Ännu en Måndag hela veckan-film? Ja, så kan man väl beskriva Palm Springs. Och inte nödvändigtvis mena något negativt.

Filmvetaren Radomír D. Kokeš har skrivit om ”the spiral narrative”. Med hjälp av tidsloopen, menar han, kan man ta sig an gamla mönster: huvudpersoner som försöker bryta sina egna – och komma ur en ond cirkel – respektive filmskaparna som försöker sätta skruv på bekanta genrer. Särskilt fokuserar Kokeš på Christopher Landons Happy death day-filmer, men han noterar även hur populär 90-talstrenden blivit på 10-talet – i allt från high concept-genrefilmerna Source code och Edge of tomorrow till Naked (efter den svenska Naken) och tv-serien Russian doll.

I Palm Springs bryts slackerkomikens mönster med en sci-fi-skruv. Det resulterar i en kongenial matchning mellan narrativ och huvudpersonernas livsåskådning.

Den sex- och spritglada singeln Sarah (Christin Milioti) har åkt till Palm Springs för sin systers bröllop, där hon lägger märke till Nyles (Andy Samberg). Han är en udda fågel som trots sitt märkliga beteende verkar ha mest koll av alla. Via en blöt kväll leder nyfikenheten till en mystisk grottportal. Morgonen därpå inser hon inte bara att Nyles fastnat i en tidsloop, utan att hon råkat hamna där med honom.

Panik övergår i en gradvis omfamning av en kravlös tillvaro vars meningslöshet inte skiljer sig markant från deras tidigare liv. Varför bry sig om att fånga dagen? Dagen har ju fångat dem! Så de accepterar tidsloopen för vad den är: den ena dagen är den andra lik – tills en blodtörstig J.K. Simmons dyker upp med pilbåge och krigsmålat ansikte.

Sarah är visst inte den enda som Nyles fått med sig i evigheten. En insikt som kommer med ett slags genrebrott, där det roliga plötsligt blir ganska otäckt. Och just därför ännu roligare.

Småningom börjar killen och tjejen fatta tycke för varandra. Det oundvikliga inträffar, alltså – tidsloopen har en tendens att få kyliga cyniker att smälta. Vi minns ju hur det gick för Bill Murray. För hur man än vrider och vänder på vindeln så kokar självklart Palm Springs ner till, i likhet med andra spiralnarrativ, ett något som ”…möter Måndag hela veckan”.

Bara en sådan sak som att Nyles är fast i loopen från start är ett slags erkännande av ett preexisterande koncept – en återanvändning som vänds till filmens fördel. För vad illustrerar egentligen livets ekorrhjul bättre än att upprepa ett uttjatat koncept? I egenskap av ”va, ännu en Måndag hela veckan!”-film skrivs spiralen in i rollfigurernas dna.

Mest överraskande är hur skickligt Palm Springs abstraherar tiden inom så tydliga ramar. Under en svamptripp får Nyles syn på dinosaurier i öknen, utan att filmen klargör om han är ensam om att se dem. En påminnelse om hur länge han varit där? Om tidens upplösning?

Ögonblicket ger en vacker overklighetskänsla där mening uppstår ur det meningslösa. Då ju upplevelsen bara är en hallucination (eller?) står inget verkligt på spel. Och den kärlek som väl blommar ut (gör den verkligen det?) gör det så långsamt att vi aldrig kan vara fullt säkra på kärlekens hållbarhet.

Med tiden blir det åtminstone tydligt att det finns ett bäst-före-datum på den oändliga cirkeln av sarkasmer, trams och nihilistiska barnsligheter. Inte ens för slackers är det idealt att slappa för evigt. Här blir drömmen snarare att småslumra i en pool i ett till synes tidlöst tillstånd.

Inom ett så tidsbaserat medium som film kan det behövas ett par hektiska loopar för att bygga upp den där själsligt lugnande, muskelavslappnande segerkänslan. Som får det att verka mödan värt att bryta sitt livsmönster.