Martin Grennberger botaniserar i nystartade distributionsbolaget Black Zeros utgivning och tecknar en historia av Kanadas långa och rika tradition av att tänja på filmmediets potential.
Vid en första anblick kan känslan uppstå av att den kanadensiska experimentfilmen levt i skuggan av grannen USA. Men tittar vi lite närmare blir det uppenbart att det länge har funnits egna kretslopp, kooperativ och visningskontexter som står sig starka på egna ben. I dag består den kanadensiska kontexten av några av Nordamerikas viktigaste festivaler, och filmkollektiv och residensprogram med fokus på produktion och projektion av film på analoga format som Super 8 och 16mm; med filmfestivaler som den i Toronto (med sektionen Wavelengths) eller festivalen Media City i Windsor (och Detroit) som sedan starten 1994 har varit en av de främsta mötesplatserna i en nordamerikansk kontext när det gäller visning av experimentell film.
En viktig händelse i den kanadensiska experimentfilmens historia var när National Film Board of Canada (NFB) anlitade den skotske konstnären, filmaren och producenten Norman McLaren för att starta en avdelning för animation 1941. McLaren var en av pionjärerna inom abstrakt animation, han experimenterade med att måla direkt på filmremsan, och hans filmer har bland annat kallats för ”visuell musik”. McLarens betydelse sträckte sig så långt som till Sverige där han tidigt visades och fick stort inflytande på en grupp yngre svenska filmskapare. En film som Study in Optical Rhythm (1953) av Björn Lüning – ett svenskt exempel där han målar direkt på filmremsan – står i skuld till McLarens undersökningar.
Black Zero
Medan vissa namn inom den kanadensiska experimentfilmens historia idag har tillskrivits en mer eller mindre framträdande plats i filmhistorien har andra varit mer förbisedda. En som varit närmast okänd utanför en snäv krets av entusiaster och vänner är filmaren John Hofsess (1938–2016). Detta leder oss fram till distributionsbolaget – eller multimediapublikationen som de själva kallar sig – Black Zero, vars namn kommer från Hofsess film Palace of Pleasure (1967). De har specialiserat sig på kanadensisk experimentell film från 1960-talet och framåt utgivna på Blu-Ray och med ett för varje utgåva omfattande extramaterial, detaljerade bildanalyser och kommenterande videoessäer. Initiativtagare är filmskaparen, författaren, filmhistorikern och filmarkivarien Stephen Broomer som har skrivit flera böcker om kanadensisk film. I skrivande stund har tre titlar släppts på Blu-Ray: nämnda Palace of pleasure, Keith Locks Everything everywhere again alive (1975) och Arthur Lipsetts Strange codes (1975). Broomer sammanfattar målsättningen för Black Zero:
”What does Black Zero mean to us? It is the solid black frame that marks the zero-point of a film’s countdown leader; it is the dark acetate of a film reel as seen in profile; it is a void and an absolute fill, nothing and everything, the darkness of the movie house magnified to infinity. It is the circle at the centre of each of our discs.”
Den kanadensiska filmen har på flera nivåer satt sina avtryck i filmhistorien; tänk David Cronenberg, James Cameron, Atom Egoyan. Här kan vi inte heller bortse från den rika tradition av dokumentärfilm – direct cinema – som etablerades i Quebec runt 1958, med filmare som Michel Brault, Gilles Groulx, Claude Jutra och Pierre Perrault. Men ett initiativ som Black Zero påminner om vilken exceptionellt rik roll den experimentella filmen haft i den kanadensiska miljön, och fortsätter att ha – där nya upptäckter ännu är att vänta.
Det var på 1960-talet som en tydlig aktivitet verkligen började ta fart. Två centrala namn, paret Joyce Wieland (1930 – 1998) och Michael Snow (1928 – 2023), som redan var etablerade konstnärer, flyttade 1961 till New York och det var bland filmare, konstnärer och musiker, bland annat i kretsen kring Jonas Mekas, som de på allvar började arbeta med filmmediet. De stannade ett decennium innan de flyttade tillbaka till Toronto. Wielands kanske främsta film är Reason over passion (1969), en film upptagen av frågor kring identitet, patriotism och ekologi. Den är gjord under den socialliberale premiärministern Pierre Trudeau vid makten och i travelogens form täcker den stora delar av de kanadensiska landområdena, från öst till väst. Snow har sin givna plats i filmhistorien, med filmer som bland annat La région centrale (1971), som under 180 minuter registrerar ett kargt landskap utanför Quebec, där kameran monterades på en robotarm och rörelserna därmed är helt förprogrammerade. På ett innovativt och konstruktivt sätt skapas en förvirring som utmanar vår rums- och tidsuppfattning. I London, Ontario arbetade Jack Chambers (1931-1978). Hans magnum opus The hart of London (1970), där han återkommande arbetar med flerexponerade bilder och så kallat found footage, fick Stan Brakhage att utnämna den som ”en av de bästa filmerna som någonsin gjorts”. Bruce Elders produktion är omfattande, både sett till filmer, och i rollen som historiker och teoretiker, där han skrivit flertalet böcker om den inhemska filmen, bland annat Image and identity: Reflections on Canadian film and culture (2006). Hans tvådelade film Lamentations: A monument for the dead world (1985), något av en metafysisk-filosofisk parabel över människans eviga predikament, har en speltid på 437 minuter, utgör en del av den episka fyrtiotvå timmar långa cykeln The book of all the dead, sammanställd mellan 1975 och 1994. Sedan mitten av 70-talet har Barbara Sternberg varit upptagen av ett slags självreflexivitetens utforskningar. Sternbergs filmer betonar mediets unika karaktär, det analoga materialets texturer, och kombinerar ofta detta med teman kring perception: hur vi uppfattar tid (hur mediet transformerar vår uppfattning av den), och hur filmen blir en form för att uppehålla sig i världen.
”Den kanadensiska filmen har på flera nivåer satt sina avtryck i filmhistorien; tänk David Cronenberg, James Cameron, Atom Egoyan. ”
Hos Ellie Epp är bilderna oftast avbefolkade och fokuserar på linjer, strukturer och mönster i landskapet och den filmade miljön, eller hur ljuset rör sig i bilden. I Vancouver har Chris Gallagher, Kirk Tougas, David Rimmer och Al Razutis sedan 70-talet producerat fascinerade arbeten. De två första har intresserat sig för filmens strukturella förlopp, för repetitioner och varierande förskjutningar, och betonar i sina arbeten filmens materiella och temporala aspekter, men behandlar ofta detta med en lika rigorös som konceptuell lekfullhet. Rimmer har bland annat använt sig av bildöverlagringar, och med hjälp av en optisk printer har han återkommande närstuderat detaljer i de enskilda bildrutorna. Razutis har arbetat både med film och video, stereoskopisk 3D video, holografi och multimediala installationer. I flera visuella essäer använder han sig av egenkonstruerade optiska maskiner och videosynthesizers. Med ett vittförgrenat montage går han tillbaka till den tidiga filmen och studerar rörelser och gester hos bland annat Georges Méliès och bröderna Lumière.
Palace of pleasure
Hofsess var en komplex figur, något som Broomer kommenterat i intervjuer och videoessäer, och under hans sista levnadsår blev de vänner. Palace of pleasure restaurerades av Broomer först 2008 och sedan 2016, delvis i dialog med Hofsess. Han hade under 1965-66 tillbringat tid i New York, och via Jonas Mekas kommit i kontakt med mycket av det som kallats New American cinema på visningar arrangerade av The filmmakers’ cooperative. Och att Hofsess tagit intryck av de amerikanska filmskaparna är tydligt. När jag ser dessa bilder kommer jag att tänka på både Kenneth Anger, Barbara Rubin och Jack Smith, och deras extatiska, frigörande bildarbete. Palace of pleasure är en diptyk, två bilder placerade jämte varandra, vilket leder tankarna till Andy Warhols Chelsea girls (1966). Men där Warhols film- trots all komplexitet i skiftena mellan färg och svartvitt, olika ljudspår – är en tämligen lugn historia, är Hofsses film mer färgad av psykoanalys, nukleära hot, Vietnamkrig och ett oroligt världsläge. Här är det snarare de psykedeliska atmosfärer som Warhol skapade med sin Exploding plastic inevitable (1966-67), som genljuder. Hofsess använder sig av flerexponerade bilder, bilder från krig, abstrakta former och stroboskopiskt pulserande sekvenser. Bilder på ett älskande par (en ung David Cronenberg dyker upp här), skapar ytterligare en taktil kvalitet, och på ljudspåret hörs Velvet Undergrounds I’m waiting for the man och Leonard Cohen som läser från sin dikt You have the lovers.
Broomer har beskrivit filmens ambition delvis som terapeutisk, och att den på flera nivåer förhåller sig till och bearbetar olika neuroser blir än mer påtagligt ju längre in vi kommer i dess vindlande rörelser. Han hänvisar även till Hofsess intresse för den Orgonenergi, en typ av “ursprunglig kosmisk energi” som tillskrivs läkaren Wilhelm Reich (1897-1957) och dennes upptäckter på 1930-talet.
Filmen aktualiserar en del frågor om restaurering, här hade de ej tillgång till allt originalmaterial, vilket har föranlett en viss spekulation i rekonstruktionen av filmen. Och Broomer, som inte hade ett helt okomplicerat förhållande till Hofsess, har beskrivit deras samarbete och färdigställandet av filmen, som mot slutet skedde utan Hofsess, enligt följande:
”Jag ville göra en film där han blir till en ikon”. På en mycket bokstavlig nivå är detta min film, men det är också vår film. Det är ett postumt samarbete i dess mest fullkomliga bemärkelse.”
Om Hofsess i Palace of pleasure ville rama in en tidsanda och dess utmaningar och friktioner i en komplex filmisk form, har den andra Black Zero-släppta filmen Strange codes, tillsynes ett annat ärende.
Strange codes
Arthur Lipsett (1936-86) hade varit en av Norman McLarens assistenter och gjorde under sin tid vid National Film Board of Canada (NFB) flera collagefilmer, klassiker som Very nice, very nice (1961), Free fall (1964) och Fluxes (1967). I dessa filmer använde sig Lipsett av ett intensivt och ofta kaotiskt montage av bilder bland annat från media, överblivet material han hittat, och med ett uppfinningsrikt arbete mellan bild och ljud och ett säreget användande av berättarröster. Två av hans tidiga beundrare var Stanley Kubrick och George Lucas.
När Lipsett lämnade National Film Board of Canada och gick vidare gjorde han Strange codes, hans enda oberoende film. Till formen är det hans mest konventionella men samtidigt den mest mystiska och svårtydda. Filmen utspelar sig i ett hus och vi ser en man, spelad av Lipsett själv, genomföra flera märkliga rituella handlingar; saker konstrueras, vetenskapliga experiment utförs, bråte flyttas runt. Karaktären byter hela tiden skepnad, vi möter en arkeolog, en soldat, en trollkarl, karaktären apkungen från klassisk jingju med samma namn eller Pekingopera som föreställningsformen mer ofta har kallats. Det är också musiken därifrån som vi hör i filmen, vilket skapar ett laddat möte med den sakliga berättarrösten som ledsagar oss. Vad som är mest påtagligt är dess performativa form, att följa framväxten av en serie skeenden snarare än det montagearbete som tidigare var något av Lipsetts signum.
Det ska avslutningsvis sägas att Broomer ofta är en ypperlig ledsagare genom detta material; initierad, spekulativ, prövande: det ska bli intressant att följa Black Zeros fortsatta utgivning.
