För knappt tio år sedan skrev jag en artikel med en braskande rubrik: ”Varför är svensk film så dålig?” Jo, det var väl en provokation, men den saknade inte grund. Utgångspunkten var nämligen den senaste tidens facit på världens mest prestigefyllda filmfestivaler. Sedan Lukas Moodyssons Mammut missade Guldbjörnen 2009 hade ju noll av 257 filmer i huvudtävlingarna i Cannes, Venedig och Berlin varit svenska. Och om vi betraktar festivalframgångar som en filmkulturell värdemätare har det hänt en del sedan 2013. Inte minst har Ruben Östlund vunnit Guldpalmen två gånger om, först med The square och nu senast med Triangle of sadness. På årets Cannesfestival gick dessutom manuspriset till Tarik Saleh för Boy from heaven medan Ali Abbasis Holy spider tilldelades ett skådespelarpris.
Samtidigt, konstaterade jag i min klagotext, finns det förstås andra kvalitetsmått ”än mossiga lagerkransar, krönta av konservativa festivalledningar”. Det är ju knappast alla som anser att filmens avantgarde, eller mest intressanta uttrycksformer, paraderar på röda mattor (för att inte tala om mans- och västdominansen i startfältet). Och för den delen: ”Det är förstås inte alla som håller med om att Guldpalmen vore ett mer värdefullt erkännande än att en svensk polisserie får en amerikansk remake.”
Så där kan man hålla på. Och så där bör man hålla på. ”Det här är verkligen en gyllene tid för svensk film”, skrev kulturministern i en kommentar till DN apropå Cannes och påminde om att Ninja Thyberg även fick Women in motion-priset för debutfilmen Pleasure under festivalen. Huruvida Jeanette Gustafsdotter har rätt eller inte tål att diskuteras. I förra numret av FLM gjorde vi en inventering av den första femårsperioden med statlig filmpolitik, inklusive en tillbakablick på tidigare politisk filmpåverkan. Det räcker med att snabbscanna 2021-statistiken för att konstatera att den svenska filmen fortfarande har svårt att hävda sig publikmässigt på bio, vilket har varit ett annat återkommande debattområde. Så hur blir det med Triangle of sadness och Boy from heaven? Kommer deras framgångar att omvärderas om biljettköpen understiger… 100 000?
Det vore fatalt, för att inte säga kulturfientligt, oavsett vad man tycker om storfestivalerna som måttstock. Här kan det vara värt att påminna om att varken Östlunds eller Salehs första filmer var publikfriande säkra kort – tvärtom. Om något måste ju succén betraktas som en indikation på det finns en mening med experimenten – och en uppmuntran om att stärka ett filmklimat som möjliggör dem. Vare sig man främst uppskattar Gitarrmongot och Metropia eller bara vill sola sig i glansen av den mogna Canneskvaliteten.