FILM. a 5 bloods (Spike Lee, 2020). Se filmen här.

Som ett svar på det brutala polisvåld som kvävde George Floyd till döds släppte Spike Lee kortfilmen 3 brothers, en knappt två minuter lång juxtaposition av fiktion och verklighet, av ett slag som Lee gett prov på även förut. Inte minst Blackkklansmans avslutande klipp till nazistdemonstrationerna i Charlottesville, Virginia år 2017.

Samma slags saxande fortsätter i Lees senaste långfilm Da 5 bloods, som inleds med den vapenvägrande boxaren Muhammad Alis ord om varför skulle han låta sig värvas för att skjuta vietnameser som varken lynchat eller kallat honom n-ordet. I det följande anslaget presenteras arkivbilder på svarta soldater i Vietnam, månlandningen, hemlöshet och demonstranter skjutna av nationalgarde respektive polis vid Kent State University och Jackson State University. På ljudspåret hörs Marvin Gayes ”Inner city blues” samt röster som Malcolm X, Angela Davis, Stokley Carmichael/Kwame Ture och Martin Luther King.

Frågan som formuleras i början av 3 brothers, och som samtidigt kan läsas retoriskt, ursinnigt och desperat – ”Will history stop repeating itself?”–  gör sig påmind samtidigt som arkivbilderna rullas ut i Da 5 bloods. Lee är kanske inte bara amerikansk films mest namnkunniga utan även skickligaste förvaltare och brukare av afroamerikansk historia. För det handlar lika mycket om juxtapositionen av då och nu som av fiktion och verklighet. Även om Da 5 bloods politiska budskap rotar sig kring en kvartett afroamerikanska soldaters upplevelse av Vietnamkriget, ett debacle som även i en vidare kontext brukar beskrivas som ett öppet sår, tycks anslagets bilder föra en dialog med vår tid. Inte minst efter president Trumps häpnadsväckande retorik kring och hantering av de protester som följt på George Floyds död.

De historiska stickspåren fortsätter en bit in i Da 5 bloods, från omnämnandet av att Crispus Attucks, en svart man, var den första amerikanen att stupa i det amerikanska frihetskriget, till det faktum att afroamerikaner utgjorde ungefär elva procent av USA:s befolkning under Vietnamkriget men 32 procent av landets stridande trupper. Här, i dialog med svart historia, är filmen som mest pregnant. Dess ramberättelse, om krigsveteranerna Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis) och Melvin (Isiah Whitlock Jr.), som återvänder till Vietnam 45 år efter krigets slut, för att hämta hem sin stupade patrulledare Stormin’ Norms (Chadwick Boseman) kvarlevor samt en begravd guldtransport, bleknar i jämförelse. En exkursion som går vilse mellan pensionärsträff och skattjakt.

Norm var var kvartettens moraliska och politiska kompass, deras ledare och beskyddare. Eller “deras Malcolm och deras Martin”, som Otis uttrycker det. Men ju djupare in i djungeln ekipaget når desto tydligare blir det att Norms förmåga att vägleda och svetsa dem samman från andra sidan graven är begränsad. Efter kriget har de fyra männen också mött olika öden, tydligast manifesterat i Paul vars ptsd-relaterade mardrömmar och besvikelse över sin giv i livet har gjort honom till Trumpväljare – något hans kamrater livligt ifrågasätter och häcklar utan att sjunka till Joe Biden-nivå (presidentkandidaten har senare pudlat för uttalandet att den som röstar på Trump inte kan vara en riktig afroamerikan).

Det blir dock tydligt att Lee är mindre intresserad av berättelsen när den politiska historien inte får spela förstafiol. Gnabbet mellan fyra griniga gamla gubbar blir därför tröttsamt och återblickar till deras tid som soldater fungerar som välkomna avbrott. Här krymper bildformatet och fotografen Newton Thomas Siegels annars klara färgskalor bleknar för att efterlikna de tv-bilder världen matades med vid tiden.

I återblickarna används varken yngre namn eller dyr föryngringsteknik á la The Irishman, utan skådespelarna gestaltar även sina yngre jag. Vid sidan av dem finns en uppsjö biroller, bland andra Jean Reno som spelar schablonartad hälare vars vita kostym ska påminna oss om fransmännens koloniala närvaro och Mélanie Thierry som idealistisk minröjare. Och sen alla referenser. Wagner. Rambo. Osv. Jag längtar snabbt tillbaka till filmens anslag och andra stunder med politisk riktning. Da 5 bloods känns lite som en kompromiss.

Tidigare har Lee kuppat in politiskt stoff i en heistfilm som Inside man. I Da 5 bloods blir överraskningsmomentet istället att han efter formtoppen Blackkklansman och ett utmärkt anslag, plötsligt stryker en Netflixpublik medhårs istället för att fullt ut ta vara på filmens politiska och historiska relevans.

Men även om Spike Lee kan vara en ojämn regissör, är han av en eller annan anledning alltid sevärd. Det gäller även Da 5 bloods, trots att den lyckas ta flera omvägar.