Att göra film är dyrt. Men det kan också vara billigt. Rent hypotetiskt kan jag spela in ett mästerverk i kväll, ensam med min mobiltelefon. Tekniken är lättillgängligare än någonsin, för filmskapande såväl som spridning. Internet sjuder av kreativitet, lust, kompetens och patos. Ändå mår svensk film, oavsett angreppsvinkel, uselt. Ekonomiskt välstånd må hänga ihop med själslig stagnation, men som välfärdsstat har väl Sverige åtminstone ett ansvar att försöka hålla konsten vid liv?
I fjol presenterade Myndigheten för kulturanalys rapporten ”Så fri är konsten”, där filmområdet lyftes fram som särskilt utsatt för politisk styrning. Många blev därför glada när regeringens nya riktlinjer till Filminstitutet uppmärksammade detta genom en adderad formulering om konstnärlig frihet. Samtidigt ströks en skrivelse om jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv. Men varför hakar debatten ideligen upp sig vid den upplevda dikotomin representation-yttrandefrihet? Jag menar att systemfelen är än mer fundamentala, och grundar sig i en ovilja att ens betrakta film som en konstform.
När jag summerade filmåret 2021 i FLM innefattade jag en förhoppning om ett piggare svenskt filmklimat. Inlägget följdes av en livfull debatt på Viktor Johanssons Facebook, där han och andra filmskapare delade med sig av erfarenheter av beslutsprocesser. Själv har Under Gottsunda-regissören fått nej från Moving Sweden för filmen Ring soc! – efter utveckling, casting och pilot. Liksom för det tidigare projektet Bonsaikatt. Syftet med Moving Sweden är att ”stimulera förnyelsen av svensk film”, men i kommentarsfältet målades en dyster bild upp, där subversiv film möts av idel oförståelse och i stället behöver finansieras med upphovspersonernas sparpengar (eller som i Johanssons fall, ett arbetsstipendium från Sveriges författarfond). Så visst går det att skapa filmkonst i motvind för nollbudget, men det blir helt uppenbart tufft att orka i längden. ”Är man över 40 och projekterat film hela livet får man frikort till sin första långfilm”, lyder således Johanssons eget reformförslag.
Jag tvivlar dessutom på att dessa debattörer, varav många är vita cismän liksom jag själv, kommer att få igenom sina drömprojekt när nu regeringen slopar mångfaldsdirektiven. För vad innebär egentligen konstnärlig frihet när det rådande konsulentsystemet alltjämt baserar sig på smak? Hos Filminstitutet en smak som inte inbegriper några experimentella praktiker. Dessa filmer är helt enkelt oönskade. Kvotering kan åtminstone skapa spricka i en sådan mur. Personer med annan bakgrund bjuds plötsligt in i värmen och kan presentera en eventuellt expanderad om vad film kan vara. Samtidigt lägger slika förväntningar ytterligare ansvar på personer som redan har mycket att bära: att kräva att de ska omdefiniera rummet samtidigt som de äntrar det. Men någon form av trojansk häst verkar fordras för att berika filmspråkets ordförråd.
I dag får en utexaminerad filmstudent vara beredd att ägna ett drygt decennium åt att omstöpa sin vision till att passa filmkonsulenternas tycke. Detta stavas: konstnärlig styrning. Men oändlig projektutvecklingstid leder inte per automatik till bättre filmer, snarare släcks nog glöden i regissörernas ögon innan de ens hunnit till inspelningsplatsen.
Efter avslutade studier på Akademin Valand har jag successivt tappat hoppet om att kunna verka inom det rådande finansieringssystemet. Komedin XXL bekostar jag och finska regissören Sawandi Groskind inledningsvis ur egen ficka för att slippa se den dö i vaggan. Som jag ser det borde resurser läggas på att de som vill göra film snabbt ska få chansen. I stället för att bli sittande på kontor och slipas som försäljare. Inte behöva vänta tills man är över 40. Människor är av naturliga skäl djärvare innan de hunnit skaffa barn, bostadsrätt och SL-kort. Det bästa sättet att utvecklas som filmskapare torde vara genom praktiskt utövande. Den enskilda filmen betraktas alltjämt som en destination, men är ju egentligen bara en del av en process. Att någon ibland gör en dålig film är inte hela världen, för så är det ju redan. Men tonfallet måste bytas ut, från ett uppläxande till ett uppmuntrande. Särskilt i konstnärskapets inledningsfas är det viktigt att få ett förtroende. Här definieras vad som är överhuvudtaget är möjligt.
Komedin XXL bekostar jag och finska regissören Sawandi Groskind inledningsvis ur egen ficka för att slippa se den dö i vaggan.
I Filminstitutets måldokument står ju exempelvis: ”Filminstitutet ska uppmuntra filmare att bryta ny filmisk mark och utforska nya filmiska uttryck.” Ett återkommande bedömningskriterium är huruvida ”filmen utmanar och/eller förnyar det filmiska berättandet”. Vackra uppsåt som dessa genklingar Harry Scheins kvalitetsdefinition, i realiteten ser vi inte mycket av den nydanande svenska filmen. Detta beror förmodligen på en annan käpphäst: likhetstecknet mellan film och berättande. Givetvis är filmmediet kapabelt att återge historier, men dess fulla potential är betydligt större. Som stödsökande upplever jag att diskussionen fastnar vid frågor kring narrativ, karaktärspsykologi, och huruvida filmen kan engagera publiken känslomässigt. Dessa hjärtpunkter härrör från den anglosaxiska berättartraditionen som avgudar konflikter och progression.
Sällan eller aldrig betraktas sådan film ens som politisk. Trots att dess formspråk härbärgerar liberala och patriarkala dygder, såsom framåtrörelse och erövrande, något som bland annat Svenska Kvinnors Filmförbund problematiserade på 1970-talet. Vem diskuterar idag denna påtvingade dramaturgiska metod? Och om form och ideologi utgör två sidor av samma mynt, liksom kapitalism och kolonialism, hur kan vi skapa nya berättarformer? I dag utgår en stor del av film- och tv-produktionen snarare från uppfattningen att mottagaren inte förmår ta till sig ett innehåll som inte omedelbart kan dechiffreras. Detta publikförakt bortser från människohjärnans latenta iver att fösa samman lösa beståndsdelar till helheter och stimulansen detta medför. Vår obligatoriska grundskola avser ge medborgarna verktyg att avkoda, bemöta och använda sig av informationsströmmar. Varför ska det vara statens uppgift att skedmata publiken med färdigtuggade och näringsfattiga kulturyttringar? Var finns poesin?
Filmkonsulenterna besitter ofta praktisk erfarenhet av filmproduktion, men få verkar ha en övergripande kunskap om filmkonsten och dess historia. En referens till Straub-Huillet känns onekligen förslösad. Expertisen finns emellertid under deras tak, i Cinematekets biografer rullar ideligen produktioner som hade fått se sig om i helvetet efter svenska skattepengar. Det finns ett glapp mellan den internationella konstfilmen och vår svenska mellanmjölksvariant. Hos oss existerar ingen gråzon mellan renodlad experimentfilm och konventionell arthouse. Dokumentärfilmsområdet har på senare år utvidgats, främst tack vare samarbetet Doc Alliance mellan olika dokumentärfilmfestivaler, i synnerhet Cph:Dox. Detta har skapat utrymme för poetiska formspråk och hybridfilmer i gränslandet mellan spelfilm och det dokumentära. Fortfarande rör det sig om relativt små produktionsapparater, åtskilligt ideellt arbete, och pö om pö-finansiering som löper över år. Dokumentärfilmsskapande är till sin natur processbetonat och fullt av risktagande. Spelfilmen betraktas fortsatt som en skrivbordsprodukt som framställs för att fylla ett förutbestämt syfte.
Häromveckan genade jag efter en sen Cinemateket-visning över ett nattstängt Stockholms konstnärliga högskola. Plötsligt fick den raska promenadtakten ett smärtsamt tvärstopp. Mina smalben var blodslagna av en, illvilligt placerad, offentlig utsmyckning föreställande en pusselbit. Svärande haltade jag vidare, tänkte att pusslet inte är en lämplig analogi för vare sig livet eller konsten. Snarare skapar illusionen om ett livspussel falska förhoppningar om att tillvaron borde kunna gå ihop, att det finns ett korrekt sätt att göra saker på.
Stockholms konstnärliga högskola, tidigare DI, brukar förknippas med en besatthet av anglosaxiskt berättande. Det innebär inte att Akademi Valands filmdepartement saknar inflytande över visionen i svensk film. Denna skola betraktar snarare filmandet som ett undersökande, vilket öppnar upp för alternativa gestaltningsformer. Men i förlängningen leder detta ofta till felslutet att en film bara förmår handla om en sak: sin tematik. Om jag exempelvis gör en film med influencers, fordras en film om influencers – som styrker mina förutfattade meningar om dessas uppkopplade mardrömstillvaro. Det är som att konfliktkravet hänger kvar från spelfilmens dramaturgitänk, men i socialantropologisk förklädnad. Filmskapande blir ett slags forskningsgren där ens tes ska stärkas med passande bildmaterial. Återigen blir filmarens huvudansvar förmedlande av information. En bild säger som bekant mer än tusen ord, vilket innebär att film omfattar tjugofyra eller tjugofem tusen ord i sekunden, att jämföra med denna text på tiotusen.
Viljan att kuva dessa miljontals betydelser framstår i mina ögon som lönlös, men typiskt mänsklig. Min dröm är att en dag få göra en film som inte handlar om någonting, som inte kan beskrivas i text eller tal, utan bara opererar cinematiskt. Sådan filmproduktion kräver beslutsprocesser som inkluderar tillit.
Jag förespråkar inte att staten ska sluta ge produktionsstöd till de stora, folkliga filmerna, men det ligger i demokratins intresse att experimentfilm överhuvudtaget existerar. I en liten filmbransch av svensk skala behövs kreativiteten, som dessutom kan sippra ner i mainstreamfåran och generera en vitalare filmkultur.
Det viktiga är i slutändan inte vilken kamera vi filmar med, eller hur mycket semesterersättning vi får – utan snarare att det finns en konsensus att konsten är möjlig.
Varför inte tillsätta en konsulent för experimentfilm och konstnärlig film, med specialkunskap på området? Alternativt låta Konstnärsnämndens filmpengar öronmärkas åt konstnärlig film, så vi slapp nalla på bild- och formpengarna? Och varför bereder inte SVT tablå- eller strömningsutrymme för svenskproducerad konstfilm? Ett format liknande BBC:s Play for Today (1970-84) hade snabbt kunnat alstra lågbudgetfilmer med minimal självcensur. Små och billiga åtgärder som dessa kan skapa grogrund för en scen, uppmuntra konstnärlig frihet och förmedla känslan av att det finns större värden än pengar och antalet huvuden i en publik. Det viktiga är i slutändan inte vilken kamera vi filmar med, eller hur mycket semesterersättning vi får – utan snarare att det finns en konsensus att konsten är möjlig.
Kanske är det vi filmare som måste sätta ner foten och vägra gå med på att definiera våra filmer i begränsande ordalag. Rådande maktordning är knappast någon naturlag, även om den inhyser en förlamande bekvämlighet. Väl inne i finrummen får man ju tryggt sörpla cocktails, flyga flygplan och bo på Scandic. Antagligen utgör SVT:s och Filminstitutets filmpolitik inte en tillräckligt konkret ofrihet för att någon ska orka mobilisera en revolution. Ingenting är ju så smittsamt som en gäspning.
Kim Ekberg är regissör och skribent. Han tog examen från filmlinjen vid Akademin Valand 2016. Hans senaste kortfilm 2gether tilldelades nyligen Draken Film Award på Göteborgs filmfestival.
