Nicolas Philibert, regissören bakom fjolårets guldbjörnsvinnare, är tillbaka med Averroès & Rosa Parks, den andra delen i trilogin som utforskar psykiatrins värld. Sanjin Pejković ser ett dokumentärt mästerstycke och önskar att speltiden var dubbelt så lång.
Filmen börjar med ett drönarklipp som filmar ett byggnadskomplex och dess stora rutnätsliknande konstruktion. Översiktsbilden visar Averroès och Rosa Parks, två psykiatriska enheter på Esquirol Hospital i Paris. Den anställde som filmat noterar att byggnaden, som så många franska institutionsbyggen från den perioden, liknar ett fängelse. Innergårdarna och arkitekturen andas instängdhet, likriktning och övervakning. Här är det lätt att dra paralleller till Michel Foucaults tankar om vansinnets historia men filmen gör inga direkta kopplingar till filosofen. I stället zoomas det rakt in i diverse möten, samtal och sessioner med olika patienter på Averroès och Rosa Parks. Dessa individer, både de anställda och de intagna, förmänskligar och nyanserar på så vis representationen av psykiatrins värld.
Förra årets guldbjörnsvinnare On the Adamant introducerade oss till den ovanliga vardagen på ett psykiatriskt dagcenter beläget på en husbåt i Paris. Där erbjuds en mängd olika konstnärliga workshops för patienter. Averroès & Rosa Parks, andra delen i Nicolas Philiberts trilogi om mentalklinikernas värld, är inte lika glad som Adamant, men nog finns värmen här också. Sekvenserna är ofta långa och där märks Philiberts metod. Kameran vågar dröja länge och vi tillåts komma nära människorna. Scenerna följer varandra med känslighet och flyt, det är inte bara en rad ögonblick som råkar fångas. Filmen kan ses som en del av en introspektiv process i att förstå det franska sjukvårdssystemet. Både patienter och vårdgivare inser dess begränsningar – brist på personal, brist på sängar, etc. Flera patienter lämnas mitt i känsliga samtal eftersom personalen måste besvara joursamtal av olika slag.
Det är en exceptionell film. Den är intim, den visar människors mest sårbara sidor och en längtan efter vad man skulle kunna kalla för vanlighet och normalitet. Ibland är den rolig, vi får exempelvis höra en mycket intressant patient orera om både Nietzsche och Mbappé, Sokrates och Steve Jobs. Den visar också skrämmande sidor, där djupt underliggande och mardrömsliknande tillstånd återges av kameran. Vissa patienter framställs som mycket oroliga. De visar upp suicidala och självskadande tendenser eller är offer för paranoida vanföreställningar. Men de är också känsliga, roliga och kloka. De råkar bara vara i ett mycket sårbart ögonblick. Filmen återkommer också på olika sätt till frågor om institutionella bestraffningssystem och disciplinåtgärder som ett sätt att handskas med människor som inte är fullt funktionella.
Averroès & Rosa Parks är ett mästerstycke på 140 minuter. Den hade för egen del lätt kunnat vara dubbelt så lång.
Averroès & Rosa Parks har världspremiär på filmfestivalen Berlinale som pågår 15 – 25 februari.
Dokumentär. 2024. Land: Frankrike.
