Främlingskap och isolering är ett par återkommande teman i ett nytt och högst sevärt tema på Filmarkivet.se: Immigrantfilmare. Filmvetarna Lars Gustaf Andersson och John Sundholm, som bland annat skrivit The cultural practice of immigrant filmmaking, har kuraterat. Filmerna är gjorda med begränsade medel, vilket på samma gång fungerar illusionsbrytande och förhöjande. Det förtar ju inte skönheten, eller sårbarheten, i bilderna utan understryker snarare att filmerna existerar vid sidan av den officiella Sverigebilden.

I 1980 års Vill du följa med mig Martha? från Tensta filmförening möter vi en kvinna som blir lämnad ensam hemma när maken försvunnit ner till grekiska föreningen och dottern sprungit iväg på diskotek. Men eftersom Martha har kontakt med en kollega på jobbet, som försökt locka med henne till den lokala kvinnoföreningen, lyckas hon bryta sig ur isoleringen.

En liknande tendens finns i 1974 års Monos, där en yngling vandrar omkring på Stockholms gator och betraktar omgivningen med en ömsom förundrad ömsom nedslagen blick. På ungdomsgården börjar dock en tjej prata med honom, han visar bilder från sin hemby, och de lämnar lokalen hand i hand. Men när gått hon hem till sig är han lika ensam igen. Monos var den första kortfilmen från Tensta filmförening, som grundades av Charalampos Tsokas från Grekland.

Hägringen från 1980 var däremot längre (40 minuter) och narrativt mer ambitiös. Filmen börjar med att en man sitter bakom galler och berättar sedan om vägen till inlåsningen. Hägringen gjordes av kollektivet Cineco och regissören Guillermo Alvarez från Colombia. I filmen återkommer tunnelbanan som motiv, och stökig mötesplats, från filmen Underjordiskt sällskap som gjordes året innan. Alvarez hade själv, förutom studier vid Dramatiska institutet, arbetat som spärrvakt efter att han kommit till Sverige i början av 1970-talet.

Vid den här tiden hade ett resurscentrum för oberoende filmare, Filmverkstan, etablerats i Stockholm. Men det mesta av tekniken och finanseringen löste Cineco på egen hand. Det framgår av en ny intervju med Alvarez som Martin Grennberger har gjort till Filmforms hemsida. Om Hägringen säger han så här: ”Främlingskapet gäller inte bara språket, det finns i hela filmens atmosfär vilket jag hoppas framkommer tydligt. Filmen är ju en atmosfärens konstart, eller hur? Man måste skapa en atmosfär och den atmosfären är det som ger den verkligaste och djupaste meningen i filmen. Språket och dialogen är en del av det hela, sen har vi det att filmen är svartvit vilket bidrar till atmosfären. Hägringen är inte självbiografisk, det är fiktion, även om den bitvis är baserad på vad jag upplevt såklart.”

Temat finns ute nu på filmarkivet.se.