I en nyckelscen ur sin senaste film No bears får Jafar Panahi veta att den bergsknalle han just tagit sig uppför utgör gränsen mellan hemlandet Iran och Turkiet. Instinktivt tar han ett steg tillbaka, synbarligen chockerad över detta faktum, och överger regiassistenten Rezas plan att i hemlighet korsa gränsen. I ett av flera lager av metafiktion spelar Panahi här en version av sig själv – en regissör som på distans leder en filminspelning i Turkiet. Gränsen spelar inte bara en särskild roll i No bears utan också i Panahis liv, då han sedan 2010 varit förbjuden att lämna hemlandet. Det samtidigt utfärdade förbudet mot att göra film har han som bekant inte följt; tvärtemot sin titel så utgjorde 2011 års This is not a film startskottet för en ny, distinkt period i hans filmografi. Yrkesförbudet har fått honom att röra sig bort från de tidigare verkens förhållandevis raka berättande, för att istället anamma metafilmiska strategier från en iransk tradition förknippad med Abbas Kiarostami och Mohsen Makhmalbaf. Där både vardagliga iakttagelser och skildringar av politiska realiteter filtreras genom en lek med filmmediet och dess anspråk på autenticitet.
Scenen på berget utspelar sig alltså inte bara i en film av en regissör med yrkesförbud, utan skildrar också en man som inte får lämna Iran, bokstavligt talat balanserades på den förbjudna gränsen. Med underfundiga provokationer som dessa, och den uppmärksamhet som hans fall väcker utomlands, är det knappast förvånande att Panahi utgör ett ständigt irritationsmoment för regimen i Iran. Så sent som för ett par veckor sedan släpptes han från en sju månader lång fängelsevistelse, efter att ha inlett en hungerstrejk mot ett korrumperat rättsväsende.
No bears följer två parallella huvudspår. Dels filminspelningen i Turkiet, där skådespelarnas och rollfigurernas liv luckras upp och sammanblandas. Det andra spåret skildrar regissörens tillvaro i en iransk bergsby, där han brottas med dålig internetuppkoppling och blir indragen i en lokal konflikt. Platserna på båda sidorna av gränsen knyts samman genom den digitala videolänk som Panahi använder för att hålla kontakten med sitt filmteam. Båda berättelserna mynnar så småningom ut i skildringar av kärlek med djupa förhinder. I Turkiet försöker såväl rollfigurerna som skådespelarna – som i båda fallen är ett par – få tag i falska pass för att kunna ta sig till en ny framtid i Europa. I Iran blir ett fotografi som Panahi eventuellt har tagit ett nyckelbevis i en konflikt mellan tradition och emancipation, då ett ungt pars framtid hotas av ett arrangerat äktenskap.
Panahis filmiska persona är befriande trubbig, och hans hantering av den delikata situationen – som hela tiden hotar att urarta i våldsamheter – är ofta påtagligt osmidig.
Som synes är det en på papperet komplicerad intrig med många implikationer, men Panahi rör sig ledigt mellan berättarlagren och litar till åskådarens kapacitet att följa handlingen. Till hjälp för förståelsen finns de inom iransk film ständigt återkommande samtalen, där förklaringar, upprepningar, ursäkter och förtäckta hot blandas i en stämning av lika delar artighet och påträngande kravfullhet. Panahis filmiska persona är befriande trubbig, och hans hantering av den delikata situationen – som hela tiden hotar att urarta i våldsamheter – är ofta påtagligt osmidig. Regissörens reserverade skådespeleri, det fina samspelet med lokalbefolkningen, och den ambivalenta skildringen av hans egen position som intellektuell stadsbo med begränsad förståelse för villkoren på landsbygden, gör de iranska delarna till filmens självklara höjdpunkt.
Länge upprätthåller No bears en blandning av lågmäld charm och en atmosfär av fara i sin skildring av det spända läget på båda fronter. När en av skådespelarna från filmen i filmen vänder sig mot kameran och anklagar Panahi för att förvränga verkligheten, utgör det dock upptakten till en melodramatisk final som inte helt harmonierar med filmens tidigare återhållsamhet. Trots eventuella invändningar mot slutet är det dock bara att konstatera att Panahi återigen gjort det till synes omöjliga, och använt sin egen utsatta position som språngbräda för en skarp skildring av dagens Iran. No bears är med andra ord ytterligare en pusselbit till ett fascinerande konstnärskap under konstant existentiellt hot.
