Den svenska skräckfilmen Feed, i regi av debutanten Johannes Persson, börjar i en mörk skog i Serbien. En ung kvinnlig influencer har blivit känd över hela världen efter att en omskakande video blivit viral. På det korta, ryckiga, otroligt dåligt upplösta filmklippet – tankarna går direkt till found footage-klassikern The Blair witch project (1999) – ser vi hur hon blir mördad i en skog av något som skulle kunna vara en hämndlysten vålnad.

Nyhetssändningarna som rapporterar om händelsen över hela världen hävdar att det filmade mordet har stimulerat turismen i den lilla serbiska orten, som dessförinnan led av så gott som avstannad ekonomisk tillväxt. En cynisk vinkel på en tragisk händelse. Feed fortsätter på ett liknande sätt: vi lär känna ett gäng svenska influencers som ska till en lyx-camping på den svenska vischan för att spela in betalt ”content”. Sofia Kappel – känd för huvudrollen i Ninja Thybergs Pleasure – är utmärkt i rollen som Josefin, en semi-berömd Stockholms-influencer som verkar leva två parallella liv: ett irl – in real life – och ett online, avsett för sina följare och sponsorer. Med på resan är även Elin – fint spelad av Molly Nutley – som har blivit ihop med Josefins ex-kille, Dimman. Elin känner sig osäker i gänget; hon är ingen interpersonlighet, utan en vanlig, kanske lite tråkig, AT-läkare. Grejen är också: Josefin och Dimman delar konto på sociala medier och följarna tror att de fortfarande är ihop. Livet som äger rum framför kameran och bakom skiljer sig, åtminstone till en början, drastiskt åt. Men har paret verkligen kommit över varandra helt? Snart kommer det dessutom fram att sjön vid campingen hemsöks av en död gammal häxa från 1600-talet. Hon har, berättar markägaren, för vana att mörda och äta upp folk som simmar i insjöns mörka kalla vatten. Perfekt, menar Josefin. Det är precis den vinkeln som behövs för att följarna ska ”smash that like button”.

Myten visar sig emellertid vara sanning (med viss modifikation). Häxan, som bär på en absurd gammal tortyrmask i järn med en bjällra på huvudet, jagar snart ungdomarna med en yxa. Videoklippen som Josefin filmar är inte längre avsedda för hennes följare. De ska i stället fungera som bevisföring; detta hända verkligen. Ingen kommer att tro oss annars, hävdar hon när Elin ifrågasätter hennes idoga – och enligt Elin känslomässigt skadade – filmande. Paradoxen i det hela: alla som följer sociala medier vet att influencers är en blandning mellan fiktion och fakta. Hur är då möjligt att använda rörliga bilder som bevis för att något är autentiskt?

Ordet ”feed” betyder flera saker. Mångtydigheten är såklart avsiktlig. Det kan betyda att äta, förtära – vilket harmonierar med filmens rysliga innehåll (häxan påstås sitta på den dyiga bottnen och festa på människokött tillsammans med Satan). Men det skulle också kunna syfta på en feed, ett aldrig sinande flöde av notiser och uppdateringar, på sociala medier. Så: äter alltså sociala medier upp oss inifrån? Både ja och nej.

Den kritiska skildringen av vår digitalt präglade samtid blir vanligare och vanligare inom svensk film. Mest kritiker- och filmfestivaljury-haussad i år är utan tvekan Ruben Östlunds mörkt komiska satir Triangle of sadness. Utseende och likes på Instagram är hårdvaluta; filmens toksnygga huvudpersoner behöver knappt ha några pengar på fickan för att kunna betala för sig. De får saker ”gratis” – lyxkryssningar, dyra middagar, kläder och parfymer. Därför blir filmens inledning särskilt talande: ett par fotomodeller är ute och äter på en dyr restaurang och börjar bråka om notan. Det är nästan som att en vardaglig ekonomisk transaktion har blivit något outgrundligt komplicerat. Även den experimentella musikalen Stammisar, som handlar om ung kärlek på Tinder, har en förhållandevis pessimistisk syn på vad sociala medier gör med våra mellanmänskliga relationer. Snart kommer väl till och med självaste Martin Beck skaffa sig Instagram. Passar väl utmärkt nu när han går i pension.

Men vad händer när influencers gör film själva? Feed produceras av Joakim ”Jockiboi” Lundell, en internetprofil som bland annat har blivit känd för att ha lagt upp videoklipp på sig själv i olika intima situationer. Numera är han en digitalt framgångsrik familjefar. Utöver det har han, tillsammans med hustrun Jonna Lundell, jagat spöken i knarriga gamla kråkslott både på Youtube och Discovery plus. En skräckfilm känns som en logisk brand extension.

När jag såg Triangle of sadness hade jag hela tiden känslan av att filmen egentligen inte var intresserad av att förstå nuet. Den ville bara göra sig lustig på dess bekostnad genom att, för femtioelfte gången, upprepa samma gamla stereotyper utan att tillföra någon ny kunskap. Karaktärerna var inte mer övertygande än vilken Netflix-producerad amerikansk romcom som helst från senare år. Feed lyckas däremot bättre med att göra influencern till en människa av kött och blod. Filmen håller sig inte utanför samtiden. Den ställer sig i stället mitt i den.