”Så länge jag kan minnas har jag sett världen genom min kamera.” Så inleder den danska dokumentärfilmaren Lea Glob sin film Apolonia, Apolonia. Inledningen är relativt svag för en dokumentärfilmare, om jag får säga det själv. ”Men inget motiv har upptagit mig som hon”, fortsätter hon. I en enda mening förflyttas man från dokumentärfilmaren som subjekt till hon som är motivet. Under tiden klipper Apolonia till sin ojämna lugg med raklödder på överläppen. Apolonia Sokol är konstnärsbarnet som växte upp på sina föräldrars teater i ett gammalt arbetarklassområde i Paris, bland konstnärer, aktivister, poeter och skådisar. Den franska, bohemiska drömmen, om man så vill.
Filmen hade premiär på den prestigefulla festivalen IDFA förra året där den vann pris för bästa film och har hyllats internationellt. Det är inte svårt att föreställa sig var Sokols övertygelse om att bli konstnär kommer från. Kameran följer henne genom undergroundteatern hon växte upp på, till en av världens främsta konstskolor, École Nationale Supérieure des Beaux-Art de Paris, vidare till Stefan Simchowitz i Los Angeles, konstvärldens satanistiska mecenat som The New York Times har beskrivit honom som. Filmen följer Sokol genom olika platsers idéer och ekonomier och här börjar något verkligt intressant uppstå, bortom det intima, vackra porträtt som Glob bygger upp i inledningen.
Efter åren på den prestigefulla konstskolan möter Apolonia en konstkritiker som säger att något har dött i hennes målningar. Samtidigt vill den amerikanska mecenaten Simchowitz i Los Angeles köpa henne som konstnär, om hon kan tänka sig att producera tio målningar i månaden. Det kan hon. Hans mål är att skapa världens största samtida konstsamling av unga konstnärer. Tycker han om hennes konst? Han säger: ”I think it’s good”, utan att motivera vad som är bra. Här börjar en ambivalens träda in, både för betraktaren och henne själv; vilka värden ska hennes skapande förhålla sig till?
När Sokol poserar inför mecenatens kamera, intill sina konstverk, säger han ”I think they’re very good”. Det blir tydligt att målningarna inte kan stå utan den unga, vackra kvinnan som skapar mervärde. Det påminner både om filmens premisser och Sokols egen uppfattning om att skolan intresserar sig mer för henne själv, snarare än hennes verk. Även i Globs skildring av konstnären, är det just Sokols magnetiska blick som regissören dras till. Varför skulle då någon fästa blicken vid hennes målningar? Simchowitz är skicklig på att utnyttja det, rent ekonomiskt, han kan erbjuda henne en dröm om både konstnärlig och materiell framgång, ateljéplats och kontakter i Los Angeles. Allt detta lämnar hon senare.
Vad kan tänkas komma i vägen för en kvinnlig konstnär? Barn, menar Sokol, det vill hon inte ha. Bristen på pengar formuleras inte som en lika stor problematik, kanske för att det är ett så grundmurat hot att det utgör en del av skapandets premiss eller för att Sokol redan sitter på ett befintligt kulturellt kapital. Men samtidigt är det just frågan om pengar som driver och fördriver henne och andra i hennes närhet till olika platser. När den gemensamma teatern som samlingsplats hela tiden hotas att läggas ner står investerarna med sina muskler bakom hörnet, redo att låta den mossiga teatern urholkas på människor och konstuttryck.
Det offensiva, nyliberala projektet tränger sig in i alla delar av samhället, i fysiska former såväl som abstrakta. Sokols mamma har flytt Polen för en friare värld bortom kommunismen, men har istället blivit bunden till den (o)fria marknaden, som driver henne mellan olika miljöer. I ett skede i filmen tvingas hon bo i en 12 kvadratmeters lägenhet tillsammans med sin dotter.
Flykten tar inte slut. Inte heller för den ukrainska konstnären och aktivisten Oksana Sjatjko, som var med och startade den feministiska proteströrelsen Femen. Med två brutna armar efter den ryska underrättelsetjänstens våld, flyr hon till Apolonia och får bo tillsammans med henne. Men samtidigt finns hela tiden möjligheten att de ska drivas bort från teatern, vilket blir ett hot mot hennes överlevnad.
Det går att se filmen och endast låta sig förtrollas av Globs motiv. Men Apolonia, Apolonia visar även hur en nyliberal, strategisk kritik mot den slutna konstvärlden utnyttjas som politisk chimär.
Utan att recensera Sokols konstverk, så är det möjligt att se förändringar i hennes konstnärskap utefter de ekonomiska och ideologiska idéer som dikterar de platser hon lever och är verksam på. Jag kan inte helt förneka vad en av kritikerna säger: att något har dött i hennes verk. Porträtten blir ödsligare när hon behöver massproducera sina egna verk för att vara en del av Simchowitz pengavälde, efter att ha skrivit under den deal som Glob inte får filma.
Det här är en dröm, säger hon till en början, tills hon lämnar USA. Med ekonomiska medel i ryggen hävdar kapitalisterna att den konstnärliga elitismen är ett hot mot tillgängligheten. Plötsligt har de funnit ett argument för att härska över konstnärligt skapande, för att göra det så tillgängligt som möjligt på en marknad.
Man köper upp konstnärernas potential och deras platser, låter de rinna ner i kapitalisternas fickor för att sedan låta dem rinna ut på andra sidan som döda lik.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Nr 65.
