Barn kan ta hand om sig själva och de kan ta hand om sina föräldrar. Var är ordet som motsvarar faderskap och moderskap när det kommer till barnens ansvarsförmåga att bekräfta, älska och skyla över föräldrarnas misstag, även när de kanske förtjänar det som minst men behöver det som mest?
Med Psykos i Stockholm återvänder regissören Maria Bäck till relationen med den egna mamman som lider av psykisk sjukdom, tidigare skildrat i kortdokumentären Mamma är Gud. Den här gången gör hon det genom renodlad fiktion, även om telefonsamtalen mellan Bäck och modern, som inleder och avslutar filmen, förankrar händelserna i en självupplevd verklighet. Berättelsen börjar med en solig tågresa på väg till Stockholm för att fira dotterns fjortonårsdag. Men på vägen dit börjar mamman bete sig underligt och efter ett dygn av pinsamma händelser faller allt samman och hon blir akut intagen. Bäck undviker ofta namn i sina filmer, som i dokumentären I remember when I die vars många individer blir till symboliska karaktärer i skildringen av livets slutskede. Även här förblir mamman och dottern namnlösa vilket leder tittaren till att se filmen, trots sin utgångspunkt i en personlig händelse, som en mer allmän betraktelse över livet med en psykiskt sjuk förälder.
Josefin Neldén gör en fantastisk insats i rollen som mamman vars spektrum av uttryck rör sig från sprudlande glädje till tragikomisk skräckfigur. Efter att hon försvunnit iväg med en vårdare väntar dottern kvar i sjukhuskorridoren och inser snart sin nya belägenhet – ingen kommer att ta hand om henne. Bortglömd vandrar hon istället runt ensam i Stockholm, firar sin egen födelsedag och lyssnar på mammans ömsom surrealistiska, ömsom direkt hatiska telefonmeddelanden. Det är en underlig alienerad tillvaro, övergiven i en okänd stad, väntandes på att mamman ska bli frisk, på att någon kanske ska bry sig. Unga Josefin Stofkoper fyller ut duken med en blick som både betraktar, utmanar och undrar över den vuxna världens agerande. Ska de ta hand om mig nu? Jaha, nehej, inte. Hon ifrågasätter inte mycket, utan anpassar sig. När ilskan väl kommer riktas den inte mot en bristande förälder utan mot vårdpersonalen som har medicinerat mamman bortom mänsklig igenkänning. Kvar står en överkokt sparris med hallucinatoriska gudsidéer.
Sjukhusets grågröna ljus kontrasteras av dottern vars kläder och utseende går i färgerna orange och blått. För fotot står Nadim Carlsen som tidigare har gjort Ali Abbasis Gräns och Isabella Eklöfs Holiday. Han arbetar här med ett stilrent bildspråk vars känsla för komposition för tankarna till den danske 1800-talskonstnären Hammershøi, och dennes vackra men ödsliga interiörmålningar. Här återfinns samma linjära perfektion som i själva verket har en subtil skevhet i vinkeln, något som understryker känslan av pågående förskjutning mellan dottern och omvärlden. Men de aningen för rena bilderna skapar också en känsla av distans hos tittaren. Det blir inte minst tydligt i scenen där dottern firar sin födelsedag genom att sticka ett ljus i en hamburgare inne på McDonalds. Miljön får gestalta den familjeidyll som hon står utanför, en lustig ironi eftersom alla som någonsin varit där med familjen vet att det är ett haveri av stress, fett och för låga blodsockernivåer hos både barn och vuxna. Liksom flickan med svavelstickorna verkar dottern betrakta världen genom en glasruta och det polerade fotot gör att även publiken delar hennes upplevelse.
Frånvarande fäder är ett återkommande tema inom all form av film, men på andra sidan skalan finns rädslan för alltför närvarande mammor, vilket blivit lite av en trop inom genren psykologiska thrillers. I Monstret i garderoben skriver Johan Hilton i relation till Hitchcocks Psycho om den gamla samhällsskräcken för att gränslösa mödrar ska göra sönerna feminina eller till och med homosexuella. Rädslan för jagupplösning mellan mor och barn kan också ses som konsekvensen av ett samhälle där kvinnors enda roll var att ta hand om just barnen. Temat hittar nya uttryck även idag, som i Darren Aronofskys Black swan där Natalie Portmans ballerinadansös sakta förlorar förståndet, bland annat under inflytande av sin hårt pressande mamma. Psykos i Stockholm har ett verklighetsförhöjt inslag vars mer kusliga scener för tankarna till denna skräcktradition, även om filmen gör ett helt annat jobb med att problematisera psykisk ohälsa. För vem är egentligen ett barn utan sin förälder? Mammans psykos inleds när hennes konturer glider isär inuti tågtunnelns ljus. Även dotterns egna marginaler löses upp, som i simhallens omklädningsrum när en annan kvinnas rörelser exakt speglar hennes egna, eller då hon fotograferar ut genom hotellfönstret men ser sig själv i kameradisplayen. ”Vad skulle jag göra utan dig mamma?” säger hon. ”Ta livet av dig” är svaret som väses tillbaka. Känslan av upplösning övergår i kampen för att hitta sina egna konturer och ställa upp dem som ett skydd mot omvärlden, även om det finns ett pris i det också. ”Ibland blir jag så trött på att saker som händer mig, inte dödar mig” säger dottern till flickan Cora som blir hennes tillfälliga vän för en natt.
Bäck gör ett elegant jobb med att utvidga den smala fåra som försökt sig på att gestalta en förälder-barn-relation som plågas av psykisk sjukdom. Suzanne Osten är en av de få men har å andra sidan ägnat halva sitt yrkesliv åt ämnet, senast med filmen Flickan, mamman och demonerna. En underliggande känsla av kuslighet återfinns i bägge berättelserna, även om de skiljer sig åt uttrycksmässigt. Hos Osten förvandlas mammans och dotterns lägenhet till en påtaglig skräckkammare med expressionistiska färger och högst synliga demoner. Bäck å andra sidan bygger en känsla av frånvaro och obehaglig spänning genom avskalade bilder. Men vad som framförallt skildras i de två filmerna är döttrarnas otroliga kärlek och omsorg för sina sjuka mödrar. Denna förmåga hos barn att kompensera för föräldrarnas brister är troligtvis en av anledningarna till att deras utsatta situation är svår att både upptäcka och porträttera.
”Vad skulle jag göra utan dig?” är lika mycket ett rop efter mamman som försvunnit in i psykosens dimmor som en bekräftelse på den roll som dottern fortfarande vill ge henne. Någonstans förstår flickan att hon nog skulle klara sig själv, samtidigt som hon vet att det inte alltid är vad en förälder behöver höra.
