Redan till sitt första soundtrack skapade Ryuichi Sakamoto temalåten som blivit den japanske kompositörens mest älskade. Sebastian Lindvall följer honom tillbaka till Merry Christmas, Mr Lawrence och fram till slutet.
Ryuichi Sakamoto – inte kan han väl dö? I efterhand känns reaktionen fånig, men det var faktiskt med viss chock jag nåddes av sorgebeskedet i mars . Trots att det redan 2014 blev känt att den japanska kompositören drabbats av cancer. Men han var den sortens drömska artist som kändes odödlig. Som fortfarande gör det.
Med sitt bildsköna lugn såg han ut att existera bortom tid och rum. Hans trankila skönhet förevigades på 80-talet i ett porträtt av Andy Warhol, medan det på äldre dagar uttryckte sig i silvrig page mot ofta helsvart klädsel. Musikaliskt rörde han sig lätt och ledigt mellan det elektroniska och det klassiska, ovan och under fasta kategorier med svävande mellanting.
Musikhistoriskt gjorde han sitt första stora avtryck som en av tre medlemmar i den japanska gruppen Yellow Magic Orchestra. Strax efter genombrottet nästlade sig Sakamoto in i filmhistorien med sitt första soundtrack, till nya vågen-ikonoklasten Nagisa Oshimas Merry Christmas, Mr. Lawrence (1983). Samarbetet kom till av att Oshima ville ha Sakamoto som skådespelare. Han tackade ja – i utbyte mot att få göra musiken.
Temalåten hör till Sakamotos mest älskade. Inledd med vemodigt pianoklink, med framväxande inslag av balinesiska gamelamusik för att geografiskt närma sig den plats – den indonesiska ön Java – där filmen utspelar sig.
I det queera fånglägerdramat är Sakamoto det högsta hönset som med kyla och influenser från gammeldags samurajkodex försöker dölja sin blomstrande attraktion till en brittisk major, spelad av David Bowie. Mötet mellan dem sprakar på fler än ett sätt. Vänner och fiender på bild, men utanför filmens värld tillhörde de västs och östs största popstjärnor. Båda med en air av det utomjordiskt androgyna som Oshima lyckas ta ner på jorden genom filmens sadomasochistiska maktspel.
I en av de mest minnesvärda scenerna står Sakamoto med svärdet i högsta hugg när Bowie plötsligt ställer sig i vägen för en avrättning. Vill Sakamoto mörda eller knulla upprorsmakaren?
Innan han hinner tänka färdigt drar majoren till sig sin tillfångatagare – och kysser honom på kinderna. Knappt hinner Sakamoto lyfta svärdet igen innan han faller bakåt av svindel.
En förbjuden kyss. När filmens tema släpptes som omgjord singel, med sång av David Sylvain, döptes den passande nog till ”Forbidden colours” – en referens till Yukio Mishimas roman från 1951 (ej översatt till svenska) som bland annat berör förtryckt homosexualitet. När man ser den elektriska scenen idag känns det närmast omöjligt att båda dessa stjärnor har slocknat.
Perioden före, under och efter Sakamotos sjukdom skildras i Stephen Nomura Schibles dokumentär Ryuichi Sakamoto: Coda (2017). Tanken var att ta en paus från skapandet, men han kunde inte låta bli att göra filmmusik – dels till Yoji Yamadas efterkrigstidsdrama Nagasaki: Memories of my son (2015), dels till Alejandro González Iñárritus vildmarksepos The revenant (2015).
Av hälsoskäl behövde Sakamoto avlastning i slutförandet till den senare, vilket gav upphov till ett fruktbart samarbete med Alva Noto och The National-medlemmen Bryce Dessner. Den ena manipulerade Sakamotos kompositioner, den andre lade till nya element.
Oscarsakademin, som tidigare belönat Sakamoto med en statyett för musiken till Bernardo Bertoluccis Den siste kejsaren (1987) ansåg det så svårt att bedöma de individuella insatserna att musiken dömdes ut som icke-nomineringsbar. ”Då konst inte är en statisk del av kultur, utan flexibel, föränderlig och tolkande, tror jag att akademin skulle tjäna på att ta en närmare titt på sina regler”, sade Sakamoto i en intervju för The Vinyl Factory 2016.
Filmkritikern Jonathan Romney har beskrivit musiken i The revenant som ett med skildringen av ”naturens vackra kaos”. Ett tema även finns på andra håll i Sakamotos diskografi, synlig tidigt i Coda när han använder ett piano som hittats flytande i flodvågorna av Fukushima-olyckan. Han deltog i en kampanj mot återöppnandet av kärnreaktorerna och har i flera sammanhang uttryckt sin stora respekt för naturen.
Oscarvinsten för Den siste kejsaren – delad med David Byrne och Cong Su – hindrade inte Sakamoto från att känna missnöje. Han upplevde att musiken var för pålagd och inte organiskt sammanvävd med bilderna, med berättelsen, på det vis som han ansåg att filmmusik bör vara. Och som den tydlig är i de flesta andra soundtracks han gjort – för allt från Pedro Almodóvar och Luca Guadagnino till Alice Winocour, Takashi Miike, Shinji Aramaki och Brian De Palma.
Särskilt i samarbetena med den sistnämnda hörs den synkronicitet som Sakamoto saknade i Den siste kejsaren. Som antytt av titeln är De Palmas slemmiga, labyrintiska identitetsthriller Femme fatale (2002) en blinkning till noir-filmens farliga kvinnor. Redan i öppningsscenen ser huvudpersonen på Billy Wilders genreklassiker Kvinna utan samvete (1944), som för att etablera den metainramning som blir än tydligare när intrigens uppstart visar sig äga rum på Cannes filmfestival. I denna film fylld av dubbelgångare, speglingar och referenser väljer Sakamoto att göra en version av den franska tonsättaren Maurice Ravels ”Boléro”, här lekfullt döpt ”Bolerish”.
Tiden när Sakamoto just trätt in i filmmusiken skildras fint i Elizabeth Lennards småkufiska personporträtt Tokyo melody: A film about Ryuichi Sakamoto (1985). Där möter vi en ung och sinneskänslig Sakamoto. Man kan nästan se honom spetsa öronen när han suger i sig bubbelekonomins Tokyo och dess audiovisuella symfoni.
”Debussy brukade säga att han gillade bilder lika mycket som musik”, säger Sakamoto i baksätet på en bil med tidsenligt klumpig mobil mot örat. Ljuvligt fångas där det filmlitterata musiksnillet med sin ena fot i det förflutna och den andra i framtiden. Vem är det han pratar med? Sin fru, sin kollega, sin vän? Med oss? ”Vi ses snart.”
Samtalet avslutas, men dialogen med Sakamotos verk fortsätter. I hörlurarna, i högtalarna, på väldiga vita dukar och pyttesmå skärmar. Någonstans där bortom.
