Vad har Steve McQueen skapat med sin filmsvit Small axe? Hur angår den oss? Kommer någonting liknande någonsin skapas i svensk film och television?
Jag grät efter att ha sett Mangrove, den första av McQueens fem filmer om det västindiska samhällets historia i London mellan 1970 och mitten av 1980-talet. Det är som om McQueen genom sin filmkarriär rört sig kring olika typer av fångenskap och förtryck, från dramat Hunger om Bobby Sands hungerstrejk och död via Shame och 12 years a slave till Widows och så nu till – vad som i framtiden mycket väl kan komma att ses som hans magnum opus – Small axe. Beroende på hur man väljer att se Small axe går det att förstå den som en berättelse om ett smärtsamt förflutet vi lämnat bakom oss, eller om ett moras vi står upp till knäna i och sakta, sakta kämpar oss fram genom – men som hela tiden hotar sänka oss igen. Svarta människor är onekligen en självklarhet i den brittiska vardagen på ett annat sätt än på 1950- och 60-tal när retoriken ”kommer hit och tar våra arbeten och bostäder” riktades mot människor som lockades över för att ta just de arbeten inga andra var villiga att ta. På ytan är Small axe en filmsvit om svart brittisk historia, men den handlar lika mycket om svart samtid, även bortom Storbritannien. I ett samtal med tidningen Esquires chefredaktör Alex Bilmes sa McQueen: ”I don’t think we’re going back. These stories are about the past but they’re very much about the present. Because all they do is echo what happens now, in a way, or how we got here, and where we are at, and where we wanna go, possibly.”
Än idag kan många svarta britter inte självklart känna att Storbritannien är ett tryggt hem. För nästan exakt tre år sedan började konsekvenserna av en reform som den konservativa premiärministern Theresa May drev igenom 2012, drabba många människor ur ”Windrush-generationen”, de första migranter från Karibien som kom till Storbritannien mellan 1948 och 1971. Åtminstone 83 personer utvisades på grund av lagen. Ett annat exempel: Utredningen av mordet på Stephen Lawrence, en svart brittisk tonåring som mördades av rasister 1993, är en av Londonpolisens största skandaler i modern tid. Rasism från såväl civila som polisen hindrade familjen Lawrence från att betrakta det engelska samhället som ett värdigt hem. Föräldrarna valde istället att begrava sin son i Clarendon, på Jamaica. Leroy Logan, den centrala gestalten i del tre av Small axe, spelade en avgörande roll i att familjen skulle få upprättelse och polisens haveri slutligen redas ut.
Så, vad handlar filmerna om? Small axe berättar historia – och kanske bättre än någon annan film den här sidan millennieskiftet skildrar den vad som har format Storbritanniens moderna kultur. Det är svart historia och brittisk historia. Faran med att skriva in svart som bestämmande adjektiv före ordet historia är att det betraktas som ett sidoämne, ett särintresse, något som är främmande för det allmänmänskliga. McQueens verk är dock så kraftfullt att det snarare smular sönder föreställningar om att den allmänna – och stereotypa – historieskrivningen på något sätt skulle göra befolkningar, medborgare eller människor rättvisa. Small axe pekar på sprickorna och behovet av att täta dem.
Filmerna utgår från vitt skilda berättelser och människoöden i London, men bildar tillsammans en helhet. Den första filmen Mangrove handlar om restaurangen med samma namn som låg på 8 All Saints Road i Notting Hill. Notting Hill Carnival – idag en av Londons största årliga kulturhändelser tillika Europas största gatufest – hade restaurangen som informellt högkvarter under en tid. Filmen skildrar polisens trakasserier mot restaurangen 1970 och aktivisterna som drev den.
Film nummer två, Lovers rock, sticker ut från de övriga filmerna. Om de andra tydligt handlar om verkliga människor, vars levnadsöden säger något avgörande eller typiskt om förhållanden för svarta i Storbritannien mellan 1970 och 1980-tal, skildrar Lovers rock i stället ett ”blues party”. Det var en typ av hemmafest i svarta London, som arrangerades för att man skulle kunna fira och festa tillsammans under en tid när svarta inte välkomnades på nattklubbar och festlokaler. Filmen är ett djärvt försök att visa allt vad som rymdes i det lilla mikrokosmos, men utan konventionell berättelsestruktur.
Den tredje filmen, Red, white and blue handlar om redan nämnda Leroy Logan, en ung svart kemist som sadlar om till polis – i hopp om att bidra till att ”The Met” ska bli en rättvis institution som beskyddar snarare än förföljer stadens svarta invånare. Del fyra, Alex Wheatle, handlar om identitet, rötter och sammanhang; vi får följa författarens uppväxt som föräldralös och hans sena tonår i Brixton, en tid som råkar vara en av de mest omtumlande i den mångkulturella stadsdelens historia. Den femte och sista filmen heter Education och hämtar delvis sin inspiration från McQueens egen uppväxt, handlar om Londons skolsystem i början av 1980-talet.
Jag tänker att McQueen står på två jättars axlar. Jättar som vi kanske saknar i Sverige.
I serien görs otroligt många blinkningar till Storbritanniens svarta och politiska historia. Och när jag bombarderats med referenser till den politiske tänkaren C.L.R. James, till läraren Blair Peach som dödades till följd av polisvåld, till de samtida antiterrorlagarna och konflikten i Nordirland (McQueen återvänder här i förbifarten till temat i Hunger) och Linton Kwesi Johnsons dikt ”New Crass Massakah” – då kommer jag att tänka på graffitin på väggen runt hörnet till Sal’s Famous Pizzeria i Spike Lees Do the right thing: ”Tawana Brawley told the truth.” Här finns så många små ledtrådar att nysta vidare i! McQueen lämnar brödsmulor som vore hans filmserie Hans och Greta, som leder oss till kaninhål som för oss vidare och djupare in i den panafrikanska historien. Det är på samma gång McQueens egen labour of love och en genuint kollektivt skapelse. Jag kommer att tänka på den guyanske marxisten, aktivisten och panafrikanisten Walter Rodneys förord till avhandlingen ”How Europe underdeveloped Africa”: ”But, contrary to the fashion in most prefaces, I will not add that ‘all mistakes and shortcomings are entirely my responsibility’. That is sheer bourgeois subjectivism. Responsibility in matters of these sorts is always collective, especially with regard to the remedying of shortcomings.”
När jag först läste det tänkte jag att det var defensiv formulering, som om författaren försöker svära sig fri från sina egna brister. Men jag hade vänt uppochned på Rodneys avsikt: han menade att den som vill söka sanning, producera ny kunskap kring det vi ännu inte vet eller lära av historien behöver arbeta tillsammans. Precis på det sättet har McQueen – utan att för en stund förminska hans centrala roll – gått tillväga med Small axe. I vart och ett av avsnitten har han lyft andra människor, framhävt deras betydelse, låtit dem med enorm erfarenhet axla rollen som rådgivare. Dessutom spelar såväl bortglömda och förbisedda svarta skådespelare som blivande stjärnor viktiga roller. I Red, white and blue har verklighetens Leroy Logan agerat konsult för att filmen inte ska ta sig missvisande friheter. I Alex Wheatle har föremålet själv haft en liknande roll. McQueen har berättat att han själv tidigare varit närmast ovetande om historien bakom Mangrove, trots att en av berättelsens huvudpersoner Rothwell Kentish var nära vän till hans familj och tillbringade en massa tid i deras hem. McQueen har kommenterat att det finns en föreställning att det han skildrar är erfarenheter som bara folk i lokalsamhället vet något om, men mot det invände han att det är värre ändå. Många av berättelserna är snarare sådana som är nedtystade och okända, sådana som har hållits inombords av rädsla och skam. Som först nu berättas för en publik, både när och fjärran.
Jag tänker att McQueen står på två jättars axlar. Jättar som vi kanske saknar i Sverige.
Den ena jätten är en obruten tråd tillbaka till kamprörelser i Karibien. På Jamaica blev den slavägare vars slav blev påkommen med en trumma dömd till 50 guineas i böter på 1700-talet – för att trummor och rytm var det som kunde sätta slavar som inte stod i kontakt med varandra i en enad rörelse. Det var helt enkelt livsfarligt att låta slavar ha trummor, eftersom rytm kunde ena och leda till slavuppror. Bland marooner – från ”cimarron” (via tainofolkets språk ett ord för ”pil som missat sitt mål och försvunnit bort i skogen”, i överförd betydelse ”vilde” eller ”flykting”) som de spanska och sedermera franska kolonisatörerna började kalla förrymda slavar i Karibien – var musik och framför allt rytm ett sätt att återknyta till afrikanska religiösa praktiker. Maroonsamhällena var, tillsammans med Marcus Garveys oortodoxa baptism, en direkt inspirationskälla till den tidiga rastafarianismen. I maroonsamhällena var trummor, trotsigt nog, centrala. På ett liknande sätt blev musik, rytm och dans som social och kulturell aktivitet något som det är omöjligt att överskatta den sociala betydelsen av på Jamaica och övriga Karibien. Det här är den ena jätteaxeln McQueen står på.
Den andra jätten är Storbritanniens svarta intellektuella, från Claudia Jones, till Stuart Hall, John Akomfrah, Isaac Julien, Gary Younge och Paul Gilroy. De har fört ett samtal över tid om makt, identitet, politik, frigörelse och gemenskap som det är ett privilegium att ta del av och att titta på McQueens filmer är ungefär som att få en introduktionskurs i lyxformat.
Det är inte konstigt att reggae närmast spelar en huvudroll i Small axe-sviten. Storbritanniens karibiska community är stort men det är viktigt att komma ihåg att Jamaica är en gigant i brittiska Karibien – landet förhåller sig till Antigua & Barbuda, Bahamas, Barbados, Dominica, Grenada, St. Kitts & Nevis, St. Lucia, St. Vincent och Trinidad och Tobago ungefär som Kuba förhåller sig till Dominikanska republiken och Puerto Rico (McQueens föräldrar är från Grenada och Trinidad). Jamaica är som en jätte till storebror, kanske det land i världen som exporterar mest musik per capita.
Med tanke på hur mycket reggaemusiken betyder för många känns det nästan omöjligt för en film med titeln Lovers rock att infria förväntningarna. Det är nog också den Small axe-film jag har tänkt mest på, kanske för att den tycks avvika från konceptet, att uttryckligen utgå från utsagor från sanningsvittnen.
Idag har alltifrån jungle, dubstep, triphop, drum’n’bass, UK garage och grime definierat hur det låter på ett dansgolv eller en hemmafest runtom i Europa och världen, men det är lätt att glömma hur detta mynnar ur just det McQueen skildrar i sin film. Små hemmafester för Londons svarta karibiska community – blues parties var ett massfenomen, inte isolerade händelser, och de kunde så klart skilja sig åt sinsemellan. I Lovers rock väljer McQueen bort ett torrt dramadokumentärt filmande och väljer istället att försöka gestalta något hypnotiskt, att omvandla det som sker under några sekunder till utdragna minuter och förtäta en lång kväll till att kunna upplevas ur alla möjliga perspektiv på en dryg timme. Jag kom på mig själv med att stålsätta mig, med samma skepsis som jag upplevde inför Baz Luhrmanns Netflixserie The get down. Men förutom att The get down handlade om hiphop – en kultur uppstånden i mötet mellan Karibien och Södra Bronx – och Lovers rock försöker gestalta just lovers rock – detta unikt brittiska bidrag till reggaegenren, i dess naturliga habitat – finns det knappt några likheter.
McQueen låter hemmafesten bli en blandning av den typ av disco och soul från New York, Philadelphia och Detroit som samsades med reggae från Jamaica på sådana fester och på brittiska soundsystems för att visa vilken rik skådeplats, frizon och arena för gemenskap som blues parties faktiskt var. Lovers rock innehåller musik som på en och samma gång uppvisar en extrem variation och en fullständig logisk enhet – från Sister Sledges ”He’s the greatest dancer” och Carl Douglas ”Kung fu fighting” till Dennis Browns ”Money in my pocket” och The Revolutionaries mytomspunna dubplate ”Kunta Kinte”, namngiven efter huvudpersonen i Alex Haleys Rötter. Det var en skiva som var ett hemligt vapen i Jah Shakas soundsystem, som levt vidare i jungle och ravekulturen via Rebel MC, Prodigy, Top Cat och andra av brittiska svarta dansmusikens största, årtionden efter att den pressades upp i hemlighet.
Att gestalta dans, känslan av ett diskotek eller klubbupplevelser är nästan alltid futilt; det skapar nästan alltid en ”outside looking in”-känsla. Men om man själv börjar dansa framför filmen är man plötsligt en del av den, och på något otroligt sätt lyckas McQueen, i alla fall för mig. En fest eller en klubb är nästan alltid efemär, något som inte låter sig fångas utan snarare dunstar men i Lovers rock känner jag mig – rastafaris får ursäkta mig – som om jag varit med i en sekulär nattvard trots att jag bara tittat på. Men jag känner igen allt från kvällar i Clapham, Vauxhall, Brixton, Islington, Peckham, förväntan, församling, förlösning.
Min första skeptiska reaktion: Det där känns bara påklistrat, orealistiskt, visst att folk kan ha feta hemmafester men inget jävla mini-sound system skulle sitta på en sådan skatt. Men i början och sedan i mitten av Lovers rock spelas Janet Kays ”Silly games”, kanske den låt ur Lovers rock-katalogen som mer än någon annan slog tvärs över Europa när den kom (Janet Kay uppträdde med den på ”Top of the pops” 1979, en händelse som var som ett officiellt erkännande av jamaicanska diasporan närvaro och existens). Mot slutet av filmen fastnar min blick på selectorn i sound systemet: herregud, det där är Dennis Bovell! Mannen som själv skrev och producerade ”Silly games”, en av Storbritanniens genom tiderna största reggaeproducenter. Dennis Bovell som bodde i Sverige ett tag på 1980-talet och som spelade in musik med allt och alla. Så ja, även Lovers rock har faktiskt involverat de som var mitt i händelsernas centrum när det begav sig. I flera av de andra filmerna står män i centrum, men när selectorn sänker volymen och flera av filmens kvinnor stämmer upp i allsång till ”Silly games” så är det också som en påminnelse om hur karibiska kvinnor höll ihop hem både i vardag och i fest i Londons 1970-tal. Bara i filmen Education blir det lika tydligt.
Jag minns en gång i London när jag bodde över hos min farbror Patrick, min kusin och faster Deborah över julledigheterna. Plötsligt visas den romantiska komedin Notting Hill på Channel Four. Patrick ber Deborah som sitter med fjärrkontrollen att byta kanal och slå över till något annat. Deborah säger, ”Why, it’s Julia Roberts?” och Patrick fräser tillbaka: ”Because it’s a terrible movie! It’s racist, it’s about a black neighbourhood and yet there are no black people in it.”
Jag tänker på Pat och önskar att han hade fått leva och kunnat se Mangrove. De verkliga händelserna i Mangrove – om restaurangen som var tänkt som ett ”home away from home” för arbetskraftsinvandrare från Karibien – utspelade sig en femminuterspromenad från miljöerna där Hugh Grant och Julia Roberts finner kärleken i Notting Hill. Nu har området gentrifierats och blivit alldeles för dyrt för arbetarklassen. Notting Hill ligger också ett stenkast från Grenfell Tower, höghuset där 72 människor miste livet under och efter en brand den 14 juni 2017. Där hade svart arbetarklass fortfarande råd att bo, men där hade fastighetsägarna inte råd med brandsäkerhet värd namnet. Inte heller brittisk film har, på det stora hela, ”haft råd” med svarta i film tidigare. Det är därför Small axe spelar roll, och den kommer spela och spelar redan en enorm roll även bortom Storbritannien.
Tillbaka till C.L.R. James, vars tegelsten The Black Jacobins flimrar förbi i Alex Wheatle. Han skrev om allt mellan cricket och musik, men mer än något annat uppehöll han sig vid det transatlantiska slaveriets plantageekonomier och deras betydelse för den moderna världen. Där skedde den första kapitalistiska massproduktionen i stor skala, låt vara utan lönearbetet vi tar för givet i dagens kapitalism. Där slets för första gången tiotusentals människor från sina sammanhang och rötter för att producera varor för en kapitalistisk världsmarknad. Den kultur som var meningsskapande i det sammanhanget var den som stod i opposition mot den brutala exploateringen, medan systemet – ”Babylon” i rastafarianism, med namn inspirerat från Israels stammar i den babyloniska fångenskapen så som den berättades i gamla testamentet – var det som inkräktade på kulturen och friheten.
Att den jamaicanska kulturen och reggaemusiken som höll ihop svarta i det djupt rasistiska brittiska klassystemet på Jamaica skulle föras vidare till Storbritannien, och levandehållas av folk som där mötte en fientlig omgivning, är knappast förvånande. Men det är en genealogi som kanske inte ses som självklar i Sverige idag. Vi har Black lives matter i Sverige och en massa panafrikansk aktivism både här och internationellt, men ibland tänker jag att vi idag faktiskt saknar en del av den kunskap som ändå kom i en salig blandning av rootsreggae och ett massivt folkligt internationellt solidaritetsarbete på Bob Marleys tid.
Vore en svensk Small axe möjlig? Har den redan spelats in fast vi inte tänkt på den? Eller väntar den på oss någonstans långt bort i framtiden?
Till att börja med, Peps Persson – vem annars? – har gjort en cover på Bob Marleys låt som Steve McQueens serie tar sitt namn ifrån: ”Liden såg”. Persson spelade in den i ett annat Sverige än det vi lever i idag. Det finns på 2020-talet en afrikansk-svensk minoritet som förmodligen är tio gånger större än den lilla grupp svarta i Sverige på 1970-talet. Med det sagt: på den tiden var reggae otroligt stort i Sverige. Bob Marleys konsert på Gröna Lund 17 juni 1980 var länge den största konsert som hållits där, med 30 000 besökare i publiken. Peps Persson sammanställde skivbolaget Virgins ”Virgin’s Front Line” för den skandinaviska marknaden med alla möjliga från Gregory Isaacs, The Abyssinians och Culture på. Men reggae i Sverige var inte främst musik för en svart karibisk minoritet i landet, utan snarare en popkultur som kom utifrån. Jämfört med Storbritannien – där cirka 800 000 britter har ”Jamaican origin”, något som ska ställas mot att Jamaica har en befolkning på 2,7 miljoner – så har Sverige först de senaste årtiondena fått en svart befolkning som gör motsvarande avtryck i samhället. I bara någon generation har det fötts svarta svenskar, men en stor andel svarta svenskar kämpar fortfarande med att etablera sig i landet. Rasism fanns och finns i Storbritannien och den finns i Sverige. Att de som utsätts för den i Storbritannien oftast kommer från länder som koloniserats av Storbritannien, medan de som gör det i Sverige inte har tagit sig hit från länder som koloniserats av Sverige, ändrar inte hur det är att växa upp i ett segregerat samhälle. Med tanke på att erfarenheterna av segregation, diskriminering och rasism är en röd tråd i Small axe tänker jag att liknande erfarenheter kommer att skildras i Sverige – förr eller senare. Visst, alla jämförelser haltar något, men man skulle kunna säga att vi idag är ungefär där Small axe utspelar sig. Brixton Riots 1981, Husbykravallerna 2013.
I Storbritannien säger de som tillhör olika diaspora ibland: ”We are here because you were there.” Inte bara folk från Karibien förstås, utan även de nära tre miljoner britter med rötter i Bangladesh, Indien och Pakistan till exempel, eller alla britter med rötter i Afrika eller Mellanöstern som bor där. Det finns en direkt koppling till brittiska kolonialismen, brittiska imperiet och brittiska samväldet. Svenskar med migrantbakgrund – i synnerhet flyktingbakgrund – är inte sällan här på grund av kolonialism, på grund av att vår värld är postkolonial, på grund av krig. Men inte direkt på grund av svenska kolonialismen eller den svenska slavhandeln. Det skapar en enorm skillnad i förutsättningar; det finns ett gemensamt språk som, trots hela det brittiska klassamhällets snobbism, har skapat möjligheter och förenklat för allianser. Ett ”vi” grundat i gemensamma eller liknande erfarenheter av att vara diasporan, att skapa nya hybridkulturer.
Efter att ha sett Small axe kan ingen trolla bort det centrala budskapet i sviten: rasism står i förgrunden av miljontals britters liv.
I Sverige kämpar vi på. Men en svensk ”Liden såg” skulle kunna bygga på de generationer som rasifieras som invandrare men har vuxit upp här, som gjort det svenska språket till sitt men kastat in nyord från arabiska, spanska och turkiska. Men det som redan finns av sådana berättelser är extremt spridda skurar, som aldrig koagulerar till en kritisk massa. På det sättet blir berättelserna om ”det andra Sverige” undantag, på ett sätt McQueen mäktar med att överbrygga. Efter att ha sett Small axe kan ingen trolla bort det centrala budskapet i sviten: rasism står i förgrunden av miljontals britters liv. Berättelserna om människorna som har migrerat till Sverige – och deras barn och barnbarn – är ytligt sett så heterogena att vi inte förmår se skogen för alla träd. Eller annorlunda uttryckt: inget individuellt levnadsöde tillåts säga något om kulturen, samhället eller dess strukturer som helhet.
Det finns en tanke om ”färgblindhet” som antirasistisk strategi för att åstadkomma förändring. Jag tror det är svårt att vinna segrar med bara en strategi, men färgblindhet har säkert sina poänger i vissa sammanhang. Men det finns också en risk att färgblindhet slår tillbaka genom att osynliggöra historiens spår. Bland 1970-talets radikalfeminister i USA beskrevs ibland liberalfeminismens strategi för att bryta ner patriarkat som ”add women and stir” – den implicita kritiken var att man inte tog i beaktning vilka maktstrukturer som spottade ut kvinnor till att börja med. På samma sätt tycker jag att färgblind film ter sig ibland. Att svarta eller andra rasifierade ska gå upp eller ”blandas in” i filmer må vara bra i skildringar av en fram- eller samtid som återspeglar hur det ser ut eller kommer se ut. Filmer som vill ge oss en historisk tillbakablick kommer däremot få svårt att skildra svarta gemenskaper om svarta skådespelare främst ska krydda i övrigt vita ensembler. I förlängningen skulle den färgblinda filmen i Sverige kunna ge oss filmer där människor som rasifieras som icke-vita aldrig kan utgöra majoriteten i ett drama, bara för att de inte är det bland skådespelare eller i samhället i stort.
Varje gång jag läser en bok av Johannes Anyuru, ser en pjäs av Farnaz Arbabi eller bara en tv-serie om ”orten”, kriminalitet eller extremism stålsätter jag mig. Även när det är enormt välskrivet börjar jag automatiskt höra kritik och missnöjda röster, som inte är mina egna ord, som vill tysta, som säger ”det räcker nu”. Så jo, jag behöver verkligen en svensk Small axe. På var och varannan kulturinstitution i Sverige – från konstskolor, scenskolor, konsthallar, museer, teatrar, filmen, dansen, medier och bibliotek – pågår rörelser i det tysta, mobilisering för inkludering, kamp om utrymme, för erkännande, plattformar och möjligheter. En del av de striderna blir fokus för signalpolitiska mediestormar, visst, men när de har bedarrat lär sig folk, slipar, nyktrar till, hittar allierade, nyanserar sig, artikulerar sig skarpt, formulerar sig hårt, utbyter ord och utväxlar erfarenheter för första eller sista gången, omorganiserar sig, lär sig, minns, ihågkommer, hyllar och sågar. Ur alla små sågar kommer en svensk Small axe, det är jag övertygad om, så småningom.
