Häromveckan publicerades den nya Sight & Sound-listan, vari 1 639 tillfrågade från världen runt utsett ”The Greatest Films of All Time”. En decennielång väntan nådde därmed sitt slut och den nya, hundra titlar långa listan tornade sig över den digital filmkulturen som en svart monolit, ankommen för att förkunna att Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles nu de facto är Tidernas Bästa Film.
Filmkännare började omedelbart vifta med diverse tillhyggen och tog till orda på kultursidor och twitterflöden. ”Woke-galen identitetspolitik!”, ”för många kvinnor!”, ”för få kvinnor!”, ”var är Ernst Lubitsch!”, och så vidare. De hetlevrade utropen visste inga gränser, och kommer fortsätta ljuda under en tid framöver, innan de till slut mattas av och ersätts av den decennielånga väntan på en ny lista.
Armond White, amerikansk filmjournalistiks allra mest konträre, avfärdade direkt förstaplatsen som ett ”politiskt korrekt val” fattat av ”radikala marxistiska feminister” (7/12). Därigenom blundar han (och likasinnade) för ett antal centrala fakta. Chantal Akermans anseende bara ökat och ökat sedan hon avled 2015: Jeanne Dielman fick svensk biodistribution 2019, likaså i Danmark året därpå. Den omsorgsfulla restaureringen har dessutom funnits tillgänglig på bluray sedan 2017, vilket knappast hämmat tillkomsten av nya entusiaster. Den tid när Jeanne Dielman endast sågs av de allra mest inbitna cinefiler tillhör det förflutna. Alla älskar Jeanne Dielman och alla älskar Akerman, varför även hennes News from home äntrat listan på plats 52. Under det gångna årtiondet har Whites utvecklats till en minoritetsåsikt, och den nya listan bekräftar det.
Vidare – och detta kan förefalla en löjligt självklar sak att poängtera – bör förstaplatsen inte tolkas som att alla som röstat på den även anser att det är världens absolut bästa film. P1 Kulturs inslag apropå listan (6/12), vari en flygande reporter inleder med att fråga folk på stan om deras favoritfilm, är kul att lyssna på, men också en på många sätt och vis annorlunda fråga. De individuella tio i topp-listorna som legat till grund för Sight & Sound-listan är inte numrerade: figurerar Jeanne Dielman på tillräckligt många röstsedlar blir den krönt till världens bästa film, även om ingen deltagare gillar den så pass mycket. En tillsynes banal poäng, som sagt, men det gör Whites påståenden än mer svårsmälta. Han konstaterar det omöjligt för en ”dötrist film” som denna att toppa listan, såvida det hela inte är en komplott vars syfte är att ”omkullkasta de grundläggande, naturliga njutningarna av skönhet, insikt, och kreativitet”. Allt detta med hjälp av ”torr, feministiskt teoretiserande”, såklart – som om alla tillfrågade gått i maskopi med varandra.
Låt oss inte dröja kvar vid Jeanne Dielman mycket länge till – det finns gott om tid framöver att diskutera dess många kvalitéer, och den som söker en ny hyllning gör bättre i att läsa Jon Asp i SvD (11/12) – men det måste understrykas att dessa sorts resonemang, avsiktligt eller ej, reducerar Akermans bedrift till en simpel gestaltning av kvinnokamp, när den i realiteten är så mycket mer än bara det. Få om några andra narrativa filmskapare har lika friktionsfritt lånat stilgrepp från New Yorks avantgardescen. Men inte nog med det – hon gör dem sina egna och finner nya ändamål för dem där de inte bara utmanar gängse uppfattningar om filmestetik utan dessutom förstärker hennes berättelser. Är det verkligen så svårt att tro att biobesökare, såväl försiktigt nyfikna som bevandrade inom experimentfilm, upplever Jeanne Dielman genuint fascinerande? Att dess förstaplats inte bara har att göra med könskvotering? Tillåt mig att tvivla. Till 2032 hoppas jag även att den introducerat folk till Michael Snow, Ernie Gehr, Andy Warhol, och alla de andra filmskapare som influerat Akerman. (Även om hon själv hävdar annorlunda.)
Vilken klaustrofobisk tanke: att enbart få hylla filmer som redan blivit föremål för årtionden av kritisk diskussion!
Något annat som sticker i ögonen på många är den påstådda tillströmningen av nya filmer. Inte minst Porträtt av en kvinna i brand som intagit plats 30, och därmed betraktats som kvitto på en så kallad recency bias, det vill säga att nutida filmer fått oförtjänt stort utrymme. Dels är detta inget nytt under solen (Cykeltjuven var lika ung när den kröntes till etta på den första listan 1952), dels är det en något svårbegriplig kritik. Ligger problemet i att det är just dessa filmer (Porträtt, Moonlight, Parasit, och Get out), eller är det blotta närvaron av nya filmer som skaver? Givet att samtliga blivit hyllade till skyarna tycks det enda logiska svaret vara det senare. Men jag ser inte den stora skillnaden mellan att rösta på en nyproducerad film från de senaste fem, sex åren, och att göra detsamma med en äldre och kanoniserad film man själv sett för allra första gången under samma tidsperiod. Och jag låter väl anta att ingen har några problem med det senare. Vilken klaustrofobisk tanke: att enbart få hylla filmer som redan blivit föremål för årtionden av kritisk diskussion!
Måhända är det ovan en högst naturlig reaktion: en förklaringsmodell att ta till när man tvingats se sina egna favoriter falla i rang. År efter år har man sett Casablanca stå på listan, trots att det är en medelmåttig film, och man har därmed utvecklat en mycket säregen blind fläck i synfältet. Inte konstigt då att frustrationen riktas mot de nya ansiktena. Min egen frustration ter sig annorlunda. Alain Resnais saknas fortfarande på listan, och min instinktiva reaktion är att hävda att han helt enkelt är för bra, och har för många mästerverk. Inte konstigt att han inte kommit in på listan— rösterna måste ju ha fördelats lika mellan Hiroshima, min älskade, Muriel, och ytterligare ett dussintal tidlösa filmer. Antagligen är den sanna förklaringen mindre komplicerad än så. Om det är något Sight & Sound-listan gör riktigt bra är det att ringa in hur smaktrenderna utvecklats, snarare än att slå fast någon definitiv kanon. En gång i tiden tog Michelangelo Antonioni silver. Nu har Äventyret fallit till 72:a-plats och är hans enda verk på listan. Den sortens filmiska modernism är nog inte lika het, helt enkelt.
Jacques Rivettes Céline och Julie gör en båttur har nu ersatt Jean Eaustaches Mamman och horan. Symptomatiskt för en skiftande konsensus gällande franskt 70-tal, eller bieffekt av tillgänglighet? Eaustaches filmografi är ännu omöjlig att få tag i på hemvideo, och här kan man rimligen börja ta till andra förklaringsmodeller än ”smak”. Naturligtvis är det glädjande att nästintill hela Rivettes samlade produktion restaurerats och tillgängliggjorts för hemmakonsumtion, liksom Daughters of the dust, Black girl, och Wanda, som också tagit plats på listan. Likaledes är det synd att filmer och filmskapare som inte ännu fått denna behandling saknas. Det gäller självfallet inte bara Eaustache – Kira Muratova, Hou Hsiao-hsien, Med Hondo, Manoel de Oliveira, och så vidare, och så vidare. Listan kan göras avsevärt mycket längre än självaste Sight & Sound-listan.
Koncentrationen runt etablerade, lättillgängliga verk är begriplig, men ett tillkortakommande icke desto mindre. Inte minst eftersom Sight & Sound breddat väljarkåren. Numera består den inte enbart av kritiker (även om listan fortsatt kallas ”Critics’ poll”), utan inkluderar även programmerare, kuratorer, arkivarier, och akademiker. Till nästa gång skulle jag gärna se att dessa andra yrkesgrupper tilldelades en egen lista, likt regissörerna har sin ”Directors’ poll”. I takt med att årtiondena passerar och filmmediet åldras kommer omfattande omvärderingar av alla bortglömda eller åsidosatta verk behövas innan de kvalar in på listan. Sådana processer är alltsomoftast tidskrävande, och misstänker att att andra yrkesverksamma cinefiler tenderar att ligga i framkant här. Få filmskribenter publicerar trots allt festivalrapporter från Il Cinema Ritrovato och andra arkivfestivaler. Magkänslan säger mig att en sådan lista vore mer äventyrlig.
