Kritisera auteurtänket! Nedmontera det manliga skapargeniet! Men visst får man erkänna att man ibland har förhoppningen om att hitta den där regissören som kan bli ens kamrat, en ledsagare i vars verk man finner en del av sig själv?
Med min kärlek till kostymfilm och historiska dramer trodde jag för ett tag att den regissören skulle bli Albert Serra, Kataloniens filmiska enfant terrible som de senaste åren turnerat runt mellan Cannes och Locarno med filmer om Ludvig XIV, Casanova, och libertinerna. När jag efter visst letande på internets irrvägar till sist fick tag på Story of my death (História de la meva mort) från 2013 var förväntningarna höga. Och under de första minuterna infriades de.
Ett sällskap äter utomhus, samlade runt ett dukat bord och nattens varma mörker omger dem. Med en oljemålnings textur fångar Jimmy Gimferrers digitala foto de levande ljusens reflektioner i de tjocka 1700-talsglasen. En kvinna har kavlat upp sina kjolar för att i skymundan sätta sig på huk och kissa på marken. Det finns något ömt i att visa upp detta vardagliga behov.
Men den diskreta lilla gesten var snarare ett omen om vad som komma skulle. Casanova, spelad av poeten, översättaren och teaterkritikern Vicenç Altaió, reser runt mellan slott och sällskap och träffar så småningom vampyren Dracula. Serra har beskrivit filmens upplägg som att upplysningen möter romantiken, när 1700-tal övergår i 1800-tal. Det låter ju fint. Men någonstans mellan intellektuell uppbyggnad och romantisk omkullkastning kom insikten att jag nog får leta vidare efter mitt livs regissör. I en utdragen scen uträttar Casanova sina behov på en tidsenlig toalettstol. Han fascineras av sin egen avföring så till den grad att han vill att hans betjänt också ska beundra ansamlingen. Casanova tuggar även förnöjt på ett kex i samma rum som han just skitit i.
När man läser om Serra är det ofta sexualiteten, sadismen, maktspelen och inbäddade anakronismer i de historiska epokerna som främst brukar nämnas. Avföringen och hans anala fokus nämns däremot mer sällan. Borde man läsa George Batailles text L’anus solaire för att förstå vad som här försiggår? I sin kryptiska text från 1921 skriver han: “Även om detta jordklot inte äter någonting, stöter det ofta våldsamt ut innehållet i dess inälvor.”
Jag försöker, med och utan Batailles ord om solens anus, att närma mig Serra ett litet tag till. I Liberté från 2019 hänförs jag av de vackra scenerna i en nattlig skog där en samling tyska och franska libertiner cruisar runt och förbereder sig på en sexuell orgie. Baptiste Pinteaux spelar sällskapets ciceron Duc de Wand som berömmer de andras fetischer eller kritiserar deras andefattiga föreställningar. Så småningom sätter de igång men med vilket resultat? En kvinna piskas, en annan skäller ut en man som tappat sitt stånd. En av männen låter sig både plågas och kissas på. Men excesserna blottar i slutändan handlingarnas inneboende tomhet. Den verkliga njutningen verkar främst ha legat i anspänningen innan. När morgonen gryr framstår fantasiernas föreställning som mer effektfulla än själva utförandet.
Kanske är det mina egna förväntningars besvikelse som gör att bilden av väntan blir det som drabbar mig. Vad vill personerna i dessa filmer egentligen åstadkomma? I den brittiska filmtidskriften Little White Lies har Serra berättat att han påbörjade sin filmkarriär genom att övertyga en miljonär i sin hemby som ägde Picassos och Dális, om att filmmediet hade lika mycket konstnärligt värde, varpå den rike mannen gav honom pengar. Om sin första långfilm Crespià, the film not the village (2003) har Serra sagt: “Jag skulle göra ett konstverk, men jag var oförmögen att fullfölja min ambition; det slutade med att jag gjorde en ‘auteurfilm’.”
Är det hårklyveri att skilja på konstverk och auteurverk? Uppdelningen kan tolkas som att rädslan för att vilja bli någon har fått trumfa visionen att åstadkomma något. Serras ovanliga väg in i filmskapandet gav dock resultat. I samarbete med producenten Montse Triola har han byggt upp det egna produktionsbolaget Andergraun Films och gjort fler produktioner än vad denna text kommer kunna rymma. Utöver filmer har Serra varit verksam som teaterregissör och inom installationskonst. Från början var Liberté en pjäs, vars ogillande kritiker menade att skådespelarna framstod som utkastade och fullkomligt övergivna på scenen. Det var nog inte helt fel. Den mest typiska Serra-sekvensen inbegriper en person som står lite lätt handfallen men med en min av koncentration, som om man vill ge sken av att veta vad det är man väntar på.
Honour of the knights (Honor de cavalleria, 2006) är Serras filmatisering av Miguel Cervantes 1600-talsroman Don Quijote. Inledningsvis väntar Sancho Panza på sin herre Don Quijote. Han har i sin tur väntat på att hans betjänt ska fixa till hans harnesk så att det inte ger honom ont i axeln. Kroppens skröplighet är ett återkommande tema och fick sin kulmen i The last days of Louis XIV (La mort de Louis XIV, 2016). Jean-Pierre Léaud spelar här solkungen av Frankrike, som drabbats av en oförklarlig kallbrand som sakta sprider sig upp från benet. Filmen slutar på precis det sätt som titeln låter antyda: Ludvig dör.
I Pacifiction från 2022 driver Benoît Magimel runt på Tahiti i rollen som den franske överstekommissionären De Roller. Naturen omgärdar hela tiden människorna, även när de är inomhus är den påträngande nära och synlig genom breda glasfönster. De mättade färgerna i Artur Torts solnedgångsdränkta foto dryper av neon och fallfärdig frukt. Iklädd vit kavaj besöker De Roller samhällets ledargestalter och hänger på den lokala klubben medan han försöker stävja ryktet om att franska regeringen vill återta provsprängningar av atomvapen på öarna. Samtidigt vill han själv förstå om det finns någon sanning i det.
Teknologins framsteg representerar mer undergång än framgång. Finns det ett drag av teknikkritik i Serras filmer? Trots att sjukrumsdramat The last days of Louis XIV kanske rymmer minst naturvyer är det Serras mest organiska film. Läkarnas instrumentella vetenskap står sig slätt mot Ludvig XIV:s förtvinande fot.
Civilisation mot natur, struktur kontra upplösning. Intervjuad i Film Comment beskriver Serra hur Liberté inspirerats av Markis de Sade och den nutida författaren Catherine Millets bok Catherine M:s sexuella liv från 2001. “Det finns något mekaniskt i [Markis de Sades] beskrivningar av sexuellt utforskande, samma sak sker i Catherine Millets skrivande. Om du bestämmer dig för att följa denna sexuella utopi — där kropparnas anhopning undantränger kapitalismens lagar om utbud och efterfrågan — så förlorar du samtidigt något av din mänsklighet. På så sätt frammanar Liberté en viss känsla av förtvivlan: något mörkt, skoningslöst, kallt och kliniskt.” Människan söker frigörelse men försöken förvanskas snabbt av sin egen instrumentalisering. Utopin ligger i vår längtan, inte i sakernas fullbordan.
Serra filmar ofta med flera kameror och samlar in hundratals timmar av material. Utifrån detta väljer han ut det bästa i varje bild, detaljerna väger tyngre än strukturen. En ljusglimt, en replik, en viss rörelse. Ett sökande filmspråk som låter sig genomsyras av sexualitet utan att egentligen uppfattas som sexigt, eller ens sensuellt. Allt är däremot mycket fysiskt. Två saker ger liv – mat och fortplantning. Någonstans mellan dessa två former av intag och utgjutelse, mellan förökningens möjlighet och förruttnelsens logik infinner sig denna ständiga väntan.
Vi väntar på att orgien ska börja, på att provsprängningarna ska avslöjas, på att Don Quijote ska bada klart och att Ludvig ska dö. I slutändan kanske vi alla väntar på samma sak i form av hädangången. Även om mina tankar fortfarande dras till det där ljusblänket i vinglaset i Story of my death kommer nog inte Serra bli regissören som jag vill hålla i handen livet ut. Men som hans filmer också visar så är väntan ibland mer tillfredställande än själva ankomsten.
Essän publicerades urpsrungligen i FLM:s temanummer om spansk film, vintern 2023, nr. 65.
