”Vi säger till andra: det här projektet blir tufft men nästa gång ska det kännas annorlunda. Vi tänker: när jag är mer etablerad kommer jag att ha andra förutsättningar.” Regissören och producenten Emilie Löfgren drabbades av utmattningssyndrom och minnesförlust. Hon skriver om ett skriande behov av att förändra branschens arbetsvillkor, men ställer sig samtidigt frågande till vem som egentligen bär ansvaret för filmskaparnas arbetsmiljö?
Jag bleker några t-shirts i handfatet när jag först noterar det. En fläck i bakhuvudet. Något har suddats ut. Jag tar av mig handskarna och öppnar kalendern i telefonen. Det där mötet som jag skulle vara med på, det var igår.
För fem år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom och mitt minne blev rubbat. Jag kan känna hur det rinner längs nacken igen. Stressen från de senaste månaderna sköljer ner i avloppet. Uttrycket “att brinna för något” antyder en låga som aldrig släcks, men elden är tveeggad. Inom kreativa branscher används uttrycket för att beskriva lågan som driver oss till att skapa konst och film. Utbrändhet är branschens baksida då det går att pressa människor till sitt yttersta för att det är så roligt att jobba med sin “hobby”.
Hur kan vi hålla den kreativa lågan levande och samtidigt förhålla oss till de villkor som filmbranschen tyvärr befäster varje dag?
Vem bär ansvaret för vår arbetsmiljö? Är det de som finansierar arbetet eller vi själva som utför det? Finns det ens möjlighet att ta upp frågan eller är väntan på att få det mest grundläggande på plats, som att kunna ta ut lön, så lång att de frågor som rör vårt välmående inte är en del av samma verklighet?
Flera filmfestivaler har på senare tid valt att belysa social hållbarhet och arbetsvillkoren inom branschen. Det hålls panelsamtal och vi diskuterar med varandra. På Instagramkontona @tvsbaksida och @ia_stories berättar film- och tv-arbetare anonymt om sin yrkesvardag. I Hollywood strejkar manusförfattare och skådespelare mot dåliga arbetsvillkor.
I en intervju i Point of View i våras beskrev regissören Marta Dauliūtė dokumentärfältet som underfinansierat vilket hotar bredden av dokumentära uttryck. Att få finansiering till långa researchperioder verkar svårt, nästintill omöjligt. Stressen det skapar är en etablerad del av vår arbetsmiljö. Hur kan vi göra för att lindra? Hur kan vi ändra detta?
Regissören Mia Engberg blev sjuk under förproduktionen av sin film Lucky one (2019) och fick skjuta upp inspelningen. Engberg doktorerar nu vid Stockholms konstnärliga högskola och beskriver hur hon tar tillbaka makten över filmprocessen och sitt arbete i boken Den visuella tystnaden.
“Hur skulle jag klara av en inspelning i Paris? Redan innan jag blev sjuk hade tempot och arbetssättet varit för hårt för mig. Kanske var det till och med arbetet som hade gjort mig sjuk. Hur skulle jag klara det hårda tempot och de långa arbetsdagarna? Men sen tänkte jag så här: Varför ska filminspelningar vara så fysiskt påfrestande? Varför måste arbetet utformas på ett sätt att det inte passar den som är fysiskt skör eller behöver hämta barn på dagis eller inte är van eller bekväm med att arbeta i hierarkier? Min specifika upplevelse var inte oviktig. Min erfarenhet tillhörde fler än mig. Jag tänkte att min skörhet och min närhet till döden skulle kunna vara min styrka och att filmen skulle kunna bygga på brist, ofullkomlighet och avsaknad. Avsaknaden av bilden, avsaknaden av hälsan, krafterna och resurserna. Metoden skulle bygga på allt jag inte har och allt jag inte kan.”
Bengt Bok är dokumentärskapare och professor i radioproduktion vid Stockholms konstnärliga högskola. I sitt dokumentära forskningsprojekt De anonyma använder Bok sitt minne som arbetsmetod. Han reser till en by som ligger intill ett koncentrationsläger och intervjuar personerna som bor där, om mor- och farföräldrarna som arbetat i lägret. Han blir inbjuden till deras hem med förbehållet att han inte spelar in. Anteckningarna återkommer han till efter några år och börjar utifrån dem bygga ihop berättelserna. Filmens historia blir ett minne, av ett minne, av ett minne. Jag, som är så rädd att tappa mina minnen, lägger notiser för allt i kalendern. I ett desperat försök att öka min känsla av att ha kontroll, får jag först ångest av att höra om Boks metod. Är han inte rädd att glömma de specifika detaljerna som gör en berättelse unik? Är han inte rädd om sanningen? Jag stoppar mig själv i tanken. Visst känns metoden på ett vis befriande. Att låta berättelserna strömma genom medvetandet och att minnet får göra urvalet. I skapandet av dokumentärer har vi väl för länge sedan övergett diskussionen om sant, falskt och verkligheten? När jag tar upp och riktar kameran har jag redan gjort mitt urval och bortval av det som är och inte är viktigt i min egen sanning som filmskapare av verkligheten. Så om “sanningen” inte spelar någon roll i konsten, är det då så viktigt om jag minns allt?
Efter min egen utmattning läste jag allt jag kom över om långvarig stress, psykisk ohälsa, prestationsångest, gränssättningar och dysfunktionell arbetsmiljö. Jag ville förstå min situation. I takt med att jag utbildade mig själv så förstod jag att det krävs att jag ändrar mitt sätt att arbeta och pressa mig själv samt att filmbranschen är i akut behov av förändring.
Masterutbildningen i dokumentära processer vid Stockholms konstnärliga högskola består dels av praktiskt filmskapande och dels av konstnärlig forskning. När jag blev antagen till utbildningen hade jag en dröm om att utveckla och fördjupa en metod som skulle skapa hållbara sätt att arbeta med film.
Jag är nyfiken på hur man tar sig igenom de värsta stunderna i att vara människa. För att närma mig dessa teman behöver jag som regissör öppna upp för att ta emot berättelserna som kommer. Visa att jag lyssnar och står pall, även för det svåra. Jag behöver göra vissa förberedelser för att kunna vara närvarande: få återhämtning, ha ett hållbart schema samt arbeta med människor jag litar på och som förstår mig och filmen vi ska göra. Det är här metoden kommer in.
I samarbete med samtalsterapeuten Cilla Holm genomförde jag ett pilotprojekt som handlade om att värna mitt och filmteamets mentala och emotionella välmående under arbetet med min examensfilm Om sorg (2023). I filmen följer vi Hanna, Sven, Isabella och Dee som berättar om sina innersta tankar och känslor efter att de förlorat sina närstående till olyckor, sjukdom och vapenvåld. Vi testade oss fram till en form för samtal mellan mig och filmens fotograf Tanja Holm. Det var viktigt för mig att vi skulle värna om personerna vi filmade. Samtalen lade en grund för bra kommunikation och gjorde att vi kunde jobba ihop oss snabbt inför inspelning. Vi fick skriva om våra egna sorger för att bearbeta dem vid sidan om inspelningarna, och för att veta vad som kunde triggas i oss när vi filmade människor i sorg. Examensprojektet resulterade i min masteruppsats Den emotionellt hållbara filmprocessen – En dokumentärfilm blir till som finns publicerad på forskningsportalen DIVA.
Processen lärde mig att det finns saker vi kan påverka inom vår egen arbetsmiljö och sedan finns det strukturer som vi behöver förhålla oss till. En films tillblivelse är beroende av finansieringssystemets utformning. Men går det att påverka även där?
En vän resonerar: det är allt obetalt arbete vi lägger ner på att skriva ansökningar om finansieringsstöd som gör att de som arbetar på dessa institutioner har jobb. De läser och säger ja eller nej till projekten. Ju fler ansökningar de får in, desto mer arbete har de att utföra och skäl för sina månadslöner. Kanske kan de anställa en till. Men om vi slutar skriva ansökningar? Då finns inte systemet. Då blir det plötsligt synligt att vi är jämlika, de är beroende av att det faktiskt finns projekt att ge pengar till.
Hur kan vi våga säga ifrån när vi uppmärksammar situationer som är farliga på inspelning? Eller när vi under förproduktion planerar tätt packade och alltför långa dagar? Kan vi gemensamt ta ansvar för de villkor som råder, som gör människor sjuka och pressade till den grad att de behöver överge den bransch som de kan allra bäst? Varför känns det så läskigt att ställa krav? Det är för att man är rädd för att telefonen ska sluta ringa, säger en frilansande kollega.
Medan jag gjort mig själv till tjänare under min kalender för att behålla mina minnen läser jag Oktoberbarn (2019) av Linda Boström Knausgård. Hon är under perioder tvångsinlagd för sina djupa depressioner och behandlas med elchocker som suddar ut det viktigaste arbetsverktyget hon har. Boström Knausgård beskriver ett samtal med sin psykiater där hon säger att hon är författare och behöver sina minnen varpå läkaren svarar: “du kan väl hitta på”.
Minnets betydelse har ofta skildrats på film. I Still Alice (2014) får vi följa en professor i lingvistik vars medvetande vittras sönder av Alzheimers sjukdom. Filmen fångar skräcken hon upplever av att glida bort från sig själv och samtidigt befinna sig i ett ovetande tillstånd av hur mycket hon inte vet. Filmen Memento (2000) tar sin början i slutet och rör sig bakåt där huvudkaraktären försöker ta reda på vad som hänt med hans fru. Han tar polaroidbilder och tatuerar sig själv när han hittar ledtrådar. En nödvändig strategi eftersom han saknar korttidsminne. I Eternal sunshine of the spotless mind (2004) sträcker sig huvudkaraktären Joel desperat efter fragmenten av lyckliga minnen han valde att radera när han gjorde slut med sin flickvän Clementine. Han ändrar sig mitt under processen men det är för sent och vi ser varje bild av henne bli suddig och försvinna.
Jag lyssnade nyligen på ett poddavsnitt om en person som blivit utmattad av att ha haft fyra olika chefer på mindre än ett år. Varje gång det kom en ny så var hon tvungen att visa framfötterna. Vi som frilansar har nya uppdragsgivare hela tiden. Senaste halvåret har jag haft minst sju olika uppdragsgivare och varje gång känner jag ”nu måste jag leverera”. Precis som i Memento börjar varje dag och varje månad om på nytt. Inte konstigt att jag är slut emellanåt.
Med förmågan att minnas utvecklar vi färdigheter som är fundamentala för vår överlevnad och i vårt arbete. Att minnas historier, personer, vad och hur någon uttryckt sig och knäppa situationer gör mig till en bättre manusförfattare och filmskapare.
Att stress och tuffa villkor leder till konsekvenser vet vi om. Vi säger till andra: det här projektet blir tufft men nästa gång ska det kännas annorlunda. Vi tänker: när jag är mer etablerad kommer jag att ha andra förutsättningar. Men förutsättningarna kommer aldrig att förändras om vi fortsätter att foga oss efter hur de ser ut idag.
Vi behöver ta hand om varandra och den bransch vi verkar i. Jag har valt att bara producera film på emotionellt hållbara sätt i mitt produktionsbolag. Jag behöver ta hand om fläcken i mitt bakhuvud så den inte bleker bort resten av året. Jag har filmer kvar att göra. Och om jag vaknar imorgon så har jag liv kvar att leva och nya minnen som väntar på att etsa sig fast.
Emilie Löfgren, regissör och producent på Leaf Film.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Nr. 64, 2023.
