Vad är väl lite skamlös varumärkes-sellout när produktionsdesignen och det kvicka manuset får en att vilja göra stelbenta Barbievolter av lycka? Greta Gerwig fortsätter excellera som komediförfattare och regissör i Barbie, ett lätt hallucinatoriskt, gurleskt jättespektakel.
Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig vad filmen om Barbie skulle handla om. I sitt snillrika manus tar Greta Gerwig och maken Noah Baumbach fasta på precis det icke-narrativ som finns kring Barbie (till skillnad från, säg, en superhjälte) och sammanfattar hur leken med barbiedockor ofta tar sig uttryck: hon bor i en perfekt rosaglittrig värld och är sina attribut och prylar. Men konfliktlinje…? Det börjar med att Barbie (Margot Robbie) tänker på döden. Sedan blir hon plattfot (!). Det visar sig att hon håller på att bli defekt, och måste tillsammans med Ken åka iväg på en omtumlande resa till den verkliga världen för att laga den spricka som uppstått mellan universumen.
Med premiären av Barbie har en radikal kritik av kommersialismen sällan känts mer impotent. Kanske kommer vi se tillbaka på denna kulturpolitiska tidpunkt som en spik i kistan för verklig antikapitalism. Mattel, det bolag som 1959 skapade den första Barbiedockan, har bevisligen gjort sitt livs affär och varumärkesinvestering genom att knyta till sig indiefilmens okrönta drottning. Om Linnea Claeson försåg SJ med trovärdighet som jämlikhetsivrare, vad gör då inte den punkiga Gerwig för den kontroversiella dockan och den unga generationens syn på henne?
Att hela projektet är en form av sellout är svårt att bestrida – om det bara inte vore för att Barbie mestadels är en så njutbar bedrift. Dragkampen mellan de motstridiga positionerna är filmens kreativa motor. Är Barbie i första hand förmedlare av ett ideal eller en projektionsyta för fantasier? Frigörande eller påtvingande? Begränsande eller möjligskapande?
Gerwig berättar om Barbie genom ett filmhistoriskt raster, vilket är oemotståndligt för ett fan av Hollywoods guldålder (och filmhistoria i stort). Filmreferenserna är många och för den som vill fördjupa sig i dem finns en utförlig intervju med Gerwig på Letterboxd: från Jacques Demys färgpalett och håruppsättningar i Paraplyerna i Cherbourg till koreografierna i Singin’ in the rain, men främst av allt ser jag Barbie som en replik på Trollkarlen från Oz. Medan Judy Garlands Dorothy reser från en grå verklighet till drömmarnas värld i Oz, åker Barbie från drömmarnas värld till Verkligheten genom att följa en målad väg. De har samma oskyldiga naivitet och godtrogenhet i sina respektive möten med den upp-och-nedvända världen. Och för den som är förtjust i 1930-talets målade kulissestetik är Barbieland en fest för ögat, ett hantverk värt namnet (kalaset orsakade internationell brist på rosa färg).
Gurlesk är i sammanhanget ett relevant begrepp för att närma sig filmen. Gurlesken vill genom skapandet av ett tryggt rum upphöja och legitimera den flickiga positionen, och samtidigt påvisa dess konstruktion, vilket ganska precis beskriver vad Gerwig gör i sin smarta rekonstruktion av femininitet och flickkultur. Sättet som Kens roll är skriven spelar också in i den idén. Ken, leksaksvärdens mest bortglömda icke-personlighet, blir bokstavligt talat bara till genom Barbies kvinnliga blick. Den evige pojkmannen Ryan Gosling är som född för att spela Ken, och gör en rolltolkning full av humor och självdistans, samtidigt som det finns verklig resonans i hans porträttering av en kastrerad, överflödig man.
Apropå överflödig känns Ruth Handlers karaktär (skaparen av den första Barbie-dockan) mest som ett platt produktresultat av affärsturerna mellan Mattel, Gerwig och Margot Robbie som köpte rättigheterna. Den hade gärna kunnat strykas helt. Den unga tjejen i Verkligheten som Barbie letar upp står inledningsvis för den vassaste antikapitalistiska kritiken, men tyvärr slarvas hennes karaktär bort. I övrigt får man en känsla av att manuset hela tiden ligger steget före. Det slukar och omformulerar all möjlig tänkbar kritik. Visst kan det tolkas som beräknande, men jag menar snarare att det visar prov på Gerwigs intellektuella spänst.
När Dorothy kliver in i Oz och allt övergår i krispig Technicolor är det en vanlig tolkning att förstå Dorothys förundran som en spegling av publikens egen förtjusning inför filmens magiska förmåga att skapa världar med en teknik (Technicolor) och ett tilltal (storbudget-familjefilmen) som var nyskapande när det kom. Samma medieentusiasm ger Gerwig uttryck för i Barbie. På många sätt är den 2023 ett välkommet statement mot det livlösa filmskapandet som kommer med CGI och AI-genererat content. Sättet att kombinera fysisk humor med gurlesk energi och teoretiska resonemang, samtidigt som Gerwig ledigt lånar av filmhistorien och agerar som att hon är en del av den – gör att hon med säkerhet just därför kommer att skrivas in i filmhistorieböckerna.
