Mot mitten av En dag kommer allt det här bli ditt hamnar huvudkaraktären Lisa i en stel interaktion med ett högstadieex i mataffären. Hon är på hembesök i uppväxtorten, och han frågar aningslöst ut henne om hennes karriär som serietecknare. När Lisa något självbelåtet avslöjar att hon snart ska släppa en bok, svarar han godtroget att det ”kanske kan vara något” för det medföljande barnet. Replikskifte som följer:
Lisa: Serierna är ju inte för barn.
Exet: Nähä, är de p-o-r-r-n-o-g-r-a-f-i-s-k-a?
Lisa: Nej, de har en mer avancerad humor bara.
Därefter ”äger” Lisa exet genom att rätta hans felaktiga bokstavering av ”pornografisk”.
Scenen är ett av flera tillfällen då En dag kommer allt det här bli ditt oavsiktligt ägnar sig åt metakommenterande av sina egna brister.
Regissör och manusförfattare Andreas Öhman slog igenom med I rymden finns inga känslor 2010, som blev både Sveriges Oscarsbidrag och Bill Skarsgårds genombrottsroll. Sedan dess har han hamnat lite under radarn, den senaste långfilmen De odödliga kom för åtta år sedan. Nu återvänder han till samma trakter med En dag kommer allt det här bli ditt, ett familjedrama där de vuxna barnen samlas på föräldrarnas ägor för att i förväg göra upp om arvet. Ett lovande upplägg – man föreställer sig ett slags kammarspel där familjelojaliteten sätts på prov när undertryckta känslor och olösta konflikter kommer upp till ytan.
Det är inte riktigt vad man får. Likt I rymden finns inga känslor är Öhmans aktuella film nog tänkt som mysig familjerulle med svärta, men den ”avancerade humor” Lisa hänvisade till präglar inte bara hennes serier utan också hennes rollkaraktär. Det innebär i det här fallet stora mängder opåkallade könsord. Inte direkt ett främmande inslag i svensk filmhistoria, men det kontrasterar likväl illa mot filmens mer ofrivilligt infantila aspekter. Som det faktum att Lisa ”försörjer sig” genom att rita seriestrippar i Aftonbladet, vilket inte framstår som trovärdigt för någon med koll på dagens frilansvillkor.
Huvudpersonen i En dag kommer allt det här bli ditt blir aldrig heller mer än en inkomplett idé om en människa.
Öhman har uppenbarligen en fäbless för dels inslag av magisk realism, dels att på en utstuderat och lätt reducerande vis skildra ”original” (som en parodisk gränsande till lyteskomisk ”autismdiagnos” i debutfilmen). Huvudpersonen i En dag kommer allt det här bli ditt blir aldrig heller mer än en inkomplett idé om en människa. Ett sammansatt knippe egenskaper vars inbördes samband aldrig görs begripliga för åskådaren. Hon gillar som sagt att säga könsord (särskilt när hon joggar), ritar elaka självbiografiska serier och dricker mycket öl. Och – cue den magiska realismen – hon lever uppskattningsvis 60 procent av sitt liv i en parallell fantasivärld bestående av animerade talande och sjungande träd, kräftor, ölburkar, et cetera.
Att Lisa ständigt tar sin tillflykt till den vilda fantasin förklaras med att hon förföljs av familjens stora trauma – lillebroderns död i en bilolycka. Något som även får henne att bete sig mycket illa mot såväl familjemedlemmar som pojkvän.
I filmens klimax, där Lisa är särskilt odräglig, undrar pojkvännen ”vad hennes fucking problem” är och som publik kan man inte annat än att undra samma sak. Orsaken till att broderns död skulle ha tagit hårdare på Lisa än någon annan i familjen, och därmed berättiga hennes notoriska självupptagenhet, är långsökt och bristfällig som bäst. Och precis alla filmens slarvigt hanterade dramaturgiska bågar – om kollektivt trauma, om Lisas otrohet, och själva kärnkonflikten om vem som ska ta över familjegården och de betydande arealen skog när föräldrarna gått bort – leder ut i tomma intet.
Om filmen delvis är självbiografisk, och Lisa ska förstås som regissörens alter ego, kanske bristerna beror på att Andreas Öhman kommit för nära sitt ämne. Att det som skulle kunnat göra den mer sammanhängande lämnas underförstått, eller att han inte velat peta för mycket i sitt känsliga material. Men för bara något år sedan kom Joachim Triers Världens värsta människa, som är ett helgjutet verk med i stort sett samma beståndsdelar: en alternativserietecknare, en charmigt vimsig huvudkaraktär, otrohet, tragisk tidig bortgång och magiska inslag. Då känns En dag kommer allt det här bli ditt mer relevant som ett obearbetat underlag för en terapeut än en komplett film för en biopublik.
