Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Pilgrims är en road movie. Dess båda huvudpersoner, Paulius och Indré, rör sig i spåren av ett fruktansvärt brott som ägt rum fyra år tidigare – tillfångatagandet, tortyren av och mordet på Matas, Paulius bror och Indrés pojkvän. Men först ganska långt in i filmen förstår vi Indrés relation till den mördade. Det är initialt hela tiden Paulius som pratar om Matas, som återberättar vad som hänt, som visar platserna, som lyssnar på en inspelning av mördarens erkännande, som är full av bitterhet och ilska mot ortsbefolkningen där det hela skedde, som hotar mördarens mormor vilken i sin tur bara verkar tycka synd om sig själv för att livet inte gestaltat sig som hon önskat. Paulius är så full av känslor för sin bror att han skakar, kryper ihop i ett lakan, slår huvudet i väggen. Indré verkar likgiltig, ibland rentav fientlig gentemot Paulius, säger rakt ut till en av byborna att hon tycker Paulius är en idiot.

Pilgrimer vallfärdar ju till en helig ort för att uppnå någon slags helande. Det här paret vallfärdar till de olika stationer som fört Matas till hans död. Slutpunkten är den å som mördaren dumpat honom i. Först där visar Indré känslor. Plötsligt är det hon som ligger i fosterställning, som om hon försätter sig i offrets plats, och Paulius som vill åka därifrån. Om detta är katarsis vet vi inte. När paret skiljs åt går hon snabbt åt sitt håll, trots att det regnar, och bryr sig inte om att ta med några av de saker som tillhör henne som befinner sig i Matas och Paulius gamla hem. Vi vet inte om resan är meningsfull eller meningslös. Men paret får faktiskt mer information om händelseförloppet än de ursprungligen hade, information som implicerar fler personer att anklaga, personer som kanske inte direkt är skyldiga men hade kunnat göra något, hade kunnat stoppa mordet.

Litauen framstår i denna fullständigt konstlösa film som en våldsam och oempatisk plats, på ett sätt som påminner om Hanekes Österrike, och även här finns ju ett våldsamt historiskt arv som faktiskt tas upp i filmen – bara för att förminskas av Indré (”Vilket krig? Varför berättar du all den här skiten för mig?”). Vid ett tillfälle beter sig Indré faktiskt som Matas mördare. När Paulius lägger sig i bakluckan på den bil som Matas faktiskt legat i, som för att ta på sig broderns lidande, hindrar Indré bilens ägare från att öppna luckan när Paulius bankar och demonstrerar att han vill ut. Som på skämt. Medan Paulius visserligen är fanatisk och överaggressiv i sin jakt på varje detalj som kan säga något om broderns öde så är han fullt begriplig – men Indré däremot ter sig fullständigt obegriplig. Hon är som en metafor för hela landet (länder är ju också ofta symboliskt kvinnligt kodade), med ett oförutsägbart beteende och humör och till synes utan känslor för andra.

Pilgrims är helt klart en intressant film, enigmatisk och utan några utsmyckningar, ingen musik, no nothing. Den är ett förstlingsverk av Laurynas Bareisa och det är anmärkningsvärt hur han lyckats ladda det med en så hotfull och obehaglig stämning från början till slut trots att ”ingenting händer”. Våldet ligger hela tiden och lurar under ytan, trots att mördaren är frånvarande. Filmen lägger sig som en liten sten i skon, som något obehagligt som hela tiden gör sig påmint, men det går inte att bara skaka ut den. Jag misstänker att jag kommer att gå runt med den länge.