En av årets bästa filmer, den svarta komedin Everything everywhere all at once, är en fullständigt kaotisk resa in i det just nu mest populära temat för västerländsk film: multiversum. För är det inte det animerade geniet Rick och hans barnbarn Morty som jäktar mellan världar, så är det Doctor Strange, Spider-man och Loki som i Marvels filmuniversum bryter med tanken om en enda, sammanhängande verklighet och tidslinje.
I Everything får vi följa Evelyn (Michelle Yeoh), en första generationens kines-amerikan som driver en tvättomat med sin glada men passiva man Waymond (Jonathan Ke Quan), samt deras rebelliska, queera dotter Joy (Stephanie Hsu). Evelyn sliter med att hålla ihop ett liv hon inte riktigt tänkt sig, men plötlsigt på ännu ett urlakande möte med amerikansks skatteverket vänds plötsligt hennes värld upp och ner. En version av Waymond från det så kallade Alpha-verse uppenbarar sig och berättar för henne att hon existerar i lika många versioner som det finns universum, och att hon nu måste få kontakt och tillkalla alla dessa versioner av sig själv för att rädda världen från en utrotande kraft vid namn Jobu Tupaki. Jobu, som sedan visar sig vara en version av hennes dotter, Alpha-Joy.
Det här snåriga upplägget i Everything har liknats vid hur vi navigerar internet och vid tanken om att allt som visualiseras också kan manifesteras. Det desorienterade verkar sättas i fokus, filmens multiversum blir en metafor för vår personliga erfarenhet av internet.
Filmen tycks belysa en verklighet av för mycket, där lekfulla AI-generatorer kan skapa vad som helst som din hjärna pusslar ihop. Tanke blir verklighet. Informationstsunamis som ständigt överväldigar oss med aldrig sinande nyheter. Terrorn av alltet.
Men skrapar vi på ytan hittar vi teman lika mångfacetterade som de olika universum filmen förflyttar sig genom. Under mötet med skatteverket märks det att tvättomat-Evelyn har svåra koncentrationssvårigheter med tankar som aldrig stannar på en plats, något regissörerna Daniels avslöjat som en referens till ADHD. Redan här förstår vi att rör sig Evelyn mellan olika världar, även om när hon fysiskt befinner sig på en och samma plats.
Detta gäller även för hennes dotter Joy. I samma universum som Alpha-Waymond genomgick Alpha-Joy ett test, under ledning av hennes mamma, geniet Alpha-Evelyn, som gick ut på att hon skulle röra sig sömlöst mellan olika universum och tillhandahålla minnen och färdigheter från varje version av sig själv. Men Alpha-Joy testades så hårt att hon till sist inte kan separera världarna och i stället invaderar alltet henne, alla universum, överallt, hela tiden. Hennes reaktion blir att vilja försvinna helt för att slippa tyngden. Det är då Alpha-Joy blir Jobu Tupaki, en kraft som vill ödelägga alla universum. Den förintande kraften manifesteras i en gigantisk bagel med ett svart hål i mitten där allt liv slukas. Likt blinkningen till Evelyns ADHD förstår nog många i publiken med ganska tidigt att Joy/Jobu inte är en illasinnad bov, à la Marvels Thanos, utan att hon lider av akut depression.
Joys utanförskap förstärks av mellanförskapet. Hon passar inte in någonstans, och det driver hennes osynlighet. Genom att ständigt anpassa sig tappar hon bort varje chans till ett själv som skulle kunna hjälpa henne ur smärtan. Jobu Tapakis multipla personligheter i de olika universumen; ett tennis-ess, en salsadansare, en gudinna, alla utan egentlig koppling till henne själv, är en intensiv metafor för denna hopplöshet.
Joys queera identitet blir heller inte validerad av Evelyn, som ytterligare spär på hennes känsla av identitetslöshet. Både Joy och Evelyn kämpar på olika sätt med vad som känns tomt i tillvaron, och på väg mot filmens klimax visar Jobu Evelyn runt i alla olika universum. I Jobus favorit-universum är hon en sten på en planet utan liv, och vi ser mor och dotter som stenar med googly eyes på i ett öde och alldeles tyst ökenlandskap, en märklig respit från existensens (och filmens) ständiga stormar.
Det är också dessa googly eyes som bidrar till filmens mest överraskande subversion av genre och berättande. Redan i början av filmen river Evelyn bort googly eyes som Waymond sätter på allt från tvättpåsar till radioapparater för att lätta upp stämningen. ”Trams!” tycker Evelyn, men dessa googly eyes bär en djupare betydelse. De är den nihilistiska bagelns motsats. Där bagelns centrum är icke-existensen, det svarta hål som suger upp allt och alla i undergången. När Evelyn och Joy är stenar på den totalt öde planeten sitter det fortfarande googly eyes på dem. De är vid liv. Cirkeln, både det svarta hålet eller livgivande googly-ögat, återkommer ständigt i filmen, inte minst i tvättmaskinernas cirkulära rörelser och familjens lägenhets runda speglar. När Evelyn lyckas koppla in och nyttja sina alter-egon i alla universum, alla hennes skickligheter och erfarenheter från de olika liv hon lever parallellt för att slutligen göra upp med Jobu, så sätter hon ett googly eye i pannan som ett tredje öga, dörren till det inre ögat och ett högre medvetande.
Detta öga blir också en symbol för Waymond, han som sätter googly eyes på allt, den tidigt i filmen så passive och naive mannen i narrativet. Ju längre in i filmen vi kommer, desto tydligare blir det att Waymonds världssyn, först uppfattad som traditionellt omaskulin och mjäkig, hela tiden varit det enda fasta navet för både Evelyn och Joy. Han är aldrig hjälten, utan förbereder Evelyn för att på egen hand välja empati framför narcissism, något han själv hela tiden vetat är det enda rätta. I ett av universumen, tydligt inspirerat av Hongkong-regissören Wong Kar-wais drömska världar beskriver Waymond sin världssyn för Evelyn. ”Du tycker jag är svag, visst? Att mitt hjärta är för mjukt. Du säger att världen är grym och att vi alla bara springer runt i cirklar. Men när jag väljer att se det goda i saker så är jag inte naiv. Det är strategiskt och nödvändigt.”
Att rama in berättelsen i form av ett actionspäckat sci-fi-äventyr, komplett med Marvelmässiga multiversum, sätter fingret på vår oförmåga att förstå både oss själva och världen omkring oss enligt andra parametrar än våld och heroism, ett slags meta-skämt. Kanske är det heller inte så konstigt att det är just Everything som slagit rekord för filmbolaget A24 (som bland annat står för Get out och Midsommar) med över 100 miljoner dollar i sålda biljetter globalt.
I Andrej Tarkovskijs Stalker från 1979 beskriver protagonisten hur unga träd, precis som människor när de föds, är mjuka och följsamma. När träd blir torra och hårda, så dör de. ”Hårdhet och styrka är dödens kompanjoner” menar han. Mjukhet är stort, styrka är värdelöst. På samma sätt är det Waymonds världssyn som filmen till sist måste cirkulera kring. Att välja att vara snäll även i de allra mörkaste stunderna. Det är inte karaktärerna i filmen som går igenom den största förvandlingen, det är vi som tittar.
Waymond, Evelyn och Joy blir versioner av filmens grundbudskap; att omfamna varje roll vi spelar och existerar i samtidigt. Vad är identitet? Vad beror den på? Hur skapas överträdelser när vi inte spelar de roller vi förväntas? I en samtid där vi uppmuntras hitta vårt sanna jag, en autentisk kärna vi föds med, ett koncept där självet är unisont och drivs av fri vilja, föreslår Everything i stället att vi kan leva i ständig transformation och förgrena oss i alla de uttryck vi förkroppsligar. Och att det till och med är först då vi alls lever, och förstår vår mentala (o)hälsa. I slutet av filmen försäkrar Evelyn sin dotter att ”Vi kan göra vad vi vill. Inget betyder något”. Men det budskapet har då skiftat från nihilism till optimism. Budskapet i Everything everywhere all at once är att multiverset inte är olika fysiska platser, utan en metafor för alla subjekt vi alltid bär med oss. Och att googly eyes gör allt lite bättre.
