Redan i förstlingsverken Stereo (1969) och Crimes of the future (1970) föddes den: David Cronenbergs bultande besatthet av pseudovetenskap, suspekta institutioner, excentriska karaktärer, erotisk teknik och explicita frontalkrockar mellan kropp och sinne. Ändå dröjde det några år innan de konstnärliga kretsarna lötts ihop till det slutna system som gav upphov till smeknamn som ”blodbaronen” och ”kungen av venerisk skräck”.
Tematisk stringens åsido kan en hantverksmässig evolution skådas i slutet av 1970-talet, i övergången från epidemiskräckisen Rabid (1977) – en parfilm till genombrottet Shivers (1975) – till den mer kommersiellt städade stil som föddes i den fertila feberdrömmen The brood (1979) och bokstavligt exploderade i alternativvetenskapliga sci-fi-thrillern Scanners (1981).
Delvis berodde detta på två nyckelfigurer – fotografen Mark Irwin och kompositören Howard Shore. Cronenbergs samarbeten med dessa slipade talanger skänkte en elegans som saknades i Rabid, vilket inte på något vis förtar den filmens kvalitéer. Tvärtom kan filmen betraktas som ett tidigt symptom på den stil som nådde sin pik i hans hallucinatoriska mästerverk Videodrome (1983).
Sissy Spacek var Cronenbergs förstahandsval för huvudrollen, men hennes söderaccent ansågs problematisk av producenterna. Denna anekdot finns insmugen som ett litet påskägg i den färdiga filmen, i scenen där huvudpersonen Rose – bärare av en rabiesliknande smitta efter en motorcykelolycka – passerar filmaffischen till Spaceks stora skräcksuccé Carrie.
Istället för Spacek gick rollen till Marilyn Chambers, men trots att Chambers hade begränsad erfarenhet av andra genrer än porr är hon en av filmens största behållningar. Med storögd naivitet osäkras Roses resa från den experimentella plastikkliniken ut i den stora världen, utmålad som en degenererad dystopi skapt av mäns libido. Man kan åtminstone trösta sig med att varje övergrepp som Rose utsätts för, oavsett om det gäller ett renodlat våldtäktsförsök i en lada eller sliskiga närmanden i en biograf, avbryts av det mest otippade av kyskhetsbälten: ett dödligt armhålsmonster.
Trots att det i filmen finns nog med stoff för generiskt videovåld filmar Cronenberg snasket som det vore föremål för en ocensurerad informationsfilm. Bara bröst förstoras inte upp i närbilder, på samma sätt som hur Cronenbergs skildring av Viggo Mortensens avklädda badhusbatalj i maffiadramat Eastern promises känns påfallande saklig.
Avdramatiseringen av nakenhet gör Rabid till ett praktexemplar för Cronenbergs yrkesetik: han klär inte av människor för att se dem nakna – han klär av dem för att undersöka deras dysfunktioner.
Steget från Rabids melankoliska sönderfall till Howard Shores högspända, övertydliga skräckstråkar i The brood – missfostret blir alltså ganska chockartat. Vi är återigen på en institution, denna gång psykoterapikliniken Somafree, vars centralgestalt Hal Raglan (Oliver Reed) dyrkas av en sluten skara patienter som lider av barndomstrauman. De sätts in i noggrant kontrollerade program, men problem uppstår när maken till en av patienterna hittar mystiska sår på dotterns rygg.
En lika tydlig uppgörelse med psykologisk vetenskap skulle inte Cronenberg försöka sig på förrän triangeldramat A dangerous method från 2009, med Freud och Jung som oeniga auktoriteter. Men den gången gestaltade han inte psykologiska teorier lika visuellt pregnant som i The brood, med en föräldramardrömsk ikonografi som tagen från Nicolas Roegs Rösten från andra sidan. Det handlar om en kroppsskräck som eskalerar med missbildningar, aggressiva tumörer och en slemmig monsterförlossning.
Mark Irwins precisa foto, där anläggningen ljussatts som en djävulsk teaterscen, synkroniseras med Shores musicerade stresspåslag. Detta får The brood att se och låta storslagen på klassiskt vis. Genom de självklarhet som de appliceras på historien, som är fylld med absurditeter och kryddad med existentiellt laddade våldseffekter, skapas den unika stämning som blivit typisk för Cronenberg.
Stämningen fortsätter i Scanners, där ett storföretags skumraskaffärer får kroppsliga konsekvenser. Filmen skildrar ett krig som utkämpas mellan unika individer födda med extrasensorisk perception, med vilken de kan kontrollera och få omgivningens huvuden att explodera. Musiken är lika genrepräglad som i The brood, med skillnaden att Shore svängt från skräckstråkar till sci-fi-synthar.
Det är pampigt och actionpackat. En biljakt utlöser som krockkuddar i de inblandades hjärnor medan ett datorintrång visualiseras som en uppslukande labyrint, inte helt olikt Michael Manns mästerliga Blackhat från 2015. Att spänningssekvenserna utspelas på två plan – det exteriöra och interiöra – ger Cronenberg tillfälle att iscensätta cartesiansk dualism som rafflande sci-fi-action. Specialeffekterna blir som primalskrik för sinnets mysterier.
Den sista striden i Scanners avslutas med att huvudpersonen överger sin sargade kropp och koloniserar sin fiendes. Denna påhittiga vändning, där kroppen framställs som blott ett skal, konkretiserar den strategi som sammanbinder dessa tre filmer. Bara genom att göra kaos med kroppen kan vi närma oss människans inre.
