Jag älskar tanken på en film om det vakuumlika tillstånd som uppstår när en ung människa plötsligt befinner sig på en plats som inte är hemma, bland människor hon inte känner, av en anledning som inte längre är giltig – och beslutar sig för att stanna där. Därför har jag med förväntan sett fram emot Jon Blåheds filmatisering av Elin Willows uppmärksammade roman Inlandet som skildrar just det; en kvinna i tjugo-plus-årsåldern som flyttar från Stockholms innerstad till pojkvännens lilla hemort någonstans i de inre delarna av Norrbotten.

De flärdfulla väninnorna ojar sig och förfäran stiger när kompisen står fast vid sitt beslut att stanna i ”nowhere” trots att kärleksrelationen – den enda orsaken till flytten, väl? – tar slut redan under den långa bilfärden norrut. Så är hon där, på en plats som utgör en minimal prick i ett område av Sverigekartan hon knappast ägnat en tanke tidigare. Här pågår livet för Lena, Stina, Fredrik och de andra, men det tycks stanna upp, eller i alla fall bromsa in till slowmotion-tempo, för den namnlösa antihjältinnan. Hon får jobb i mataffären och verkar sköta det exemplariskt om än utan större entusiasm. Hon blir bekant med Lena, Stina och Fredrik som är vänliga och hjälpsamma. Hon köper dvd-spelare och tittar på samtliga säsonger av Morden i Midsommer, hon tuggar på smågodis från Direkten och hon följer med på barkvällar på Hotellet. Småningom flyttar ex-pojkvännen, senare dyker han upp med en ny flickvän. Småningom skaffar hon körkort och bil. Småningom säger hon ”jo” i stället för ”ja” – precis som ortsbefolkningen. Så sakteliga blir det okända nästan känt.

Tidsåtergivningen är vag, gissningsvis går ett och ett halvt år ungefär. Ibland är där drivor av snö, ständigt mörker och lås som fryser. Ibland lyser i stället solen konstant och det blir nattliga bad och glass med hjortron. Oavsett årstid eller tid på dygnet är hon sig lik, den unga kvinnan. Närmast likgiltig inför det som händer runtom henne och fullständigt oförstående inför det som pågår inom henne. För att något pågår inombords blir tidigt tydligt för åskådaren. Lite för tidigt och tydligt, rentav. Redan av det inledande montage som föregår titeltexten, med bilder ömsom av ett vidsträckt fjällandskap, ömsom av blodstänk mot badrumsporslin, förstår vi att här inte står rätt till. Och så tar ett drama vid som utvecklar sig sakta och subtilt, som en dålig stämning eller en molande huvudvärk som aldrig riktigt når klimax och som sedan någon gång är över utan att en lagt märke till exakt när den upphörde.

För flytten till inlandet blir förstås inte bara en resa till en avlägsen plats där godis heter karra och det främsta vinternöjet är att sladda runt med bilen på den upplogade isen. Det blir i lika hög grad en färd till det egna inlandet eller underlandet eller det undermedvetna. Oavsett vad vi väljer att kalla det så tycks det märkligt främmande för den unga kvinnan, som varken förstår varför hon dras till den uppstoppade björnen i hotellbarens mörklagda nedre regioner eller hur det kommer sig att hon ibland får så svårt att andas eller plötsligt brister i gråt. Om nätterna ligger hon antingen vaken eller så rinner blod ur näsan i sömnen. Hallå, du befinner dig i kris! Hallå, du har en släng av klinisk depression med inslag av panikångestattacker! Hallå prata med någon! Skriker jag, tyst och frustrerat, efter någon timme och börjar längta efter att filmen ska ta slut. Och så, en halvtimme senare, gör den det.

Och kvar finns minnet av en välspelad och visuellt vacker icke-berättelse, ett mentalt tillstånd med drag av David Lynch – vars senaste långa spelfilm heter … harkel … Inland empire – men utan vare sig humor eller verklig skärpa. En riktningslös och drömsk vardagshistoria vars spänning går förlorad under tyngden av övertydlig symbolik och en musikmatta av dova utdragna toner. En film som jag med förväntan sett fram emot och med viss besvikelse lämnar bakom mig, övertygad om att Jon Blåhed med en annan berättelse kan åstadkomma något riktigt intressant.