Ödsliga diners, sunkiga motell, och spikraka vägar över stora öppna ytor – livet på drift är ett konstant motiv inom den amerikanska mytologin, med roadmovien som dess filmiska centralpunkt. Oavsett bakomliggande orsak, har det storslagna i att lämna allt och nyckfullt färdas kors och tvärs över vidsträckta landskap lockat mången filmskapare. Det kan röra sig om själslig flykt som i Paris, Texas, brottslig romantik som i Badlands, eller frihetslängtan som i Easy rider. Men där finns också de som av ekonomiskt nödtvång för en kringflackande tillvaro längs de stora vägarna. Från Vredens druvor till Wendy and Lucy, har den amerikanska filmen skildrat människor som tvingats till en nomadisk livsstil som får dem att upptäcka det stora hemlandet i all dess skönhet och sorg.
För Fran i Nomadland är det en kombination av orsaker som fått henne att rusta upp en gammal van och börja kuska runt i Amerikas hjärtland. Maken är död, och hennes forna hemort Empire har förvandlats till en spökstad efter att det centrala gruvföretaget lagt ned. Hon livnär sig på att resa runt och ta det ena ströjobbet efter det andra – packare på Amazons lager, skördearbetare av sockerbetor, städare på motell. Hon drivs lika mycket av flykt och frihetslängtan, som av ekonomiska orsaker.
Regissören Chloé Zhao har redan i sina tidigare filmer utforskat en dokufiktionär hybridform, där icke-professionella skådespelare gestaltar versioner av sig själva. I 2017 års The rider var det rodeoryttaren Brady som spelade ut sin inre kamp mellan lusten att rida och omsorgen om den egna kroppen efter en allvarlig olycka. I Nomadland ser vi istället den högst professionella Frances McDormand i huvudrollen, i en film baserad på Jessica Bruders journalistiska skildring av samtida nomader. Förutom David Strathairn utgörs rollistan i övrigt av amatörer – verkliga motorburna nomader som framträder med egna namn och livshistorier, om än i dramatiserad form. Flera fanns med redan i förlagan, och vi möter bland andra Bob Wells – en åldrande youtuber som förespråkar en nomadisk livsstil som ett radikalt alternativ till det kapitalistiska konsumtionssamhället.
McDormand fortsätter trots Oscarsstatyetter att odla en autentisk arbetarklassaura, och smälter väl in bland ”verkliga” miljöer och människor. Nomadland fångar ett USA bestående av daglönare, säsongsarbetare och andra ekonomiskt utsatta grupper som är beroende av sina kunskaper för överlevnad, men som också funnit varandra i en solidarisk gemenskap. Det är ett klart mer nedtonat porträtt av det vita landsbygdsamerika än i McDormands Three billboards outside Ebbing, Missouri – och Zhao undviker att göra några explicit politiska poänger. Givet att filmen skildrar ett liv på drift, finns här gott om korta, impressionistiska sekvenser från olika platser, ofta fotograferade i vackert skymningsljus.
Trots ett lovande utgångsmaterial känns dock filmen lika flyktig som de förbipasserande landskapen. Varken de hårda arbetsuppgifterna, livet i skåpbilen eller mötena med människor bottnar riktigt i gestaltningen. Kanske beror det på att det dokumentära råmaterialet har pressats in i ett slags förutbestämd karaktärspsykologi. När Fran möter chansen till ny kärlek backar hon för att hon inte kommit över sin döda make. När den ärrade nomaden och kajakpaddlaren Wedgie tar farväl är det gripande eftersom hon har en dödlig cancerdiagnos. Lägg därtill en nyansdödande konventionell filmmusik, och slutledningen blir att filmskaparna tycks sakna tro på styrkan i de medverkandes närvaro och berättelser. I själva verket är det dock tvärtom i sina mest spontana ögonblick som filmen lever upp Nomadland känns i slutändan som något av en kompromiss; full av potential, men hämmad av en idé om att film ska följa vissa utstakade dramaturgiska mönster. Med en större dos direkthet och tilltro till kraften hos de medverkande nomaderna, hade Zhaos version av Americana kunnat bli så mycket starkare.