Det är måndagen den 21 april, jag är på väg till den fjortonde upplagan av Malmö Arab Film Festival (MAFF) och premiären hålls på biografen Royal. Orolig över att biljetterna ska ta slut är jag där två timmar innan start. Väl inne i den trånga biofoajén och införstådd med tiden jag har att fördriva märker jag att det blir svårt att ta sig ut, jag vill inte passera den röda matta som nu flockas av fotografer, hedersgäster, regissörer och kommunordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh. Jag glömmer hur man står i ett rum och kommer upprepade gånger på mig själv med att stirra rakt in i en pelare. Min omgivning påminner mig om att det är tillfälle för industrins nätverkande. Jag blir uppminglad, min keps får en komplimang, jag blir frågad vad jag gör här och jag känner mig hedrad och nervös.
Royal i Malmö har Sveriges näst största filmduk, här såg jag Sagan om konungens återkomst på Sverigepremiären, nu ser jag Goodbye Julia, Sudans Oscarsbidrag. Goodbye Julia handlar om mycket, men lögnen, så som den gestaltas av huvudrollsinnehavaren Mona (Eiman Yousif), utgör här ett slags fundament, den är motstridig – både onödig och livsviktig. Mona anställer Julia (Siran Riak) som sitt hembiträde, i ett försök att rentvå sig från skuldkänslor efter att ha deltagit i mordet på Julias man. Julia och hennes son flyttar in och Mona och Julia blir vänner. Regissören gör anspråk på ett stort register. Filmen utspelar sig ett drygt decennium tillbaka i tiden och tittaren får regelbundet ta del av Sudans politiska läge, av rasismen mot svarta sudaneser och de motsättningar som senare kommer att leda till Sydsudans självständighet. Jag tackar för kontexten för min förkunskap är obefintlig, men historien om Mona och Julia känns redan som en allegori för den värld som pågår utanför, och det är den jag fäster mig vid. Men det breda anspråket får inte filmen att falla, det känns snarare högaktuellt på grund av det nu pågående inbördeskriget som drivit miljontals människor på flykt och orsakat extrem hungersnöd.
Medan jag ser filmen sjunger min stolsgranne med i de sudanesiska låtarna och spelar Candy crush eller nätcasino. Han och flera andra skrattar åt den ironi som döljs i olika predikament, men som flyger över mitt huvud. Jag påminns om att mina biogrannar är viktiga, filmtittandet är en kollektiv upplevelse. Trots tunga teman som klass, rasism och patriarkat så är tonen inte ett ständigt molande, komiska glimtar är även tacksamt återkommande.
MAFF-veckan sker bara två veckor innan Eurovision-veckan. På gatorna sitter affischer, ännu inte nedrivna av Malmö stad, som uppmanar till bojkott på grund av Israels deltagande i musikfesten. Publiken är medveten om det pågående folkmordet, solidariteten med Palestina syns på knappnålar, tröjor och på de keffiyehs som pryder folks axlar. Jag ser två palestinska filmer, The teacher av Farah Nabulsi och Bye bye Tiberias av Lina Soualem.
Farah Nabulsi väver i The teacher samman Israels många förtryckande metoder i en berättelse som utspelar sig på ockuperade Västbanken. Saleh Bakri, förtjänt vinnare av bästa manliga skådespelare av årets MAFF-jury, spelar huvudrollen – den palestinske läraren Basem. Det är flertalet berättelser som knyts samman: Basem hjälper två bröder efter att deras familjehus rivits på order av att Israel ska bygga nya hus. Kort därefter mister en av bröderna, Adam (Muhammad Abed El Rahman), sin bror som blir mördad av en beväpnad bosättare. Läraren Basem har en romans med den brittiska socialarbetaren Lisa (Imogen Poots), en sidohandling som får lite för mycket utrymme. Lisa jämförs vid ett tillfälle ironiskt med en FN-rådgivare, det tyckte publiken var roligt, och jag känner att hennes tvivelaktiga prestation ändå gör poäng av att symbolisera västerländsk hopplös filantropi. Ytterligare har vi två amerikaner vars son gjort militärtjänstgöring i IDF och som blivit kidnappad av palestinier, vi får följa repressalier av israelisk militär i försöken att återfinna honom.
Basem, och särskilt Adam, brottas med ambivalenta känslor kring sorg, vedergällning och försoning. Om filmen vill problematisera att hämnden inte är det rätta svaret, föreslår den också att den är en naturlig konsekvens under rådande omständigheter. Jag kan inte låta bli att reflektera över filmens möjlighet att belysa ett potentiellt omedvetet begär hos publiken; regimens upprepade förtryckande metoder banar inte bara väg för Adams och Basems önskan om upprättelse, utan även för min önskan. Denna dimension ställs på sin spets i en av slutscenerna: när Adam har chans att realisera sin hämnd genom ett våldsamt dåd, tvingas man som tittare skärskåda sina egna sympatier. Under scenens förlopp sympatiserar jag med Adams planerade gärning, min enda rädsla är att han kommer bestraffas för den. Men kort efteråt överväger jag hur en så våldsam gärning kan kännas så rättfärdigad. Filmen illustrerar här vedergällningens nära angränsning till motståndshandlingen, och lämnar mig på en plats där jag får begrunda dessa gärningarnas potentiella legitimitet. Som subjekt tas jag i beaktning av filmen. Som en gren av psykoanalytisk filmteori hävdar, är filmupplevelsen inte en extern upplevelse, varseblivningen bevisar tvärtemot att jag deltar i det jag ser. I det som initialt framstår som externt och utanför, är jag i själva verket på ett omedvetet men radikalt sätt delaktig i.
På festivalens prisutdelning tilldelas Lina Soualems dokumentär Bye bye Tiberias priset för bästa Non fiction. I filmen följer vi hennes mor, skådespelerskan Hiam Abbass, tidigare intervjuad i FLM i ett känslomässigt och sårbart grävande i familjens förflutna och nu. Goodbye Julia och framförallt The teacher gjorde anspråk på att förklara större problem genom att belysa en mängd faktorer. I Bye bye Tiberias är det forskandet i det generationsöverskridande, i den komplexa men universella beståndsdel som är familjen, som får berätta en fraktion av historien om Palestina och om det poetiska i familjerelationers många nyanser. I en scen berättar Abbass hur hon efter många år lyckas få möjligheten att träffa sin faster som efter krig och tvångsfördrivning hamnade i Damascus. Abbass liknar deras första möte vid magnetism; som två magneter drogs de mot varandra, och medan de omfamnar varandra, med tårarna forsande, upprepar fastern “låt mig lukta på min mor, mina systrar, min familj”, och drar in Abbass dofter. Familjen blir en grundmur, vare sig den orsakat trauma, kärlek eller både och. Filmen skiljer sig från de andra på flera nivåer, på ett plan är den både olik och agerar föredömligt; just för den medvetet avgränsar sitt undersökande av Abbass och Soualems relation till deras kulturella arv och familjen, lyckas filmen berätta en redan mycket större historia.
Efter att ha sett en stor mängd film vid festivalens slut är jag glad och nöjd över mitt axplock, varav några inte kunde avtäckas i denna rapport. Jag inser att jag missat flera av juryvinnarna men jag ångrar ingenting. Det är det roliga med filmfestivaler, man väljer kanske lite enligt förkunskap, men mer än gärna godtyckligt. Jag tackar ödmjukast MAFF för detta års festival och urval av samtida arabisk film.
Den 14:e upplagan av Malmö Arab Film Festival pågick mellan 22-28 april.
