Trots att filmen ligger helt rätt i tiden då den särpräglade synthmusiken åter lever och frodas år 2024 klarar inte Blomberg Books långfilmsdebut av att rädda karaktärerna från att förbli opersonliga stereotyper, skriver Anders E Larsson.
Patrik Blomberg Books långfilmsdebut Düsseldorf, Skåne kretsar kring kreativitetens kraft – som en möjlig väg ut ur dunkla, rentav avgrundsdjupa, omständigheter. Filmens engelska titel, Love will save us, fyller i resten av bilden: den lika upprivande som förlösande tonårskärleken och dess formativa explosivitet.
I en liten ort på skånska Österlen 1986 finner vi arbetarkillen Fredrik (Erik Svedberg-Zelman) som är tillsammans med inflyttade medelklasstockholmaren Nina (Rebecca Plymholt). Medan Fredrik bor med sin alkoholiserade mamma (Anna Blomberg) med utmätningskrav runt hörnet, bor Nina med sin välutbildade familj och självsäkra position i livet. De möts i synthmusiken och sina kreativa intressen, hon ska snart börja på fotoskola, han skriver låtar i bandet Vision Moderne som nu ska ha sin debutspelning.
Man anar att musiken har en mer avgörande existentiell dimension för Fredrik än vad fotograferandet har för Nina, något som förstärks i en av filmens starkare scener när Fredriks utflyttade och likaledes alkoholiserade pappa (Magnus Schmitz) går från att uttala älskvärda kommentarer om sin fina påg till att uttrycka ett brutalt förakt för hans mammas svaghet. ”Tyvärr har du också fått den”, påtalar pappan mellan klunkarna. Under några intensiva dagar följer vi upp- och nedgångar i Fredriks och Ninas förhållande parallellt med bandrep och bilder ur deras respektive familjesituationer.
Filmen marknadsförs som den första spelfilmen i synthmusikmiljö, och som sådan kittlar den utan omsvep den som var med under 1980-talet då elektroniska instrument etablerades som en naturlig del av låtskrivande och musikproduktion. Bandnamnen som flimrar förbi i ljud och bild blir en karta över den tid i vilken jag själv mognade musikaliskt och skaffade mig en egen smak och riktning: Depeche Mode, Front 242, Page, Indochine, Trans-X. Med synthesizers i händerna stod de på barrikaderna.
Är filmen en synthmusikalisk nostalgibomb? Nej, inte alls. Den kunde faktiskt gott ha marinerats ytterligare i den musik som den med uppenbar hängivenhet navigerar igenom. Regissören står själv för det följdriktigt synthiga soundtracket (redan som 15-åring tillverkade Patrik Blomberg Book analoga basgångar i Malmöbandet Ausgang Verboten), medan hyfsat långa portioner av låtar som Pages Dansande man och Lustans Lakejers Diamanter spelas i filmen. Men den enda ordentliga livesekvensen består av Vision Modernes Love will save us. Där och då, på bandets allra första spelning i Medborgarhuset bortom allfartslederna, fångas själva essensen av synthkulturen anno 1986 – angst, fest, dans, kajal, hårsprej, svartsynt färgskala, subkulturell samhörighet och pulserande klanger. Den stora behållningen i filmen är den tonsäkra skildringen av synthens alternativa atmosfär och stämning, i ett åttiotal som gärna stoltserade i pastell och uppkavlade kavajärmar.
En film som Düsseldorf, Skåne ligger på många sätt helt rätt i tiden. Synthmusiken lever och frodas år 2024, Depeche Mode släppte ifjol sin bästa skiva på många år och skånska Page gav nyligen ut ett album med nytt material. Dessutom ekar filmens socialrealistiska skildring av ung kärlek, klasskillnader och familjedystopier lika naturalistiskt tidlöst som i en film av en annan skånsk regissör – Bo Widerberg.
Ändå uteblir den riktigt drabbande effekten. Jag undrar varför, med tanke på de många starka och välregisserade ingredienserna, inte minst bestående av en välcastad rollbesättning som levererar levande och närvarande tolkningar. Kanske är det så att filmen inte ägnar tillräckligt med tid åt att ta sig bortom stereotyperna som tillhör den här formen av berättelse, så att karaktärerna skulle hinna landa i något mer specifikt och personligt.
I grunden bär Düsseldorf, Skåne fram en klassisk historia där utanförskap, familjearv, kärlek över klassgränserna och sökande efter identitet och självsäkerhet vävs ihop. Som sådan hade den gärna fått hugga djupare. Vad filmen lyckas desto bättre med är dels att visa den kreativa processens – det egna skapandets – ofta livsavgörande betydelse, dels att det går att göra egensinnig independentlångfilm med begränsad budget som får rikstäckande biopremiär. Det är sådana initiativ som vitaliserar och skapar bredd inom svensk filmproduktion.
Düsseldorf, Skåne har biopremiär 9 februari.
Regi: Patrik Blomberg Book
Speltid: 1 h 34 min
Land: Sverige
