Hur kan vi bekämpa fascismen? Finns det några svar i filmhistorien? När man blickar tillbaka på 1900-talets svenska film, som vi gör ganska mycket i det här numret, urskiljer man snabbt en folkhemsberättelse.
Den är inte alltid rosenskimrande, men knappast först och främst ödesmättad. Mycket blev ju bättre, inte minst själva levnadsstandarden, framgår av en och annan skildring av svunnet armod. Den filmiska kritiken mot socialdemokraterna har väl oftare handlat om att partiet inte varit radikala nog, alternativt att den sociala ingenjörskonsten har gått för långt.
Det är svårare att skönja en svensk filmtradition med fascismen som huvudfokus eller måltavla. Till skillnad från exempelvis Italien, med filmprofiler som Bernardo Bertolucci och Pier Paolo Pasolini. Inte så konstigt förstås med tanke på våra länders vitt skilda politiska historia. Men efter höstens valresultat utgör Sverige och Italien gemensamt representanter för högerextremismens återtåg i Europa. Bland andra Marine le Pen noterar att länderna tillsammans med Ungern och Polen går i bräschen för kontinentens ”uppvaknande”.
Och därför infinner sig frågan vilken filmisk beredskap vi har för fascismen. När Bertolucci gjorde succé med Fascisten och Pasolini orsakade skandal med Salò, ägnade sig den så kallade filmvänstern i Sverige förklarligt nog åt annat. Inga uppgörelser med historiska svartskjortor. Genom åren har vi sett en och annan högervriden sadist – tänk Caligula som läser en nazisttidning i Hets – men som inhemsk idéströmning och rörelse har högerextremism inte utgjort någon dominerande fara på vita duken.
Det nynazistiska hotet i svensk 90-talsfilm – från Tala, det är så mörkt! till 30:e november – var främst ett ungdomsfenomen. Men nu har hotet sparat ut håret och skaffat sig ett jobb i riksdagen. Och att det senaste svenska århundradet rymmer en fascistisk underströmning, som inte nödvändigtvis blivit filmstoff, råder det inga tvivel om. En filmatisering av Henrik Bromanders fjolårsroman Skymningstid, om Stay behind-nätverket på 70-talet, borde åtminstone vara självskriven?
Förmodligen kan man dock göra minst lika meningsfulla fynd om man i stället för organiserade extremister gräver efter reaktionärt missnöje i folklagren. Allt har knappast kännetecknats av framstegsoptimistiskt samförstånd. I Jorden är vår arvedel beskriver exempelvis Per Olov Qvists den agrarromantiska idévärlden i landsbygdsfilmen på 40- och 50-talet. Där betonas patriarkal ordning och klassisk kvinnoroll framför emancipation, nationalism framför internationalism och arvet framför allt. ”Främlingar” göre sig icke besvär. Denna populära filmtradition förlorade senare sin dragningskraft och bondeidealisering befordrades inte heller av SFI. Det betyder inte att idévärlden begravdes för gott – eller inte kan få en renässans i zombieformat.
Nej, filmhistorien är ingen förklaring till valet 2022, men tecknar onekligen en bakgrund till den politiska distansen mellan stad och land.
Relaterade inlägg
