Jean-Marie Straub är död. Han dog den 20 november, bara ett par månader efter Jean-Luc Godards frånfälle. På samma plats dessutom, båda bodde i Rolle i den schweiziska kantonen Vaud. Godard hade delvis växt upp i trakten, men att Straub till slut skulle hamna i Schweiz ägde också sin rimlighet: han hade gjort filmer på tre av landets officiella språk, hade levt i Frankrike, Tyskland och Italien. Dessutom hade han nu nära till Cinémathèque Suisse i Lausanne, den främsta förvaltaren av de filmer som Straub gjort, oftast tillsammans med livskamraten Danièle Huillet.
Nu är de alla döda och filmkonsten med dem, känns det som. (Nej, jag tar tillbaka. Sådan sentimentalitet passar sig inte här. Godard gillade visserligen att dödförklara filmen, men vad han menade är oklart. Och Straub skulle aldrig acceptera sådant känslopjunk.)
Jag nämner platsen där Straub dog för att plats, ort, ställe, är en så central figur i Straub/Huillets filmer. En location är för dem inte ett råmaterial vilket som helst; filmens hela utgångspunkt är respekten för platsens integritet och den geografiska, sociala och ekonomiska historia som har format den. De filmskapare (det vill säga de flesta) som inte tar dessa hänsyn kallade de för ”fallskärmshoppare”, som bara landar någonstans utan reflektion över var de är.
Mer om detta kan man läsa i en artikel av Trond Lundemo, skriven för Cinemateket 2004 i samband med en retrospektiv av deras filmer, omtryckt i Magasinet Walden 2012. Det är en strålande introduktion till Straub/Huillets estetik över huvud taget – själv tillåter jag mig här att vara litet mer personlig.
I Une visite au Louvre (2003), Danièle Huillets och Jean-Marie Straubs sista gemensamma film, citeras Paul Cézanne om hur Eugène Delacroix’ Korsfararnas intåg i Konstantinopel redan börjat förfalla. När bilden målades var Cézanne ett litet barn, nu är han i sextioårsåldern och under tiden har han ”sett bilden dö, blekna bort, försvinna”. En gång i tiden, för inte så länge sedan, hade havet och himlen varit gröna, fartygen verkligen brunnit, röken varit så mycket mer dramatisk, hästen varit magnifikt glödande. Inte längre. Anledningen är att romantikens konstnärer använde ”bedrövliga material” till sina färger.
Inte bara romantikens måleri utan också vi människor är gjorda av bedrövliga material, så några år efter Une visite au Louvre dog Danièle Huillet i cancer. Ett vittnesmål från begravningen berättar om hur följet defilerar förbi den öppna graven, kastar ned rosor i den svarta rektangeln. På gravstenen bredvid sitter Jean-Marie och ser på. En begravningsvaktmästare går fram till honom med en bukett rosor. Han går fram till graven och kastar ner den varpå han utstöter ett ursinnigt skrik och springer i väg. Några vänner följer efter och för honom tillbaka. Han ser på när graven sluts, hopsjunken ”som om han hade fått ett knytnävsslag i magen, och han höjde sin vänstra näve i den stolta, hoppfulla saluten hos den franska folkfrontens strejkare, de republikanska kämparna i Spanien och de tyska kommunisterna, när stenen till sist slöts tätt”. Sorgens uttryck är inte alltid tillrättalagda, lagom rinnande tårar. En höjd näve i försoningslöst trots mot världen är en passande bild för Straub/Huillets gemensamma livsverk. ”Det är så att man kan gråta”, citeras Cézanne i Une visite au Louvre. ”En dag kommer ingenting att finnas kvar.”
Jag nämnde Straubs flerspråkighet. Apropå den vill jag återge en händelse från när Straub och Huillet var gäster på Cinemateket med anledning av retrospektiven 2004. Jag var något slags värd och det var inte alldeles enkelt. Först hade de hotat med att inte komma om vi inte skulle visa Moses und Aaron (som vi tänkt hoppa över då vi inte fått fram en engelsktextad kopia). När de väl var här hade de synpunkter på att hotellet där vi förlagt dem var för ”borgerligt” (försök hitta ett hotell i Stockholm som inte är det); att duken i biografen var välvd (mer anpassat för Star Wars än för Straub); att Filmhusets dvd-butik inte hade några filmer av Peter Nestler; och en del annat som jag glömt eller trängt bort.
Cinematekets samarbetspartner var Goetheinstitutet, tack vare deras enastående cinefila eldsjäl Rita Stetter. Därför skulle samtalet äga rum på tyska, även om tolken ibland fick växla till franska när Straub fick feeling och övergick till modersmålet. Hur som helst. Samtalet var fantastiskt och inte alldeles okontroversiellt. Det hela avslutades med att jag skulle tacka gästerna, samtalsledaren, tolken och publiken. När jag gjort det tog Straub mikrofonen och sa: ”Wir danken auch. Trotz alles.” Nå. Tack, Jean-Marie Straub. För allt.
