FILM. Peterloo (Mike Leigh, 2018). Se filmen här.

Med ett krampaktigt grepp om sitt bygelhorn stapplar en skärrad soldat över ett slagfält. Året är 1815 och Napoleonkrigen når sitt slut efter slaget vid Waterloo. Medan britternas befälhavare, hertigen av Wellington, belönas rikligt av överhuset påbörjar den ensamma soldaten sin långa vandring hem till norra England, där fattigdom, nya skatter, arbets- och matbrist väntar. Omständigheter som efter krigen sporrade en reformistisk kamp för utökad rösträtt och parlamentarisk representation. En atmosfär omsorgsfullt skildrad i Mike Leighs historiska drama Peterloo.

Filmen närmar sig orubbligt massakern på St Peters Field i Manchester sextonde augusti 1819, där politikern Henry Hunts (spelad av Rory Kinnear) tal avbröts när brittisk militär red in i en fredlig demonstration och sablade ner obeväpnade reformister. Familjer i sina bästa söndagskläder. 18 dog och hundratals skadades.

Peterloo skulle ursprungligen haft svensk biopremiär i augusti 2019, nästan på dagen tvåhundra år efter Peterloomassakern. Något som sett mer ut som en tanke om så också skett. Istället har den nästan obemärkt gått upp på diverse streamingtjänster, utan recensionsdag på någon av Sveriges större kultursidor. Det är förstås glädjande att filmen går att se och att det finns kanaler jämte biorepertoaren, men samtidigt trist att vad som borde varit en av förra årets bästa biofilmer hamnat lite i skymundan.

Tematiskt går paralleller att dra mellan Leighs film och Ådalen 31, men Bo Widerbergs film om skotten i Ådalen satte det militära övervåldet i kontrast mot lyriska infall, stunder av lycka och nyfikenhet. Tänk bara på hur Peter Schildts storögde arbetarson tillåts bläddra i en bok om Auguste Renoir i direktörsvillan.

Leigh har en avsevärt torrare hållning. Mer brittisk måhända. Fotografen Dick Popes bilder borde först och främst ha nått biografdukar, men skulle också låna sig till konstböcker, eller kanske kunna hängas i National Gallery på Trafalagar Square. Men det är inte tal om det flödande ljuset i något av J.M.W. Turners romantiska landskap (den protoimpressionistiska konstnären var ju föremål för Leighs förra film). Det finns ingen förledande eller förmildrande skönhet att söka skydd i.

Nej, Leighs stycke arbetarklasshistoria är alltjämt sober, osminkad och därför drabbande vacker. Ända fram till det blodiga crescendot får iscensättningen flyta på i en välorkestrerad, nästan rytmisk sävlighet, hela tiden pådriven av det omfattande persongalleriets oavbrutna orerande. Sett som historielektion finns säkert anmärkningar att göra. Men som fiktionaliserat neddyk i ett kapitel brittisk arbetarklasshistoria, och som film (vilket det ju först och främst rör sig om!) är Peterloo närmast magnifik.