Den underutnyttjade Joel Spira spänner bågen i Axel Peterséns hyllade försoningsdrama Syndabocken.
Året var 2019. Eller kanske 2018. Vårt arbetslag satt inklämt i ett kvavt rum och väntade på att chefen skulle trycka på play. Platsen var personalmatsalen i en systembolagsbutik på Östermalm i Stockholm.
Ämnet för månadens personalmöte var internutbildning i hur man hanterar överförfriskade kunder som vill handla i butiken. Huvudkontoret hade denna gång satt ihop en serie med kortfilmer som skulle illustrera olika tänkbara situationer – så kallade kundmöten – som vi sedan skulle diskutera och resonera kring. Den stora frågan som alla ställde sig: vilken stackars medarbetare hade de anlitat för att spela pedagogisk fyllkaja?
Chefen satte på tv:n och första filmen rullar. Butikschefen i en grannbutik träder in i rollen som anställd, mycket välcastad får man säga. Några sekunder senare kommer en huvklädd, vinglig man in i butiken. Han drar av sig luvan och där står Joel Spira.
Om Systembolaget hade valt att lägga det årets utbildningsbudget på Spiras gage, eller om Spira gick in pro bono för systembolagspersonalens fortbildning, får förbli osagt. Men där och då insåg jag att vi i Spira ser en av vår generations främsta skådespelare.
Han klarade galant av de pikanta situationerna, den psykologiska pendlingen mellan bedjande och anklagande, förnärmad och förstående, bottenlöst förlorad till alkoholens last och tacksamt tillnyktrandes. Men framförallt tog han sig an varje scen med det som utmärker en bra skådespelare, nämligen förmågan att byta skepnad och samtidigt erbjuda en gestaltning som är så djupt förankrad i den egna personen att ingen hade kunnat se någon annan spela just den rollen.
Samma känsla fick jag när jag såg Axel Peterséns nya långfilm Syndabocken som hade biopremiär 24 november. Med bara en dryg månad kvar till sista december är det enkelt att säga att detta är en av årets bästa svenska filmer. En vittvinsdränkt psykologisk thriller som simmar i maltesisk medelhavssol och ett försoningsdrama om önskan att få chansen till botgöring.
Spira spelar Dimman som dyker upp mitt under vännen Fredriks pågående bröllopsförberedelser på Malta. Ön kryllar av svenskar som lockats av löftet om snabba pengar inom e-gamingindustrin. Tillfället framstår som högst (o)genomtänkt men likväl vill Dimman be sin före detta bästa vän och kompanjon om förlåtelse för det affärsbedrägeri han utsatt honom för flera år tidigare. Fredrik (Christopher Wagelin) är avvisande men när han dras in i en klaustrofobisk utpressningssituation seglar Dimman upp som vännen som kan bistå.
“Det är fint att få se den ofta underutnyttjade Joel Spira, som just nu briljerar som John Ausonius i true crime-föreställningen ”Lasermannen”, i en huvudroll”, skriver Karoline Eriksson i SvD. Jag kan bara hålla med.
Under den frågestund som följde efter visningen på Stockholms filmfestival berättade Spira om hur han förberett sig för rollen. Dimmans rollbeskrivning hade inte mycket bakgrundsinfo men han ska ha arbetat som skeppare och seglat mycket. Ergo: Spira vaxade ryggen och tränade.
Den kompakta nervigheten som kännetecknar Spiras uppdragna axlar får en ny dimension när den förenas med den solbrända seglarens självsäkra gång. Spira har förmågan att skapa psykologi av sitt kroppsspråk. Något skaver mellan det yttre och det inre, den röda skjorta som han bär under nästan hela filmen fladdrar oroligt runt den spända ryggen.
Spira slog igenom på teatern och blev mer känd för en bredare publik i rollen som Simon Freund i SVT-serien Anno 1790. I Mia Hansen-Løves internationella produktion Bergman Island från 2021 syntes Spira i en mindre biroll. Under en av filmens varma sommarkvällar på Fårö håller han en missunnsam monolog om den store regissören. Han avslutar med repliken “Fuck Bergman.” Enkla ord men vars barnsliga frustration bär på all den irritation som kommer av det uttjatade sysslandet med den filmiska fadersfiguren. Få har som Spira förmågan att uttala repliker som låter antyda allt det som vi inte har fått höra men som vi förstår att personen själv svarar på – minnen, sår och allmänna förtrytelser.
Skådespelares bristande information om sina karaktärer har blivit ett gissel, alltför många svenska filmer faller på en känsla av att se kringvandrande schabloner röra sig genom scenerna utan vetskap om vem de egentligen ska föreställa. I Peterséns rollbesättning får vi däremot se potentialen i en skådespelare som har förmågan att uttrycka ett inre av outtalade erfarenheter. Det blir suggestivt och omöjligt att inte dras med i fiktionen.
Många är de mansroller som föreställer en avdankad ensamvarg med ett i grunden gott hjärta, men som på grund av omständigheter bortom hans kontroll dras in i skumraskaffärer. En sådan person som egentligen inte vill, men kan och måste lösa situationen för att han helt enkelt har både våldet och intelligensen i sig. Vad gör Spira med den rollen? Han spelar med en förmåga att se på människor som om han tittade på dem från någonstans långt inuti, en blick som förmedlar en ovilja att ta sig ut i världen och samtidigt en längtan efter att få bli en del av den igen.
Petersén använder genregrepp när de är som bäst, som en dramatiserad struktur som underbygger det som i grund och botten är ett fint försoningsdrama. Äntligen en film som handlar om en relation utan att vara ett kärleksdrama eller en familjefejd. Lite bromance, snygga flickvänner och farliga lejondamer som kommer med på köpet kan man lära sig att acceptera. När Dimman kastas in i den korrupta kolonin av maltasvenskar sker det motvilligt. Men han förs framåt av den underström som driver honom till att vilja få ställa saker till rätta. En ömsom desperat, ömsom välvillig längtan efter att finna ett offer att harpunera och nedlägga framför den som han har sårat.
