Det gångna årtiondet har kantats av politiska debatter som frågat sig vad svenskhet har varit och vad svenskhet kan vara. Nationalistiska idéer har vuxit sig starkare, med nostalgiska ideal om svensk kultur, där möten med andra kulturella uttryck även för liberala debattörer kan resultera i ett ”Jimmie moment”. Samtidigt har rasifiering och dekolonisering varit begrepp och paroller som uttrycker en kritik mot dylika uppfattningar men också en längtan efter att vidga definitionen av svensk kultur. Politiska frågeställningar kring representation och nationell identitet har också sipprat in i filmpolitiken där Filminstitutets krav på bättre jämställdhet och etnisk mångfald har väckt kritiska frågor om Filminstitutet håller på med identitetspolitik.

Jag blickar tillbaka på 2010-talet och frågar mig: hur har dessa debatter och idéer påverkat den svenska barnfilmen? Om den filmpolitiska debatten har fokuserat på att ”bredda representationen” och att göra filmbranschen mer jämlik och representativ, har det förutsägbart nog främst handlat om film för vuxna.

Samtidigt har nostalgiska föreställningar om svenskhet projicerats på den kommersiella familjefilmen. Den dominerande trenden inom svensk familjefilm under 10-talet har varit remakes och filmatiseringar. Vi har sett Ida och Emil i Lönneberga, Pojken med guldbyxorna och inte minst Lasse-Majas detektivbyrå- respektive Sune-filmerna. Det är inte direkt filmer som skapar nya bilder utan snarare trygghetsstämplar svensk barndom som fenomen, befriad från livets komplexitet och samhällets utveckling. Namn som Emil, Lasse, Håkan, Nisse och Ida har fått representera den rara barnaskaran. Som om barndomen i Sverige under 10-talet handlat om att åka på jobbiga-fast-egentligen-mysiga familjesemestrar eller att hus med vita knutar är en självklar referens för alla.

Kanske är det filmbranschens och Filminstitutets förväntningar på att familjefilmen ska rädda den svenska filmens marknadsandel som har lett till att samma bilder återberättas på filmduken. Lika ofta verkar filmerna ha föräldrarna som målgrupp, som kanske själva har en barndomsrelation till figurerna ifråga, än en barnpublik som är nyfiken på nya berättelser.

I skuggan av den kommersiella familjefilmen, finns det samtidigt spännande undantag som riktar sig unga biobesökare. Låt oss inte glömma Goran Kapetanovics lekfulla Krig, en intellektuellt utmanande film om våldets anatomi. Eller Sanna Lenkens Min lilla syster, som skildrar helvetet en familj går igenom när ett barn lider av ätstörningar. Allra sist måste vi komma ihåg Suzanne Ostens närmast psykedeliska Flickan, mamman och demonerna, som handlar om hur det kan vara att leva med en galen mamma. Tre filmer baserade på originalberättelser som är modiga, bråkiga och filmiskt visionära.

Mindre lyckliga barndomar på film brukar annars främst gestaltas de vuxnas tillbakablickande perspektiv, som i Mig äger ingen och Svinalängorna. I framtiden önskar jag mig barnfilmer som inte hålls gisslan av vuxenvärldens nostalgiska eller ängsliga föreställningar om barndomen som en harmonisk fas i livet. Och kanske allra helst i ett förutsägbart medelklass-Sverige som inte har förändrats nämnvärt sedan 90-talet? Egenartade men ändå besläktade 00-talsfilmer som Zozo och Ett öga rött, med mörkhåriga huvudpersoner som heter Zozo respektive Halim, har inte fått några uppföljare på 10-talet.

Framför allt hoppas jag på fler berättelser som inte bara går på repeat. Låt barnfilmen vara gränsöverskridande och knäpp. Precis som vuxenpubliken förtjänar både superhjältar och Scorsese, förtjänar barnpubliken konst som gestaltar deras komplexa, sårbara och fantasifulla upplevelser av världen.

Läs också: Suzanne Osten och det svenska förbudet mot ångest