Det första verket som möter besökaren på Regeneration: Black cinema 1898 – 1971 är den nyligen återfunna kortfilmen Something good – Negro kiss från 1898. Det är en romcom på 30 sekunder med vaudeville-artisterna Saint Suttle and Gertie Brown som hittades i USA 2017, och sedan i en längre version i Norge 2021. Filmen sägs vara den första filmade kyssen mellan en svart man och en svart kvinna.
Det är ett sympatiskt grepp som etablerarar det allmänmänskliga och livsbejakande, innan utställningen börjar berätta om det undangömda filmarvet. Idén till utställningen på Oscarsmuseet i Los Angeles föddes när en bunt filmaffischer hittades av en slump i museets arkiv.
Representationens kraft är den springande punkten i denna unika och omfångsrika exposé över svarta amerikaners filmskapande – i ett land och en industri som sedan första början präglats av systematiskt omänskliggörande och osynliggörande.
Regeneration är indelad i sju kapitel som kronologiskt och tematiskt beskriver utvecklingen från den genre som fick det märkliga epitetet Rasfilmer (Race films) fram till födelsen av Blaxploitation.
I en prolog namnges några av det sena 1800-talets aktivister, som gjorde det till sin livsgärning att skapa nya, rättvisande berättelser om afrikan-amerikanskt liv i skrift och bild. De var i dessa berättares anda (bland andra Sojourner Truth, Booker T. Washington och Frederick Douglass som alla föddes in i slaveri) som den första generationen svarta filmskapare verkade.
Utställningen består av filmsekvenser, manuskopior, filmaffischer, kostymer, rekvisita, musik, en interaktiv vägg av artistporträtt där besökaren kan länka till var och ens biografi online. Därutöver återfinns tidningsklipp, förstasidor, korrespondens, kontrakt, avtal och liknande som skildrar framväxten av en filmindustri.
Musikens viktiga roll uppmärksammas och framväxten av ett garde av svarta filmstjärnor. Övergången från stumfilm till ljudfilm öppnade dörren för ett nytt garde av filmarbetare – något som till exempel uppmärksammades i Damien Chazelles hysteriska Babylon (2022). Här finns scenkostymer och sekvenser från glamorösa filmer som Carmen Jones (1954) med stjärnorna Lena Horne och Harry Belafonte samt Sammy Davis Jr. i Porgy and Bess (1959).
Efter 1950-talet blir tecknen tydligare på att filmen går från underhållning till att även spegla och engagera de sociopolitiska strömningar som präglade USA. Här finns affischer och korrespondens inför och dokumentation av Washingtonmarschen 1963 med krav på rättvisa, James Baldwin på film och senare alltmer radikala och otämjda budskap i tilltal och estetik: black power och black is beautiful.
Filmen som ett emancipatoriskt och alltmer öppet politiskt verktyg representeras av filmer som Bright road (Belafontes första film) från 1953 om en problemskola, filmadaptionen av Lorraine Hansberrys pjäs, A raisin in the sun från 1961 och Melvin van Peebles Sweet Sweetback’s Baadasssss Song (1971). Här finns också skådespelaren Ossie Davis regidebut, actionfilmen Cotton comes to Harlem (1970). Filmer som dessa är ett långt steg från de patriotiska krigsjournalfilmerna som riktade till svarta amerikaner under andra världskriget och som också finns representerade i utställningen.
Det är omöjligt att inte glädjas och trollbindas av Regeneration. Att under några timmar få översköljas av en magnifik och ovärderlig estetiskt tilltalande samling som bidrar till återupprättandet av filmskapare och skådespelare som systematiskt exploaterats och ignorerats under årens gång.
Utöver den rena glädjekicken fyller Regeneration den viktiga funktionen att placera de namn vi fortfarande kommer ihåg i ett välbehövligt sammanhang.
Lika viktigt som det är att uppmärksamma Micheaux bidrag till filmhistorien, vilket Francesco Zippel gör i dokumentären som finns på SVT Play, är det att betona att han anslöt sig till en redan existerande svart filmsektor. Och lika viktigt som det är att tala om Hattie McDaniels och Sidney Poitiers vinster på Oscarsgalan, är det att komma ihåg att McDaniels och hennes sällskap tilldelades ett separat bord vid prisutdelningen. Det totala antalet svarta Oscarsvinnare sedan starten 1923 är fortfarande så litet att prisets legitimitet med rätta kan ifrågasättas än idag.
Regeneration berättar om det förlorade och det förljugna och om vi tar det på allvar måste vi ta en närmare titt på vår förståelse av samtiden. Det är påminnelse om att film gjord av svarta amerikaner alltså är obetydligt yngre än film gjord av vita amerikaner. I det ljuset är det djupt symboliskt att D.W. Griffiths skitfilm Nationens födelse från 1915 så länge har hyllats som ett filmberättarmässigt mästerverk, medan The colored American winning his suit från 1916 inte går att få tag på. Världen behöver knappast fler nepo-babies, men det är ändå värt att notera avsaknaden av afrikan-amerikanska filmdynastier och att svarta filmarbetare och filmer av svartare amerikaner fortfarande existerar i marginalen.
I skydd av segregationen växte en filmindustri fram där levande rörliga människor skildrades i rörliga bilder, inte som nedsvärtade projektionsytor för de aspekter av mänsklighet som den vita ”civilisationen” förtryckte hos sig själva. En sak som slog mig när jag vandrade genom utställningen var att stereotypen om musicerande och dansande svarta människor egentligen inte är förödmjukande. För vad är rörelse om inte bevis på liv – riktigt liv.
Att filmerna inte har bevarats för eftervärlden är en tragedi, men den svarta filmproduktionen, bevarad eller ej, spelade en enormt viktig roll i den tid de gjordes för den publik de riktade sig till. Och den konstnärliga praktiken gick inte förlorad utan överfördes, finslipades, förråades, upprepades och omkullkastades för varje film som gjorts och fortsätter göras.
Regeneration: Black cinema 1898–1971 visas till den 16 juli.
