Större delen av Lasse Hallströms Hilma om Hilma af Klint är som en blank yta. Det finns ingenting som släpper in mig i dramat. Lena Ohlins åldrade Hilma är översminkad och teatral, Tora Hallströms unga Hilma är tvärtom lika odramatisk, ”naturlig” och okryddad som den lingonsylt som äts till köttbullarna. När hon får kontakt med ett spiritistsällskap och inleder ett påfallande oerotiskt förhållande med en medstudent på konstnärsutbildningen sker allt med samma friska leende och oberörda yta. Käckt förklarar hon att hon vill veta allt om livet och allting annat också, som en Tjorven på äventyr i andevärlden.
Det hela är bokstavligen talat som en serie vykort. Så har Hallström också valt att låta dåtidens Stockholm gestaltas som färglagda, ”genuina” stumfilmsscener, faktiska inklippta arkivfilmer som gör miljön mer död än levande. Det finns ett försök att gestalta själva målandet som en sinnlig upplevelse, ett neddykande med ett sänke i en visuell värld där motiven framträder som på en havsbotten. Vid ett tillfälle frågar en av Hilmas medarbetare (vars bidrag till af Klints konst, liksom de andra medarbetarnas, en undrar mycket över) om hon har blandat färgen gult tillfredsställande, och Hilma utbrister att färgen lyser som solen. Ja, den gula färgen lyser på målningarna, men filmen i sig själv lyckas inte lysa som solen.
Jag tänker med saknad på Julian Schnabels konstnärsbio om van Gogh, Vincent van Gogh – Vid evighetens port (2019), där färgerna och synerna drabbar med febrig intensitet. Det är kanske en orättvis jämförelse. Schnabel är ju trots allt bildkonstnär själv. Men Hallström har en lång räcka filmer bakom sig och borde kunnat göra något mer levande än denna märkligt kroppslösa skapelse.
När vi väl faktiskt släpps in i Hilmas kontakt med andevärlden öppnas ytan, men det vi släpps in i är en värld av kitsch. Visserligen finns ett triangeldrama i filmen men trots att den annars mest leende Catherine Chalk i rollen som medstudenten och älskarinnan Anna får några efterlängtade vredesutbrott ligger själva kärlekslivet som bakom en tjock dimma. Vi får också höra Tora Hallström läsa högt ur olika skrifter och se hur hon förgäves försöker få sin konst uppskattad och accepterad av Rudolf Steiner (Tom Wlaschiha) som hon uppfattar som en själsfrände, men det är som att allt ligger på ytan. Vi förstår att hon blir sårad av Steiner men vi förstår inte riktigt vad det är med honom och antroposofin som är så speciellt för Hilma. På samma sätt släpps vi inte riktigt in i den spiritistiska tankevärlden.
Det är först när Hilma i skepnaden av Lena Ohlin står i en telefonkiosk och försöker få kontakt med Anna, som inte svarar men vars ande i stället hör av sig eftersom hon precis dött, som vi släpps in i andevärlden. Då ler Lena/Hilma, eller ska vi kalla henne Tjorven, och det är som att inget egentligen berör henne särskilt djupt. Slutet är desto mer melodramatiskt, men även då slipas eggen bort av att systerns barnande och Hilmas trots att hon just trillat ut ur en spårvagn och blöder ur huvudet obesvärade ande nu äntligen får kontakt. Det är som att hela filmen lider av en slags feel good-sjuka som gör att ingenting egentligen känns, på djupet, trots att det är där en stor del av filmen utspelar sig.
För mig får Lasse Hallström, som tydligen ansåg sig stå i kontakt med Hilma via ett medium under inspelningen, gärna tro på andar och UFO:s och allt möjligt trams, huvudsaken är att han gör en bra film. Men det har han inte gjort. Allt sammantaget är Hilma en himla tunn soppa. Men tavlorna tittar jag gärna på.
