I en Aftonbladet-enkät 1980 tillfrågas en handfull svenska filmkritiker och -skapare om vilken som är den sämsta film de sett. Tidningens egen Jurgen Schildt nämner tre svenska filmer, varav två av Janne Halldoff: den aktuella Lämna mig inte ensam (1980) och 1973 års Bröllopet, som Schildt kallar ”en film utan varken manus, intrig, början, mitt eller slut”.
Även Janne Halldoff blir tillfrågad. Fascinerande nog svarar även han sin egen Bröllopet: ”Den blev som den blev för vi hade så jävla lattjo under inspelningen. Skådisarna var helt enkelt inte kloka. Vi är egentligen skyldiga producenten en massa stålar för att filmen blev så taskig.”
Svaret sammanfattar på något vis regissören Halldoff: han var opretentiös, insiktsfull och använde konsekvent ord som lattjo, stålar och taskig.
Både Lämna mig inte ensam och Bröllopet finns sedan tidigare på dvd. Nu har bolaget Studio S Entertainment fortsatt att tillgängliggöra Halldoffs samlade verk med tre rullar från det sena sextiotal då regissören allmänt ansågs lovande: Ola & Julia (1967), Korridoren (1968) och En dröm om frihet (1969). Tre filmer som följde varandra hack i häl och vad gäller tema och ton är slående olika varandra.
Janne Halldoff föddes 1939, långfilmsdebuterade som 27-åring och producerade sig sedan i ett furiöst tempo tills hans plötsligt, med den nästan otittbara Klippet (1982), dånade rakt in i väggen. Han levde till 2010 och ägnade sina sista decennier åt hundkapplöpning och Bajen, samt dessvärre vad han själv benämnde borsten. Kjell Bergqvist åkallar i sina rättframma memoarer Kjelle Berka från Högdalen (2015) hur Halldoff åratal efter sin karriär regelbundet ringde upp Bergqvist eller haffade honom på krogen med ”i stort sett” färdigfinansierade filmer. Av dessa blev intet.
Vad som var Halldoffs styrka blev också hans fall: rastlösheten drev honom framåt men gjorde också filmerna allt slarvigare, folkligheten misstänkliggjorde honom i ett tidevarv som var både politiserat och besatt av kvalitet, vilket i princip betydde Bergman. Halldoff ville göra filmer om vanliga snubbar och fånga sin tid utan att vare sig förhöja den eller moralisera över den. Samtidskritiken blev alltmer irriterad över filmer som vägrade ta ställning.
I de tre dvd-aktuella filmerna framstår tydligt Halldoffs förtjänster och blottor. Alla manusen – trots insatser av dramatikern Bengt Bratt, producenten Bengt Forslund och författaren Stig ”Slas” Claesson – hade vunnit på att marineras en stund till i skrivmaskinerna. Men kanske hade filmerna då förlorat den fräschör som onekligen är Halldoffs specialitet.
I botten var Janne Halldoff pressfotograf, anställd första gången redan som femtonåring. De goda pressfotograferna är som bekant de som är i rörelse, som kan sin stad, som är beredda att fånga ögonblicken, som aldrig tvekar. Nuet existerar bara i en nanosekund. Vill du ha en chans att skildra det kan du inte vänta tills imorgon.
Ola & Julia är en svensk popfilm. Ola är Ola Håkansson, senare i livet verksam på alla nivåer i popindustrin: som sångare, hitmakare, producent och i synnerhet A&R på skivbolagen Sonet och Stockholm Records. Som tonåring var han frontfigur i Ola & the Janglers, ett i en lång rad av svenska band som oblygt plankade Beatles och Stones sound och frisyrer.
Skådespeleriet är kanske inte Ola Håkanssons främsta talang, även om det är lätt att förstå varför Halldoff ville bygga en film runt honom. Håkansson har en oförställd tonårscharm, ett vinnande leende, popsvidar som ser ut att vara sydda direkt på huden och den stockholmska som Halldoff ogärna var utan.
Mot popsnöret Romeo-Ola ställs den lovande skådespelerskan Julia, vars turné med Becketts Slutspel hela tiden korsar Janglarnas, varpå ömsesidig fascination uppstår. Julia spelas av Monica Ekman, vars look och sävliga stockholmska till fullo lever upp till 1967 års ideal.
I en sekvens går Ola och Julia på bio och ser Monica Ekmans svåger Gösta ta livet av sig i Halldoffs debutkortfilm Nilsson. Efteråt redovisar Ola sin oförståelse för att olycklig kärlek kan leda till självmord: ”Antingen hade jag ringt polarna eller hade jag skaffat nytt tjack” (”tjack” vid tiden betydde alltså ”flicka” oftare än ”centralstimulantia”). Julia svarar: ”Du är nitton år va? Jag är två år äldre än du och så är jag kvinna. Då är man mognare. Det är bara så.” I det replikskiftet når filmen sin peak vad gäller djupsinnighet.
Med Korridoren och En dröm om frihet kastar Janne Halldoff sig över helt andra, tyngre, samhällstillvända ämnen.
I en tidstypisk tidningsdebatt efter filmpremiären anklagade kulturskribenten Britt Arenander filmen för att sakna ärende: i Expressen undrade hon var Halldoff ”tagit ståndpunkt, var han valt, var han varit engagerad”. Medförfattaren och tillika producenten Bengt Forslund hävdade i ett motinlägg att den nya popmusiken i sig hade ett livsbejakande budskap: ”Lyssna på texterna, Britt!”
Diskussionen om vag eller ingen agenda kom alltså att förfölja Halldoff under hans fortsatta karriär. Kanske påverkade den också hans ämnesval. Med Korridoren och En dröm om frihet kastar Janne Halldoff sig över helt andra, tyngre, samhällstillvända ämnen: sjukvårdens respektive fångvårdens otillräcklighet – folkhemmets sprickor, välfärdssamhällets brister.
Det är inga ämnen som Halldoff intellektuellt bottnar i. Säkert engagerade frågorna honom, men han är som filmskapare varken agitator eller analytiker. Hans perspektiv är aldrig fågelns. Han presenterar ingen som helst lösning på de problem han skildrar. I båda filmerna utgår han helt från individen, den lilla människan, stockholmskisen.
I Korridoren gör Per Ragnar – senare känd som programledare, vegetarian, Sten Frisk i Tre kronor (1994–1999) och pedofil i Låt den rätte komma in (2008) – sin filmdebut. Hans idealistiske underläkare ställer diagnos på sig själv: ”Kronisk otillräcklighet”. Hans arbetsdagar fylls av förtvivlade patienter som rycker honom i rocken under ronden, suicidfall, rattfyllerister, sprutnarkomaner med gulsot.
När Ragnar beklagar sig inför sina kollegor påminner han också om världen utanför: ”teve och dagspress”, de aktuella morden på Robert Kennedy och Martin Luther King, ”det räcker med att bläddra i en bok av [debattörerna Georg] Borgström eller [Hans] Palmstierna så trillar svält och miljöförstöring […] över en”. Ett replikskifte mellan Ragnar och hans mer pragmatiska läkarkollega Lars Amble hänvisar till ytterligare en aktuell debattbok: ”Du är orättvis, Janne!” ”Det är kanske där man måste börja – i en orättvis betraktelse!”
Poeten och marxisten Göran Palm gjorde ett kraftigt avtryck i samtiden med 1966 års bok En orättvis betraktelse, där han med ursinnet som drivkraft anklagade västvärlden för att metodiskt suga ut u-världen. Boken blev ett av många startskott för fyrtiotalistgenerationens politiska uppvaknande. Halldoffs hänvisning känns pliktskyldig – man kan betvivla att han orkat läsa boken i fråga – men också som en välfångad samtidsreferens.
Korridoren försökte alltså skriva in sig i samhällsdebatten. Även om filmen överlag och Ragnar i synnerhet fick goda vitsord, stördes mer än en kritiker just av individperspektivet. Halldoff visar inte ett samhälles förfall – han visar en enskild medborgares upplevelse av ett förfall. År 1968 är det i mångas ögon otillräckligt, närmast suspekt. Särskilt Sydsvenskans Jan Aghed, som kom att föra närmast en personkampanj under Halldoffs fortsatta karriär, efterlyste ett konkretare ställningstagande.
Men just för att Halldoff hellre ville berätta hur det var än hur det borde vara så har hans filmer dokumentära kvaliteter som gör dem till trovärdiga vittnesmål från en turbulent tid.
Ungefär samma öde, men med ytterligare något större kraft, drabbade En dröm om frihet. Här inspirerades Halldoff och medförfattaren Bengt Forslund av ett verkligt fall: 1966 sköt de unga rånarna Clark Olofsson och Gunnar Norgren en polisman i Nyköping och blev till livsfarliga löpsedelsmonster. Samma händelse inspirerade senare kriminalförfattarna Maj Sjöwall och Per Wahlöö till 1973 års Martin Beck-roman Polismördaren.
En dröm om frihet följer två unga kåkfarare. Per Ragnars Janne är den världsvane överklassonen som anser sig ha den självklara rätten till stålar, brudar och borsten. Amatören Stig Törnbloms Stickan är en försiktig arbetargrabb som hamnat snett. De båda gör en halvlyckad stöt och råkar under flykten köra ihjäl en polisman. Filmen följer deras allt oförsiktigare försök att undkomma lagen. Längs vägen hinner de passera tidstypiska miljöer: en ”het” (övervakad) knarkarkvart på Styrmansgatan, en porrfotosession, en väninna som blivit engagerad och satt upp Vietnamaffischer på väggarna.
Också temat om brottslingen som offer för omständigheterna är tidstypiskt. På 1960-1970-talen tas det också upp av Vilgot Sjöman, Tage Danielsson, debattören Maja Ekelöf, författarkollektivet Kennet Ahl och åtskilliga proggmusiker.
Och det är alltså som tidsskildrare Janne Halldoff alltjämt är sevärd. Även om många enskilda scener är välberättade så är den typiska Halldoff-filmen inget dramatiskt mästerverk. Men just för att Halldoff hellre ville berätta hur det var än hur det borde vara så har hans filmer dokumentära kvaliteter som gör dem till trovärdiga vittnesmål från en turbulent tid. I ett mumlande myller av tjack, småkillar och bankrobbare får de svenska rekordårens baksidor skarpa konturer.
