En av mina ratade titlar för romanen jag håller på att skriva, och hållit på med för länge, är Hellre sömnlös i Seattle än uttråkad i Linköping. Nora Ephrons manus till filmen Sömnlös i Seattle (1993) är baserad på en bok av Jeff Arch och bygger på mötet mellan den nyblivna änklingen Sam Baldwin (Tom Hanks) och journalisten Annie Reed (Meg Ryan). Sam bor i Seattle på en husbåt tillsammans med sin son, som en kväll ringer in till en radiopsykolog och berättar om sin pappa, som därefter får brev från allsköns kvinnor runt om i USA. En av dem är Annie, som bor i Baltimore, på andra sidan av USA. Men hon skriver ett brev, och ber honom möta henne på alla hjärtans dag i solnedgången på toppen av Empire State Building. Då är hon alltså redan förlovad med en annan man. Sam är dock sömnlös, han sitter uppe på nätterna med sin sorg. Han vill inte träffa Annie, helst ingen ny alls, men i så fall en kvinna som bor i samma stad eller i alla fall delstat som honom. Att vanka av och an med ett sorgfyllt hjärta är något som många kan känna igen sig i. Det finns något romantiskt över sömnlösheten. Att stirra ut genom ett regnpiskat fönster in på småtimmarna. Med en väntan och förväntan, men också en saknad av något, sömn, eller någon.
Den romantiska komedin var en av 90-talets större genrer där Sömnlös i Seattle får ses som en milstolpe. Det var en optimistisk tid, digitaliseringen var i sin vagga och mobila telefoner var något du hade i bilen. För att träffa en partner gick du på krogen och pratade med en främling. Men romantiken då? Här kommer genren rom-com in. Receptet är egentligen rätt enkelt. Två personer, en man och en kvinna, kommer få varandra. Men vägen dit fylls av förvecklingar, en är motstridig och svår och den andra får kämpa för kärleken. Det finns ofta ett yttre hinder: en fysisk distans, en förlovning, en inbilskhet.
Annie använder sin position som journalist för att stalka Sam, hon begär ut hans personuppgifter, flyger till Seattle för att spionera på honom (fortfarande förlovad med en annan man). Jakten blir central. Här framträder en väldigt tydlig formel, signifikant för den våg av romantiska komedier som fyllde 90-talets tv-tablåer. En jaktlogik där den som vill ha en annan måste kämpa, även mot den andres motstånd, tills den får kärlek tillbaka. Trägen vinner. Regissören Nora Ephron och skådespelerskan Meg Ryan blev genrens stora namn, efter genombrottet med När Harry träffade Sally… (1989). En film som präglas av två andra vanliga premisser för genren: Kvinnor och män kan inte vara vänner utan att det leder till sex, och i en vänskaps-relation är det den ena som vill ha den andra (där den första, oftast mannen, är placerad i vänskapszonen), men med tiden kommer den andre inse sin kärlek och så blir de ihop. Jakt, väntan och dubbla budskap men med sensmoralen att det finns någon för alla där ute är alltså kontentan, och kanske även något som formade en hel generations sätt att se på relationer.
I Sömnlös i Seattle ser vi en kvinna som jagar en man, vilket påminner mig om en arvtagare, Min bäste väns bröllop från 1997 där Julia Roberts spelar Julianne som måste sabotera sin bästa vän Michaels (Dermot Mulroney) bröllop eftersom hon inser att hon älskar honom. Julia Roberts och Sandra Bullock blev Meg Ryans arvtagerskor under slutet av 90-talet och efter dem kom Kate Hudson och Katherine Heigl som försökte lyfta kronan men misslyckades, och sedan… tog det stopp. Eller egentligen var Hudson och Heigl ett sista rosslande andetag för den romantiska komedin som dog ut när Hollywood lämnade mellanbudgetsegmentet bakom sig och började slänga alla sina pengar på Blockbusters i form av superhjältefilmer. Under de senaste decennierna har vi sett en tydlig utveckling, som nu börjat vända. Netflix har börjat producera fler romantiska komedier, präglade av mer mångfald och där budskapet inte längre är att en parrelation är det enda som gör oss hela som människor.
Under samma tid har vi även kunnat se internationella och nationella siffror som visar på en sexuell lågkonjunktur, ungdomar ligger helt enkelt mindre med varandra än förut. I sin artikel för The Atlantic 2018 med rubriken “Why are young people having so little sex?” satte journalisten Kate Julian begreppet sexuell lågkonjunktur på kartan. Hon tog upp en amerikansk studie gjord av Economist/YouGov från 2017 som visade att dagens ungdomar anser att om en man går fram och pratar med en kvinna på krogen så begår han ett övergrepp. Där försvann hela 90-talets tv-serier i ett enda slag. Just det, tv-serien Sex and the city går att se på Netflix nu. Dagens ungdomar gillar inte den heller. Den har inte åldrats väl skrev Rikki Schlott för Entertainment tidigare i år, hon går så långt som att säga att dagens unga inte kommer kunna hantera den. Det är på många sätt ett tidsdokument med sin bifobi, brist på mångfald och stereotyper som dagens tv-serier har lämnat bakom sig, men det har även gett oss en oförblommerad gestaltning av jakt i sin renaste form – efter den Sanna Kärleken i form av Charlotte York, eller det rent motsatta: Samantha Jones skamfria och tillfälliga sexuella kontakter.
Det är svårt att veta om filmerna format kulturen eller tvärtom, eftersom detta oftast sker i växelverkan. Men något som är tydligt är att vi idag ser en sjunkande sexstatistik, nya former av relationsskapande och en filmvärld som gett oss nya narrativ.
I USA har till exempel den så kallade Hookup-kulturen – som framförallt har beskrivits som något som är kopplat till collegeåren – med tillfälliga sexuella kontakter, börjat svikta och tyna bort. Detta får mig att tänka på en annan filmgenre som har dött sotdöden: high school filmen. Det mest klassiska exemplet är American pie från 1999 där fem tonårskillar slår vad om att de ska förlora oskulden innan examen. Hela 1990-talet var full av dessa unga killar och deras jakt på sex, där sex var viktigt men också just en aktivitet i sig och problemen var rätt obetydliga på det stora hela. Dagens ungdomsserier är av en annan art. I var och varannan tv-serie är det mörker och socialrealism, borta är de glada pastellfärgade dagarna som gick ut på att festa, shoppa och förlora oskulden så fort som möjligt. Vi skulle kunna dela in detta i före och efter Ryan Murphys Glee (2009-2015) som förvisso utspelade sig på en high school men där det socialrealistiska forsade fram. Mer nutida Netflix-serier som Elite (2018-2024) och Riverdale (2017-2023) är en enda lång dags färd mot natt.
Men även 2000-talets Disneyfilmer så som Lilo och Stitch (2002), Vaiana (2016) och även Frost (2014) har ett annat anslag än de klassiska kärlekssagorna från det som kommit att kallas Disneys gyllene renässansår mellan 1989 och 1999 – då bland annat Lilla sjöjungfrun, Aladdin, Skönheten och Odjuret, Pocahontas och Tarzan kom ut. Nu är det inte längre att den sanna och äkta kärleken väntar bakom hörnet som piskas in i dagens barn, utan vikten av vänskap och familj. Livet är mer än att vänta på Den Rätta. Nu ser vi en ungdomsgeneration som är präglad av andra värderingar. Enligt den svenska Ungdomsbarometern från 2023 är det till exempel så att dagens unga hellre umgås med sina föräldrar och dricker te än festar tillsammans med sina kompisar och dricker smuggelsprit. Det är onekligen en ny form av ungdom vi ser. Frågan är om det är jag som har en konservativ syn på ungdomstiden, eller om det är dagens unga som har en konservativ syn på världen. Snarare kan man beskriva detta som en gestaltad konservatism, det är ett beteende som beskrivs som konservativt av vuxenvärlden, men inte nödvändigtvis innebär konservativa värderingar.
Nåväl, ungdomar har alltså mindre sex, och sover gott om natten gör de inte heller. En ytterligare faktor vi ser är att den självrapporterade psykiska ohälsan har ökat, där sömnproblem är en vanlig faktor. Men det är nog fortfarande mer romantiskt att vara sömnlös i Seattle än uttråkad i Linköping.
Emil Åkerös reportagebok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen utkom den 8:e april på Bite the Bullet Press.
