En av de starkaste filmerna under senaste (digitala) Cinemafrica, var etiopisk-mexikanska Jessica Beshirs debutfilm Faya dayi. Filmen premiärvisades vid Sundance i början av året och är en ömsint och översinnlig verklighetsskildring som utspelar sig i staden Harar i östra Etiopien. Faya dayi, vars titel betyder ”skapa välstånd” på oromo men också är en sång, tar avstamp i en myt om khatplantans ursprung som sedan löper som en röd tråd genom filmen.
I den uråldriga staden är sufism den dominerande trosinriktningen och khat, som historiskt betraktats som ett medel för att bli ett med gud, sägs komma därifrån. Idag är khat narkotikaklassat i många delar av världen, men en viktig inkomstkälla i en region drabbad av fattigdom, klimatförändring, marginalisering och flykt.
Jessica Beshir, vars familj kommer från Harar, skildrar en tynande tillvaro präglad av längtan, saknad och väntan men också gemenskap och tillhörighet. Mestadels, men inte uteslutande, är det mammor och flickvänner som saknar och väntar medan de unga männen och pojkarna är inriktade på att ge sig av eller ta upp kampen för bättre förhållanden.
Bland de personer vars liv gestaltas i stämningsfulla fragment återfinns en ung vuxen son som lämnade hemmet för Egypten men snart återkom då längtan efter mamma blev för stark. Hans yngre vän ställer detaljerade frågor om flyktens logistik och ekonomi. I hans fall är det mamman som har lämnat landet för att resa över havet.
Här finns killens pappa, som istället har tagit sin tillflykt till khat och tillbringar sina dagar i sängen reciterande kärleksdikter och böner för att döva sin sorg. I mammans fysiska och pappans mentala frånvaro drivs sonen allt längre bort från livet och hemmet de en gång delade. Där finns också den nyss hemkomne mannens mamma, och barndomskärleken som aldrig har slutat tänka på honom.
Det talade ordet i form av ibland lågmälda samtal, närmast telepatiska till sin karaktär och andra gånger mer passionerade, ackompanjerar filmens extremt kärnfulla visuella uttryck i svart och vitt. Böner och liturgiska sånger av samma slag som sången ”Faya dayi” likaså. Jessica Beshir väver omsorgsfullt samman dessa komponenter till en stillsam impressionistisk samtida berättelse om utsatthet och separation som är djupt rotad i tradition och tillhörighet.
Skördearbetet står i kontrast till den monotona och dämpade atmosfär som präglar existensen. Khaten är en färskvara som så snart den har plockats måste vidareförsäljas för export. Flinka händer hanterar plantan snabbt och vant. Lokalen där den binds i buntar sprudlar av effektivitet. Destinationen dit lasten fraktas är ett myller av lastbilar, folk i arbete och uppeldade oromiska demonstranter. För en kort stund tränger sig verkligheten på, som vi känner den från traditionell nyhetsrapportering, präglad av kaos och kakofoni snarare än inkännande och igenkännande.
Önskan att hitta hem genomsyrar filmen. Faya dayi är en berättelse om rotlöshet och rastlöshet där khat och lastbilarna som ger de unga pojkarna lift iväg fyller samma funktion i jakten på den sinnesro som kännetecknar ett hem värt namnet. Hemma är förankring, försörjning och förutsägbarhet. En centralregering som inte marginaliserar och förtrycker. En plats där livet går sin gilla gång och tiden inte står stilla. Någon som väntar på en, och en närvarande pappa som inte tuggar khat i stilla och ständig förtvivlan. Hemma är framför allt, kort och gott, där mamma finns, bokstavligen och metaforiskt.
Det finns något poetiskt i att skiftet från kaffeodling till khat på grund av torka representerar ett skifte från en centralstimulerande gröda vars doft förknippas med hemtrevnad och trygghet till en som för tankarna till flykt och frånvaro. Frihet är en konst, ropar en demonstrant som i ett poetiskt brandtal kräver att en fängslad oromisk aktivists ska friges, och kanske gäller detsamma för vår förståelse av vad hem innebär. Att på samma sätt att den som inte sitter fängslad inte automatiskt är fri, så krävs det mer än en boplats för att skapa sig ett hem.
I en intervju i samband med Sundancefestivalen berättar Beshir att hon hade bestämt att hon skulle göra en film med namnet Faya dayi utan att veta hur den skulle komma att se ut. I ett helt annat P1 Kultur-samtal i oktober föreslog den irländska författaren Claire Keegan att det är berättelserna som söker sina författare och inte tvärtom. Om det stämmer tror jag att det är den här filmen som sökte en varsam berättare och fann henne i Jessica Beshir.
