Nick Pinkerton har under de senaste dryga tio åren etablerat sig som en tongivande kritiker för film bortom det kommersiella och dagsaktuella, i såväl amerikanska som brittiska publikationer. Han har också återkommit till förutsättningarna för filmkritiken, och filmkritikerns roll, i ett skiftande medialandskap. Det senaste året har han debuterat som författare samt, delvis till följd av pandemin, börjat använda nyhetsbrevtjänsten Substack för att möta sina läsare mer ofiltrerat. Han har också startat en egen filmtidskrift, med samma namn som hans tidigare kolumn i Film Comment: Bombast. Jag samtalade med Pinkerton, via Zoom, om hans karriär och hur han ser på situationen för filmkritiken och -konsten idag. Det blev ett samtal som pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Hur länge har du varit filmkritiker?
– Jag tror det var i slutet av 2003 som jag skrev något för första gången, i Reverse Shot. Vilket skulle betyda att det är 18 år nu. Men då hade jag också ett ”riktigt” jobb. Filmkritiker på heltid, som ett yrke, om det går att kalla det ett yrke, har jag varit sen 2012.
Du fick inte betalt de första åren, eller skrev du inte tillräckligt mycket för att kunna leva på det?
–Jag började få betalt 2006, då Village Voice började publicera texter av mig. Det var inte mycket, men det var en början i alla fall. Sen när Jim Hoberman fick lämna tidningen i skiftet 2011/2012 blev jag chefskritiker tillsammans med Melissa Anderson. Det hade aldrig varit min ambition eller plan att ha som yrke att vara filmkritiker men nu tjänade jag mer på det än på mitt ”day job” och kände plötsligt att ”okej, det här är nog möjligt”.
Men låt oss återvända till början. Det var i Reverse Shot du blev publicerad för första gången. Det var väl Michael Koresky som startade den?
– Ja, det var Michael, tillsammans med Jeff Reichert och ett par till. Det var en Allan Dwan-retrospektiv på Lincoln Center 2003, och jag, nyinflyttad i New York och med mycket fritid, var där och såg alla filmerna. En dag såg jag ett svartvitt, billigt häfte, eller zine, i lobbyn, som visade sig vara första utgåvan av Reverse Shot. Jag hade varit en hängiven läsare av Film Comment, där Michael var praktikant, Reverse Shot verkade vara i samma anda. Jag ville naturligtvis skriva för Film Comment men visste inte hur. Reverse Shot kändes lättare så jag skickade ett mail till redaktionen, och det var så min blomstrande karriär började.
Jag har ofta hört folk säga att Michael är en utmärkt redaktör.
– Absolut, definitivt. På sätt och vis växte vi upp i branschen tillsammans, han är knappt ett år äldre än mig, och vi lärde oss hur den fungerar. Vi var ett litet gäng som jobbade tillsammans, och det är praktiskt och produktivt när du är nybörjare.
Så det går att säga att du började från botten och arbetade dig upp. Fast det är klart, det går inte att komma så långt i den här branschen.
– Nej, inte direkt. ”King of a very measly kingdom.”
Men efter ett tag lyckades du i alla fall leva på att skriva, även om det inte var ett liv i överflöd.
– Nätt och jämnt. Ofta var det fråga om existensminimum. 2011/2012 var de bästa åren då jag dels hade ett heltidsjobb, dels skrev för Village Voice som betalade relativt bra. Jag hade då en idé om att följa Jim Hobermans bana. Innan han fick gå hade han en hög profil på tidningen, och var en viktig kritiker, för mig och många andra. Det är en typ av publikation som knappt finns längre, the free weekly, som Village Voice eller Chicago Reader, en seriös publikation med långa, djupgående artiklar och essäer för en bredare, insatt allmänhet. Inte akademisk, men en tidskrift som tog sin uppgift på allvar. Village Voice hade också en ”bråkig” ton, som var deras signum. I den mån jag hade några ambitioner så var det att vara en del av den tidningen. Att vara chefskritiker där gjorde också att jag fick en större läsekrets, och inte bara i New York.
Village Voice är ju berömd, närmast mytomspunnen.
– Ja, och särskilt filmbevakningen var under drygt 50 år exceptionell. Nu är den borta. Men det är typiskt mig. Jag jobbade i en videobutik, och sedan försvann videobutiker. Jag jobbade med att texta 35mm-kopior, och sedan försvann analog film. Jag jobbade på Village Voice, och sedan försvann den.
Men under de där åren pågick stora skiften. Tidningar lades ner, eller fokuserade enbart på nätet. Vad hände med din karriär efter 2012?
– Låt mig vara diplomatisk här. På Village Voice byttes redaktionen ut. Att Hoberman fick sparken var illa nog, men han ville att vi andra skulle fortsätta. Den nya ledningen hade en populistisk ton, och gjorde om tidningen. Mera listor och clickbaits, och mindre fokus på det som var bortom mainstream och unikt för New York. De ville ha större spridning runt om i landet, och då var det inte intressant med exempelvis filmvisningar och utställningar som bara gick att se i New York. Det betydde att tidningen inte längre var särskilt intresserad av just de områden jag bevakade. Jag kände mig mer och mer avskärmad från resten av tidningen. Redaktören jag jobbade med, Allison Benedikt, slutade. Så småningom fick jag nog. Att jag slutade uppmärksammades i en artikel i Indiewire och där brände jag alldeles för många broar.
Var Village Voice en föregångare i den omstöpning av tidningsbranschen som ägde rum under de här åren, eller bara del i ett redan pågående skifte?
– Clickbait-andan var redan etablerad, tänk på Gawker och sånt. Nu ville alla vara som Buzzfeed och förlorade istället sin särart. När Village Voices filmbevakning blev närmast identisk med Buzzfeeds blev Village Voice bara som vilken annan tidning som helst. Och jag ser ju hur den processen fortsatte, och fortfarande upprepas. Som Sight & Sound under senaste året, även om jag älskar flera av deras skribenter. Ambitionen är att bli bredare och folkligare, men därigenom tappas både kärnläsare och de grundläggande värderingarna hos tidningarna, och sedan dör de. För det är vad som händer. Nya ägare eller redaktörer som kommer in och tycker att tidningen är elitistisk eller konservativ, out of touch, och försöker nå en tänkt allmänhet men istället förlorar både sin själ och sina läsare. Jag unnar mig att vara lite självgod här, för jag har sett publikation efter publikation gå den vägen. Nu är de inte längre kvar, men jag är det! Jag är fortfarande aktiv.
Det är komplicerat. Så mycket som publiceras idag om film är uselt, men jag känner viss sympati med skribenterna. De måste skriva som de gör om de vill överleva i branschen. Annars får de jobba på McDonald’s eller skaffa sig utbildning för något annat jobb.
–Inget fel med att jobba på McDonald’s, de har en härlig kåranda. Nej, men det är tufft. Att James Quandt slutar på TIFF Cinematheque är ytterligare exempel den här trenden, och på hur kärlek till filmen ersätts av något annat; kändiskult, ”brand pairing”, det är så jäkla motbjudande.
Och alla de som korrumperas av Disney på ett eller annat sätt.
– Det är så dystert. Men hur som helst. Jag förlorade typ 75% av min inkomst när jag lämnade Village Voice, så jag bestämde mig för att jag inte kan lägga alla ägg i en eller två korgar. Jag började skriva för Sight & Sound, Sundance Now, Film Comment, Frieze, Artforum, började med workshops, att undervisa, och att göra kommentatorspår på dvd/blurays. Under min tid på Village Voice hade jag en viss position, folk visste vem jag var. Om jag skrev en negativ recension av en av Nolans filmer fick jag hundratals sura kommentarer. Sen försvann jag ett tag, men nu när jag börjat komma tillbaka igen börjar också folk hata mig ibland.
Tror du att du hade fortsatt på samma spår om coronan inte kommit, eller hade du redan planerat att testa ditt nya projekt med nyhetsbrev på Substack.
– Nja, jag har några vänner som framgångsrikt lyckats finansiera sig via Patreon, och att jag också skulle vilja skriva direkt för läsarna, utan mellanhand, var något jag funderat på en tid. När coronan kom förlorade jag två av mina främsta inkomstkällor, Film Comment och biografen Metrograph, som jag skriver texter för. Så det var coronan som gjorde att jag till slut satte igång med projektet. Jag hade kunnat söka A-kassa men istället blev det Substack, och det håller mig flytande.
Det låter ju bra.
– Ja, det har varit mycket givande. Nackdelen är att det blivit svårare att göra andra skrivjobb. Det är så mycket roligare att göra min egen grej, och vissa andra, regelbundna jobb som jag gjort länge och tyckt varit ganska kul känns nu mest tröttsamt. Men annars har jag inga klagomål.
Skulle du kunna leva på Substack? Är det planen?
– Jag är nästan där. Metrograph öppnar snart igen, jag ska undervisa i höst, och jag har lite andra järn i elden också, men det jag tjänar nu räcker, även om det kräver att jag har låga omkostnader. En bitter omständighet är dock att jag fick ett litet arv efter att min mamma gick bort 2015. Utan det hade jag nog inte klarat åren i slutet av 10-talet. Det var inte mycket, en skollärarinnas besparingar, men det räckte för att jag skulle överleva, och betala av några lån.
Vad för slags undervisning gör du?
– Jag undervisade både höst- och vårterminerna 2019 på Eugene Lang College, bland annat en kurs om film från Hongkong. I höst jag ska undervisa igen. Jag fick jobbet tack vare min vän Genevieve Yue som är kursansvarig där. Hon är dessutom min favoritkritiker just nu. Det är ett stående skämt att varje gång jag får frågan om vilken nu verksam filmkritiker jag tycker är bäst svarar jag Genevieve. Jag kan inte komma på något annat namn.
Det lönar sig att ha vänner på rätt plats.
– Ja, det har blivit så av en slump. Men det är något jag alltid säger när jag har workshops med nya unga kritiker, eller blivande kritiker: se till att hänga med folk som gör bra saker och som verkar coola. Det kan löna sig längre fram.
Vad tror du om situationen för filmkritik, och filmkritiker idag?
– Jag kan förstås inte tala för hela världen, bara göra generella observationer. Det kan finnas kritiker i till exempel Japan som gör fantastiska saker just nu.
Så klart, vi nöjer oss med din del av världen.
– Jag känner mig mer optimistisk idag än jag gjort på väldigt länge, kanske än i hela mitt vuxna liv och inte bara vad det gäller filmkritik utan kulturvärlden i stort. Den period vi pratade om förut, när alla ville vara Buzzfeed och rusade mot botten, den tiden verkar vara över. Istället har det till exempel skett en återkomst av längre, resonerande texter. Insikten att den tidigare modellen, på 2010-talet, inte fungerade verkar ha slagit igenom nu, och vissa av de publikationer som överlevde har valt en annan väg. Jag önskar jag hade bättre koll, men senaste tiden har jag mest fokuserat på mig själv, i mitt eget slott. Men det verkar vara en tid för mer egensinnigt skrivande, och att det kan ge pengar.
Jag lyssnade på en intervju med kritikern Matt Zoller Seitz där han pratade om att han var bekymrad över sin framtid. Därför har han gett ut de där glassiga böckerna om Wes Anderson och Oliver Stone, och öppnat en nätbokhandel. Som en inkomstförsäkring.
– Ja, jag har funderat på det där. En viss typ av mainstreamkritik, konsumentvägledning, är nog i riskzonen, Tomatometer-recensioner. Fast å andra sidan, vad spelar det för roll? Jag läser aldrig sådan skit. Ibland när jag gör efterforskningar för ett kommentatorspår läser jag äldre recensioner från till exempel 1940- eller 1950-talet. Det mesta av det är värdelöst och saknar existensberättigande. Att den typen av filmkritik försvann ser jag inte som något problem, eller att dess motsvarighet i dag är hotad.
Så vad är nästa steg inom filmkritiken. Är det tjänster som Substack?
– Ja, Substack är ett spännande experiment, utan skyddsnät. För mig handlar det om att få skriva exakt det jag vill skriva om, utan att det redigeras, klipps ner, eller avfärdas. Det är jag i min mest personliga och ofiltrerade form. Det kanske också medför att jag blir en sämre skribent, det får vi se. Men det är en stor frihetskänsla. Det finns generellt en frihet med att skriva på nätet, där du inte behöver ta hänsyn till längd eller till tillgång på papper och bläck. Men å andra sidan är mycket av den filmkritik jag värderat högst under åren också väldigt lång.
– Raymond Durgnat skrev 20 sidor om Buñuels Vintergatan i Film Comment 1974. Dave Kehr och Jonathan Rosenbaums recensioner och artiklar i Chicago Reader kunde vara hur långa som helst. De fick ta plats. Att skriva 1 000 tecken om Alfred Hitchcock, och bara upprepa vad alla redan sagt om Hitchcock, som katolska skuldkänslor och MacGuffin, är meningslöst. Men att gå på djupet, utan att behöva ta hänsyn till förutbestämda hållpunkter eller en given längd, det är vad som är intressant, och som engagerar mig.
Det faktum att folk betalar dig, via Substack, är ett tydligt bevis på att det du skriver är betydelsefullt för andra också.
– Jag har länge varit medveten om att jag med min personlighet, och mina intressen, aldrig kommer att nå någon större publik. Jag har inte den typen av bredd som exempelvis Zoller Seitz eller Bilge Ebiri har. Jag saknar ”the common touch”. Men å andra sidan är de som är intresserade av samma saker som jag ofta hängivna, och de är villiga att betala. Jag har inte någon bred läsekrets, men en djup. Men en sak med Substack känns obekväm, och det är att du går ut med bössan och ber om pengar. Om du skriver för en etablerad publikation, och får lön eller ersättning, så slipper du den aspekten. Själva transaktionen blir osynlig.
Och nu har Substackprojektet växt. Det är inte längre bara nätbaserat utan du har gett ut ett nummer av en tidskrift, Bombast, och tryckt upp badges och medlemskort som du skickat till alla som betalat in pengar till via Substack. Var det planerat från början?
– Nej, det kom med tiden. Jag ville ge något till alla som stöttat mig, som en vänlig gest. Först hade jag tänkt ge ut en årsbok med alla texter jag publicerat via Substack det året, men när en kompis i Seattle hörde av sig och sa att han startat ett förlag och undrade om jag hade förslag på saker att trycka, så föddes idén till en tidskrift, som skulle innehålla material som aldrig publicerats förut.
Är det bara för prenumeranterna, eller kommer den finns att köpa i butik också?
– Jo, den ska finnas tillgänglig, så småningom i alla fall. Det finns intresse för det.
Så det blir fler nummer?
– Ja, två om året hade jag tänkt. Men vi får se hur det går. Det blev så mycket bättre än jag trodde. Det finns en annan aspekt på det hela också. Jag har nyligen gett ut min första bok, om filmen Goodbye, Dragon Inn, och det är något särskilt med fysiska objekt. Jag har drabbats av digital utmattning, och vill göra flera saker som du kan ta på, och hålla i. En återgång till det fysiska. Det var inspirerande när Chicago Film Society under pandemin, då de haft stängt, istället gav ut ett litet häfte, ett zine, i pappersform som folk kan läsa hemma. Det är en av de saker som gör mig optimistisk inför framtiden. En av få positiva saker under de senaste 18 månaderna av total institutionell kollaps har varit folks uppfinningsrikedom och DIY-anda. istället för att bara sitta hemma och vänta på att kontoret ska öppna igen så hittar de på coola saker. Det är inspirerande.
Jag känner likadant. Jag var varit ovanligt aktiv och upptagen under pandemin, med många nya projekt. Det är delvis för att jag vill att det ska komma något positivt ut ur pandemin, inte bara negativa saker.
– Exakt! Och när så mycket stängdes ner och försvann började många istället inse att de inte behövde förlita sig på monolitiska institutioner, de kan göra saker själva istället. Inte minst inom film. Det är en del av den cinefila traditionen. Det har ofta varit en amatörbaserad tradition, inte kommit från ovan utan från vanligt folks entusiasm.
Och nu håller du på med en ny bok också.
– Ja, det gick så pass bra med den första. Det nya bokprojektet, om Jean Eustache, har jag velat göra så länge som jag varit kritiker, men det är först nu jag fått ett förlag att tacka ja. Det har varit svårt eftersom hans filmer inte har funnits tillgängliga, men eftersom min första bok sålde förhållandevis väl fick jag chansen nu.
Vad tror du om biografens framtid då? Kommer strömning helt ta över?
– Personligen använder jag inga strömningstjänster. Jag känner bara förakt och ointresse för allihop. Det finns förvisso en högljudd grupp i samhället som säger att det kommer bli framtidens enda sätt att se film på, och om folk går på det finns det inte så mycket jag kan göra. Jag kan bara tala för mig själv, och jag vill gå på bio, och det kommer jag att fortsätta med.
Jo, men tror du att tillräckligt många känner som du, så att biograferna kan fortsätta att hålla öppet?
– De som säger att biografen garanterat kommer att försvinna ser oftast en sådan utveckling som ekonomiskt önskvärd. Men i mitt drömscenario, efter pandemin, kommer amatörverksamhet att blomstra, populära filmer visas på fulla biografer, och mikrobiografer spridas över världen. Vi är inte besegrade än! Även om det finns starka krafter som vill att vi ska sitta hemma som pods och konsumera strömmad ”content” så måste vi inte det.
