”Ni har en spännande läsår framför er. Ni kommer att få se mer film än vad ni någonsin gjort. Och ni kommer också att få se bättre film än vad ni någonsin gjort.” Den första föreläsningen på grundkursen i filmvetenskap vid Stockholms universitet höstterminen 1988 inleddes med lockande och anspråksfulla löften. Löften som givet sin historiska kontext också var fullt möjliga att hålla.

Idag, drygt trettio år senare, skulle samma utfästelser nog varken vara tänkbara, lockande eller ens möjliga att uppfylla. Det kvantitativa anspråket att utlova någon ett hittills oöverträffat övermått av film har förstås orimliggjorts av medieutvecklingen. Likaså har anspråk på att identifiera absolut kvalitet hos särskilda filmer med tiden blivit allt mer obekväma. Och hur spännande ter sig en vardagsvara som rörlig bild idag?

Vi ser idag mer rörliga bilder än någonsin. Vi har aldrig haft sådan tillgång till filmer och tv-program. Och de rörliga bilderna är på ett helt annat sätt än under 1900-talet en del av ett mediesystem som de delar med andra modaliteter, teknologier och institutionella strukturer.

Filmvetenskapen omfattas idag av fantastiska materiella förutsättningar i jämförelse med vad som en gång var. Det för filmsamlare en gång självklara kvalitetssignumet ”en första generationens videokopia” betecknar med dagens teknik en närmast ofattbar begränsning i möjligheterna att ta del av ett eftertraktat verk. Klassiker distribueras regelbundet i dvd-utgåvor och på strömningstjänster. Nätburna kollektioner av mer obskyra filmer tillhandahålls allt oftare av filmarkiv – som Det danske filminstituts nya sajt stumfilm.dk med över 400 filmer, eller svenska filmarkivet.se med ännu fler dokumentärer och kortfilmer.

Kategorier av gamla filmer som för trettio år sedan betraktades som fullkomligt ointressanta – om de ens fanns tillgängliga i sinnevärlden – är idag självklara som källor till 1900-talets historia. Det gäller såväl populärfilm som beställningsfilmer, amatörfilmer och undervisningsfilmer. Den rörliga bildens fält blir allt bredare, och från allt fler humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner tillmäts filmer stort intresse som empiri och referensmaterial. Historiker, idéhistoriker, ekonomhistoriker, genusvetare, etnologer, medievetare, konstvetare, hälsovetare eller utbildningsvetare relaterar allt oftare till film i sin forskning.

Rörlig bild som akademiskt studieobjekt har därför med säkerhet en framtid även under de kommande åren. Behövs då längre en egen disciplin för att undersöka filmen? En paradox som kan iakttas är att medan andra fält allt oftare använder filmer som utgångspunkt, lämnar samtidigt en hel del filmvetare själva filmerna för att istället undersöka deras historiska kontext. Produktionshistoria, filmpolitik och biografväsende är exempel på undersökningsområden som inte med nödvändighet inbegriper fokus på stil, berättande eller tematik i filmer. Filmvetare sysslar lika gärna med etnologiska, historiska, idéhistoriska eller ekonomiska metoder och teorier som med filmanalys. Även om studenter på grundnivå ännu lär sig att analysera hur filmers berättande är uppbyggt och hur det kan undersökas är det inte alls säkert att deras lärare längre själva nyttjar metoderna för filmanalys som de lär ut.

Filmvetenskapen är således idag ett vitalt och vidsträckt fält som kan rymma allt från studier av ideologiska betydelser eller konstnärliga dimensioner i enskilda filmer, till undersökningar av filmbolags bokslut och distributionsbolags fraktsedlar. Filmens estetik är fortfarande ett fält i egen rätt. Vi kan utifrån begrepp som vithet, rasism eller sexuell identitet låta filmanalyser frilägga såväl förtyckande strukturer som ge exempel på motstånd mot dem. Filmens entreprenörskap kan undersökas, befriat från den programmatiska kritik av marknadsekonomin som en gång självklart beledsagade studier av ”filmen som vara”.

Det finns väl inget som idag tyder på att fältets gränser inom en snar framtid kommer att snävas in. Filmforskare kommer att undersöka allt fler aspekter av filmhistorien och nyttja de tvärvetenskapliga korsbefruktningar kring mediet som etablerats under de senaste decennierna. Allt fler obskyra aktörer ur filmens allt längre historia – inte bara regissörer utan också producenter, manusförfattare, scenografer eller kritiker – kommer att föräras artiklar och monografier. Men vi kommer också att få veta mer om filmer framställda utanför branschen, filmer som tjänat utbildningsmaterial, som propaganda, eller som skapats som ren hobbyverksamhet. Digitaliseringen berikar inte bara tillgängligheten av filmbeståndet, det kan utvecklas i metoder för att hantera arkivmaterial, för att underlätta överblick av temata i stora mängder film, eller varför inte som hjälpmedel för analyser av enskilda filmers formspråk.

Jag skulle gärna avsluta överblicken av ett forskningsfält under remarkabel utveckling och innehållsmässig expansion i denna positiva och hoppfulla ton. Men jag kan inte undanhålla att där också finns orosmoment. Allt det som ovan beskrivits är i många avseenden också förödande realiteter för det specialiserade studiet av filmen.

I digitaliseringen har mediet förlorat en del av den kittlande exklusivitet som kunde göra ett läsårs pärlband av sällan visade filmklassiker till ett eftertraktat privilegium för en student. Ingen behöver längre skriva in sig på en kurs i filmvetenskap för att få se de filmer som räknas till en fördold men välkänd kanon. Dels är de kanoniserade filmerna numer tillgängliga för envar, dels är de inte längre så välkända (för envar). Och att allt är tillgängligt är ett sakförhållande som bör modifieras. Digitaliseringen hotar att (kanske för gott) lämna efter sig mängder av filmer som inte kommit att omfattats av den nya lagringstekniken. Och huruvida digitaliseringen alls är till filmkonstens fromma ens vad gäller de verk som digitaliseras är inte oomstritt.

Jag har ovan – helt uppriktigt – sjungit de tvärvetenskapliga förbindelsernas lov. Men ligger däri inte också en risk att studiet av film också förlorar sin egenart? En gång hade filmvetenskapen sina givna studieobjekt och teorier. Få saknar väl idag det egendomliga konglomerat av psykoanalys, strukturalistisk teoribildning och ideologikritik som en gång var grundbult i fältet filmteori. Men dels var denna teori filmämnets egen, dels ägde den i all sin ogenomtränglighet ett slags suggestionskraft. Kanske uppnådde den sällan ambitionerna att förklara filmmediets samhälleliga makt, men den gav oss verktyg som blixtbelyste mediets olika egenskaper. Det är svårt att idag skönja några övergripande frågor som driver det filmvetenskapliga fältet, att jämföra med exempelvis den spänning mellan å ena sidan den nämnda teoritraditionen och å andra sidan kognitivism och neoformalism som så starkt präglade 1990-talets filmforskning.

Filmvetenskapen lider – som många humanistiska ämnen – också av en ekonomisk och institutionell utarmning. Vetenskapsområdet humaniora tycks visserligen allt som oftast vara i kris, men att filmämnet idag finns på färre lärosäten i landet och lockar färre studenter till kurserna är ett faktum. På ett par av de största universiteten tycks ämnet ännu så länge starkt, men den innehållsmässigt så vitala forskningen bedrivs ändå totalt sett av färre forskare och doktorander än för något decennium sedan.

Men kanske är bristen på disciplinär enhetlighet ändå av godo. Visst finns där fortfarande unga cineaster, men att i mediekonvergensen tid fortsätta låta studiet av rörlig bild reduceras till studiet av lång spelfilm för biograf skulle vara att gå i påtaglig otakt med mediebruket i det omgivande samhället. Den rörliga bilden finns på en rad olika plattformar och angelägenhetsgraden i att undersöka dess retorik borde knappast minska i vårt samtida politiska landskap. Där finns dessutom hela det länge så negligerade fältet tv – idag i dess streamade seriedominerade form – att gripa sig an för historisering och analys. Det sätter filmvetenskapen inför nya utmaningar, inte bara vad gäller disciplinens mediespecifika beteckning utan också metodiskt.

Om biograffilmen möjliggjorde en överblick av såväl utbud som av det specifika 90 minuter långa studieobjektet, sätter floran av tv-serier sina uttolkare på betydligt svårare prov. Disciplinen befinner sig i ett både osäkert och mycket fruktbart läge. Men ska den fortsätta att heta filmvetenskap, och med vilka löften lockar vi morgondagens studenter att ägna ett par terminer åt studiet av rörlig bild?