För inte längesedan publicerade filmtidskriften FLM resultatet av en omfattande omröstning om filmhistoriens bästa svenska filmer. Det rapporterades ganska brett om saken. Förstaplatsen kneps av Victor Sjöströms Körkarlen från 1921. Första Bergmanfilmen kom på tredje plats; Persona från 1966. Författaren, litteraturvetaren och tidigare biträdande kulturchefen på Expressen Jens Liljestrand reagerade starkt på Twitter: ”Visserligen var svensk film bättre förr men att klassa t ex ’Persona’ som den tredje bästa svenska filmen någonsin är ju bara nostalgiskt trams. ’Jalla jalla’, ’De ofrivilliga’ och ’Fyra nyanser av brunt’ (ingen av dem på topp 10) är klart bättre.” Han följde upp med: ”Ingen film på FLM:s lista är inspelad på 2000-talet. Helt galet.”

Jag frågade Liljestrand om han behagade skämta, men fick inget svar. Det är väldigt svårt att förstå hur han egentligen har tänkt. Att tro att någon röstar på det ångestladdade mästerverket Persona av nostalgiska skäl, som om den vore en mysig gammal pilsnerfilm, tycks mig enbart egendomligt. Och jag frågar mig hur Liljestrand hade resonerat om det handlat om en lista på litteratur. Hade det då varit självklart att det nya också är det bättre? Jag har svårt att tro det. Men jag ser Liljestrands reaktion som symptomatisk. På ett slags filmförakt som kommer framför allt från manliga litteraturvetares och -kritikers håll, där man aldrig ifrågasätter den egna förmågan att döma och bedöma film, och avfärdar filmen med en slags självklar arrogans. Persona är en film som är svår att beskriva i ord. Kanske har en litteraturvetare helt enkelt svårare att förstå sig på den än en filmvetare? 

Carl Th Dreyers film En kvinnas martyrium är ”filmhistoriens enda mästerverk”, hävdade litteraturkritikern Björn Kohlström på Instagram häromveckan. Jaha. Det är nästan som om jag skulle hävda att Shakespeare är den ende riktigt läsvärde författaren. Bara det att jag aldrig på allvar skulle hävda något sådant. Men när det gäller film går det bra att lite nonchalant mer eller mindre avfärda samtliga verk utom ett.

I Fokus upprepar författaren Mats Holm den gamla klyschan om filmen som passiviserande jämfört med litteraturen. Under rubriken ”Därför är boken överlägsen filmen” och en ingress som till och med hävdar att ”det mesta gör sig bäst i bokform” jämför han sin överväldigande ungdomsupplevelse av att läsa På västfronten inget nytt med sin upplevelse av att se den nya Netflixfilmatiseringen av denna roman. På basis av denna mycket smala empiri blir domen som följer: ”Det är något med en stor läsupplevelse som inte alltid går att överföra till rörlig bild.” Ja, men man kan faktiskt också säga tvärtom – alltså att det är något med en stor filmupplevelse som inte går att överföra till text. Men det har Mats Holm oförvånande nog inte tänkt på.

Romanen är ”mänsklighetens främsta konstart”, menar Expressens kulturchef (litteraturvetaren) Victor Malm – ett uttalande som i och för sig inte bara brädar filmen utan även alla andra konstformer, bildkonst, teater, och så vidare. Och det är egentligen inte heller särskilt märkligt att en litteraturvetare gör det uttalandet. En konstvetare kanske i stället menar att det nederländska barockmåleriet är den högsta konsten, en musikvetare kanske hade slått ett slag för operan, och en filmvetare kanske talat sig varm för spelfilmen i fullängdsformat. Men vi ser sällan eller aldrig detta ske på en kultursida.

Som filmdoktorand vid sidan av litteraturdoktorander minns jag tydligt den idiotiska kommentaren om hur skönt det måste vara att ”titta på film hela dagarna”, som om filmdoktorandstudier skulle vara mindre intellektuellt utmanande. Som om det inte vore skönt att läsa romaner hela dagarna? Jag minns också tydligt den litteraturdoktorand som skrev om någon svensk modernistisk författare och tyckte att En värsting till syster var den bästa film han sett. Han snobbade med sin dåliga filmsmak. Jag borde kanske ha gett igen genom att påstå att Harlekinromanen Sjuk av längtan är min favoritlitteratur. Det är bara det att det inte hade varit sant, och jag drömmer inte om att förnedra och trycka ner skönlitteraturen som uttrycksform.

Jag frågar mig varför det är så viktigt att slå fast denna litteraturens överhöghet, men möjligen är det så att man faktiskt känner sig lite hotad av att människor i dag i betydligt högre utsträckning tittar på film eller serier än läser. Ordet, det mer ”abstrakta” och intellektuella uttrycket jämfört med den vulgärt köttsliga fotografiska bilden (en ordning som för övrigt just Persona välter omkull), borde annars vara tillräckligt etablerat som överlägset i vår kultur. Visst har författaren och litteraturvetare Horace Engdahl talat om finkultur som en subkultur, men för mig talar han och hans gelikar från insidan av sina ännu ganska trygga fästningar. Och när nu en fastställning av en kulturkanon stundar går de flestas tankar till en lista på böcker.

Oavsett om läsningen är hotad, och litteraturmännen med den, känner jag mig trött på den anti-intellektuella nedvärderande hållningen mot film. Erkänn åtminstone att ni inte står för det objektivt sett självklart bästa omdömet. Ibland, litteraturmän, har även ni helt enkelt fel.