I över ett års tid följer regissörerna Ben Russell och Guillaume Cailleau den franska ZAD-rörelsen. Direct action inrymmer både galettegräddning och frågor om filmandets etik. Martin Grennberger lämnar salongen med en känsla av något oförlöst, och kanske är det menat att vara så.
Filmkonstens historia består av otaliga – mer eller mindre framgångsrika – ansatser där filmare varit närvarande vid platser och sammankomster i hopp om att gestalta, förstå och fånga upp energier kopplade till motstånd och konflikter mot rådande ordning, möta grupperingar och individer med alternativa organiseringsformer, eller visa på det våld och de historiska och samtida oförrätter som framtvingat dessa gruppers aktiviteter. Metoderna för att komma nära händelsernas epicentrum har varit högst varierande: ibland har detta genomförts via intervention eller konfrontation, ibland mer reflekterande och distanserat observerande. Amerikanen Ben Russells och fransmannen Guillaume Cailleaus Direct action tillhör den senare kategorin. De har länge i sina respektive arbeten varit intresserade av alternativa livsformer, kollektiv organisering, och filmen som ett verktyg för att reflektera kring motståndets modaliteter; i deras gemensamma kortfilm Austerity measures (2012) porträtterade de stadsdelen Exarchia i Aten – känd för sina anarkistiska miljöer, squats och gatukonst – genom en suggestiv färgsepareringsmetod filmad på 16mm.
Direct action är drygt tre timmar och trettio minuter och filmad på Super 16mm, och följer upp tidigare intressen, men här får tiden av förklarliga skäl en helt annan dimension. Under 14 månader mellan 2022-2023 har filmarna huvudsakligen följt de aktivister som är en del av ZAD-rörelsen, en akronym för zone à défendre (en plats att försvara), i Notre-Dame-des-Landes och Sainte-Soline i nordvästra respektive västra Frankrike. Kampen för att förhindra byggandet av en flygplats i dessa trakter går tillbaka till mitten av 1960-talet, och så sent som 2018 lyckades aktivisterna senast förhindra byggandet. Här skapades en autonom zon mellan 2012 och 2018, men flera våldsamma vräkningar av den franska staten har genomförts. I filmens inledning ser vi videoupptagningar där hus demoleras av polisen.
ZAD-rörelsen finns idag på flertalet platser i Frankrike, men den miljö som filmas består huvudsakligen av jordbruksmarker och skog. Här bor idag runt 150 personer permanent, men med många aktivister som kommer och tillbringar tid där. En ny ekologisk rörelse grundades 2021, Les Soulèvements de la Terre, SLT (Jordens uppror), som också dyker upp här.
I Direct action har regissörerna valt att inte fokusera på individuella historier, utan mer på kollektiva levnadsformer, vilket beaktat filmens tematik känns helt följdriktigt. Vid några tillfällen förekommer flyktigare samtal mellan gruppens medlemmar, vi ser ett samtal med journalister, och detta ger åskådaren en något mer direkt tillgång till deras politiska hållning; men huvudsakligen består filmen av långa mer eller mindre icke-verbala observationer av deras vardag: förberedelse av bröddeg, barnkalas, slipning av verktyg, vedhuggning, odlingsförberedelser, galettegräddning, sekvenser från ett enklare åkerjordbruk. Vi ser en konsert med det belgiska anarkopunkbandet René Binamé. En sekvens med en drönarkamera, som förvisso fångar denna terräng från ovan och väcker frågor om övervakning, känns helt klart överraskande och lite apart, och bryter tillfälligt med filmens flöde.
Om filmens första del uppehåller sig kring Notre-Dame-des-Landes stegras intensiteten när teamet mot slutet filmar den stora massprotesten mot vattenreservoarer i Sainte-Soline och de våldsamma konfrontationerna som ägde rum med polisen. När en kvinna vänder sig mot kameran – samtidigt som konfrontationen eskalerar – och säger ”det här är inte vad du skall filma” aktiveras frågan om regissörernas relation till det de filmar, frågor om anonymitet och det faktum att detta material skulle kunna användas emot demonstranterna i en juridisk situation. Min första intuitiva känsla i salongen är att observationens metod svajar betänkligt just här, i dessa scener, direkt ifrågasatt av en av de observerade. Viktiga frågor om filmandets etik känns helt plötsligt tvingande på ett vis som inte varit påtagligt på samma sätt tidigare i filmen. Samtidigt blir denna observationens metod och den längre tagningen rentav något av filmens själva ämne, drivande princip, tidens passager, dess råmaterial.
Direct action mynnar ut i en ambitiös men fragmentarisk, aningen svåröverblickbar ansats att fånga upp dessa ekosystem av grupper, miljöaktivistiska rörelser, interventioner, men jag lämnar dock visningen men en känsla av något oförlöst. Men det kanske ligger i ämnets själva natur.
Direct action hade världspremiär på filmfestivalen Berlinale som pågick 15 – 25 februari.
Dokumentär. 2024. Land: Tyskland, Frankrike.
