Vad tänker du på?

Just nu tänker jag på två saker. Det första är att vi har fått finansiering av SFI för att utveckla Miski & Bianca till en långfilm. Det är en film om flera olika frågor där grundhandlingen är hur det är att vara kvinna i vårt samhälle. Det första mötet med Miski var obeskrivligt för mig eftersom jag aldrig hade sett en somalisk tjej som håller på med just kampsport. I det rummet fanns också Bianca, som alltid med sig sin femåriga dotter på klubben. Jag får veta att Bianca är proffs som har olika vinster från olika grenar av kampsporten samtidigt som hon är ensamstående mamma. Men vinsterna är inte något hon kan leva på så vid sidan av knegar hon för att skapa goda förutsättningar för sin dotter.

Det andra är att jag under ett år har arbetat med research för mitt projekt om Järvamammorna. Det är en film där jag följer kvinnor i olika åldrar från Järva som länge ropat på hjälp. Det är en film som vill hylla dem, eftersom jag i hela mitt vuxna liv sett kvinnor som kämpar utan att bli hörda. De har länge arbetat med att göra Järva till en trygg miljö, men det är inget politikerna har tagit seriöst på, samtidigt som polisen berättar att mammorna borde få mer resurser. En mamma ställer en fråga till dåvarande inrikesministern Mikael Damberg: ”Om vi ska lösa de här problemen kan vi lösa dem genom att du närvarar på våra månadsmöten där vi diskuterar arbetet och utvecklingen .” Han svarar att han arbetar brett i hela Sverige och lägger resurser i alla eftersatta områden, men var är de resurserna kan man fråga sig.

Denna film vill komma närmare alla de kvinnor som har förlorat anhöriga. Jag har själv förlorat en kusin som har betytt jättemycket för mig, en oskyldig ängel, och ännu idag vet man inte vem som gjorde det eller varför. Och polisen lägger ned ärendet som om det vore ett rutinbeslut. De som oftast drabbas hårdast är kvinnor och de borde man lyssna på idag.

Varför arbetar du med film?

Att lämna en mörk värld är inte enkelt. När man väl har lyckats att hitta en utväg handlar det om att få andra att också lämna den bakom sig. Jag arbetar med film för att det är ett sätt att berätta om människors erfarenheter. Min målgrupp är alla människor men jag riktar mig oftast till ungdomar, för där känner jag att jag makten att kunna påverka dem, precis som min egen fritidsledare gjorde.

Min resa började med att jag hade intresse för foto, men jag har aldrig haft möjligheter. Jag hade varit med om en destruktiv period där jag knarkade samtidigt som jag sålde knark och det kom en dag när jag krockade med mig själv. Efter den mest intensiva perioden fick jag ett filmuppdrag av Kistabiblioteket och sedan träffade jag gammal fritidsgårdsledare som kände till mitt intresse. Hon sa: ”Amiin det var länge sen ju, hur går det med allt? Du har blivit jättesmal ju.” Det var som att hon hade spionerat på mig och visste allt jag gjort sedan jag slutade hänga hos henne. Hon tipsade mig om en filmskola som ligger på Öland. Jag googlade och såg att den låg mitt ute i ingenstans… Samtidigt ville jag lämna den mörka perioden bakom mig och den enda utvägen var att lämna Stockholm. Min plan var att testa att bo på Öland och om jag inte gillade det så skulle jag flytta vidare till Skåne. Men det slutade med att jag stannade på Öland i tre år och där hittade jag min grej. Min grej är att berätta människors historier och mitt största intresse är att jobba med filmer som diskuterar viktiga ämnen för att motverka de negativa mönstren i vårt samhälle.

Vilka är dina förebilder?

Mina förebilder är min familj, sedan har jag inga särskilda förebilder utan har flera inspiratörer i mitt som inte behöver ha något med film att göra. Jag inspireras oftast av människor och framför allt vänner och kollegor.

Vad tycker du om dagens film?

Dagens film i Sverige känns enklare än för kanske bara fem år sedan. Det känns som att Sverige håller på bli bättre på att acceptera berättelser från människor som inte är etniska svenskar. Samtidigt är man rädd för förändringar i Sverige, det är som att man blir överstressad när man ser något nytt och ibland vill skriva kritiska artiklar som inte är genomtänkta. man borde vara öppen med nya saker för att sen lära sig något av det. Man borde vara mer öppen för olikheter och nya saker för att sen lära sig något av det. Jag tror på samtal och möten där både skaparna och tittarna möts mycket mer än vad som görs idag.

Vad gör du om tio år?

Just nu studerar jag på Konstfack. Idag är jag bara 24 år gammal och om tio år har jag drömmen att arbeta med film i USA. Annars är min plan att fortsätta jobba på med film och testa många nya saker.