Nyss hemkommen från Koreakriget nås Atticus Freeman av beskedet att pappa Montrose har försvunnit, men lämnat efter sig ett kryptiskt brev. Så Atticus bilar från Chicago till den fiktiva staden Ardham i sällskap med barndomsvännen Letitia och farbrodern George, en reseskribent och författare till en guidebok för svarta amerikaner. George är förstås modellerad efter verklighetens Victor Hugo Green som skrev The negro motorist green book, som i sin tur inspirerade den beklämmande Oscarsvinnaren Green book.

Resan är ömsom omständlig, ömsom livsfarlig, eftersom trion navigerar mellan rasistiska affärsinnehavare och poliser som inte missar ett tillfälle att förödmjuka, hota eller döda vem som helst som bryter mot de bisarra och omöjliga lagar som begränsar svarta amerikaners rörlighet. Minst lika hotfulla är förstås de enorma mordiska monster som trion också möter på vägen.

Manusförfattaren och producenten Misha Greens tv-serie Lovecraft country bygger på en roman med samma namn av sci-fi-författaren Matt Ruff. Det är en genreöverskridande berättelse som utspelar sig i 1950-talets USA, med en titel som refererar till författaren HP Lovecraft.

Fantasygenren har en särställning när det gäller att fånga det ofattbara, bortom den gängse sinnevärlden. Lovecraft själv använde sig av begreppet cosmic horror, för att beskriva en subgenre som utforskar människans relativa obetydlighet i världsalltet.

Att låta sig inspireras av Lovecraft i en berättelse som utmanar den rasism och det överlägsenhetskomplex författaren själv bar på, innebär inte bara en skön revansch utan är också ett eggande och fiffigt sätt att utmana en skruvad begreppsvärld.

I samband med Jordan Peeles Get out skrev jag en text om skräckgenrens och komedins frigörande potential på grund av dess avväpnande effekt – vettskrämda och asgarvande sänker vi den analytiska och intellektuella garden. Lovecraft country visar att man kan borra sig ännu djupare med hjälp av mytens transcendentala dimension.

I Akin Omotosos dokumentär Wole Soyinka – Child of the forest från 2009 pratar den nigerianske författaren om hur mytiska berättelser har förmågan att sidsteppa intellektet för att beröra det intuitiva och det primala. I samma film föreslår Teju Cole att Soyinkas storhet beror på författarens konsekventa utgångspunkt i Yoruba-myter och -tradition. Detta oavsett vad han skriver om, och ständigt lika obrydd om läsarens eventuella förförståelse för hans föreställningsvärld.

På samma gång kan myten utgöra det optimala tolkningsföreträdet – den ohämmade rätten att benämna och omnämna, samt att ignorera och osynliggöra. Rätten att bestämma vem som räknas och vem som är rättslös. Och även vad som livsfarligt och vad som inte är det.

Den hemliga orden i Lovecraft country, Adams söner, tror sig ha ärvt just det tolkningsföreträde som Gud gav Adam. Genom uppgiften att namnge djuren i Paradiset blev Adam medskapande och gudalik, eftersom den som namnger också organiserar och kategoriserar. Ledaren för Adams söner drömmer om en återgång till Paradiset och en omstart av världen, en återgång till alltings ursprungliga och rätta ordning.

När ondskan ska skildras i sin ocensurerade form blir fantasin användbar. Vålnaderna i Lovecraft country är inte stand-ins för rasister, det vore alltför fegt och simpelt. Istället utgör bägge hoten en lika stor fara. Precis som seriens övriga svarta rollfigurer är våra huvudpersoner varken skonade från groteska rasister eller lemlästande monster.

Kombinationen monster och rasism är ett effektivt svar till den som tvivlar på att vita privilegier existerar.

I det inledande avsnittet tittar Atticus och George rakt in i en polisgevärsmynning, barrikaderade i en stuga medan monster härjar utanför. Och samtidigt som rasistiska grannar med basebollträn smyger omkring på Letitias övervåning i ett senare avsnitt, pågår en seans för att schasa ut vålnaderna som hemsöker husets källare. Kombinationen monster och rasism är ett effektivt svar till den som tvivlar på att vita privilegier existerar med argumentet att allas liv faktiskt suger. Precis som alla Bergmans ångestridna tvivlare fightas Atticus, Georg, Letitia och Montrose med egna dämoner, i form av barndomstrauman, föräldratrauman, förlorade kärlekar, krigsminnen, och så vidare. Men till skillnad från Bergmans alla rollfigurer fightas de dessutom med rasister.

Werner Herzog har myntat konceptet extatisk sanning – ett förhållningssätt som privilegierar den sanna upplevelsen framför fakta och exakthet. I korthet: verkligheten överträffar inte dikten och dikten överträffar inte verkligheten. Snarare är dikten en förutsättning för att fånga och förmedla det verkliga.

I inkluderande filmindustrier och dito konstnärliga skrån finns utrymme för berättelser som representerar nya imaginära världar, som omdiktar det verkliga. Om en mångfald av uttryck får möta dagens ljus, och nattens mörker, leder det till en expansiv värld.

Alternativet är att det som har setts, hörts och med andra sinnen upplevts istället aktivt ska glömmas bort, genom tystade röster och osynliggjorda perspektiv. Men, den som har sett Jordan Peeles Us vet att bortträngning aldrig slutar väl. Lovecraft country öppnar nya vägar till ett både främmande men välbekant land.