Det är ingen underdrift att påstå att den pågående pandemin samt självvald eller föreskriven isolering kommer att lämna djupa spår i våra liv. Redan nu går det att observera hur covid-19 påverkar den offentliga debatten: nyanser suddas bort till förmån för diverse politiska agendor. Viruset används som en förevändning och som ett alibi, bland annat för att omvandla klassfrågor till kulturella betingelser. Inte minst går det att ta del av mer eller mindre rasistiska diskussioner om döda svensksomalier, med politiker som tar tillfället i akt att uttala sig tvärsäkert kring känsliga frågor. Corona används som ett retoriskt verktyg, som ett sätt att ytterligare spä på rädslor. Den andre sprider viruset.
Att använda sig av någons etnicitet eller kultur – och i synnerhet under dessa omständigheter – är problematiskt för att inte säga groteskt. Individer reduceras till etnisk tillhörighet. Vi får inte veta något om offrens personliga särdrag, vad de gillade att lyssna på för musik, vilka maträtter de älskade, hur de var som människor. Istället: en cementerad bild av ”kulturellt avlägsna samhällen”, där kulturen ses som en kompass, en statisk markör för hur någon egentligen är. Människors boende- och arbetssituation ignoreras medan etnoessentialism ger möjlighet till billiga poäng på sociala medier.
För den som faktiskt vill lyfta blicken, snarare än att reducera pandemins offer till politisk slagträn, finns tack och lov filmkonsten. Därför tänkte jag här lyfta fram ett par filmer gjorda av eller om svensksomalier, som tecknar mer levande och nyanserade porträtt. Det visar sig – föga förvånande – att det är svårare att leverera entydiga svar när man skildrar människor i sin egen rätt och inte som statistiska kollektiv.
Kortfilmen Brev till Sverige handlar om brevkorrespondens mellan en mamma som nu bor i Somalia och saknar Sverige och dottern som bor i Gävle och försöker förstå ordet hem. Medan breven läses upp ser vi heminspelade filmer från Sverige på vad det ser ut att vara 1990-talet som korsklipps med samtida bilder. Dottern säger i ett segment: ”De har varslat folk igen, och nu föll det på mig.” Gnisslet från en av filmerna får agera ett inre soundtrack som dottern verkar känna till både det förflutna och de minnen men även till hur hon ska tolka samtiden, där hon känner sig ovälkommen i det kollektiva narrativet, där höghusen inte syns.
I filmen Waryaa, som ingår i kortfilmserien Röst på SVT, sägs det: ”De skriver om dig, mig och alla vi känner.” Det är som en direkt replik kring representationens problematik, som inte minst Ebba Busch Thors senaste debattartikel var ett exempel på, där kunskapen säkerställs utifrån lösa antaganden. I både Brev till Sverige och Waryaa hör man olikartade röster och uttal. Det är en komplex bild, där människor faktiskt också är individer.
Bägge kortfilmerna är gjorda av Salad Hilowle. Det är filmer som visar och låter oss höra olika generationers heterogena röster. De utgår från personliga erfarenheter och använder dessa för att röra upp snarare än generalisera, och de innehåller en essäliknande form som fragmenterar istället för att enhetliggöra bilden. Att Hilowle är en intressant filmisk röst, visade han redan i Erinra som tar upp frågor som mellanförskap. Kameran är Hilowles ögon som registrerar familjelivet, vännernas festande, resor, vardagliga skeenden. Han lyssnar till vad familjemedlemmarna har att säga om identitet, minnen, tillhörigheten. Hilowle går i essäfilmens tvetydiga spår hela tiden, han destabiliserar bilderna, berättelserna, låter oss äntra och betrakta vardagen och de små detaljerna på ett mycket intressant och innerligt sätt.
En helt annorlunda men lika stark film är Martyren av Ahmed Abdullahi, som skildrar konflikter inom en familj med säker hand. Filmens huvudperson Omar på väg in i religiös extremism och Martyren öppnar upp för diskussioner kring yttrande- och handlingsfrihet i relation till just extremism och kan ge ingångar till samtal kring grundläggande demokratiska värderingar. Precis som Hilowles filmer diskuterar samtidigt Martyren frågan om vad ett hem kan vara. Omar känner inte att Sverige är hans hem, medan hans mamma Asia menar att hemmet är där familjen är. Asia säger uppfordrande till Omar att inte allt i livet måste vara halal eller haram. Som vanligt inom diasporafilmen sammanblandas språket, somaliskan och svenska vävs in i varandra utan större problem. Men inte heller en film om religiös extremism är immun mot frågan om klass – i förbifarten skymtar olika öden och berättelser. Vissa somalier röker på, andra är duktiga i skolan och vissa lockas till islamism samtidigt som föräldrarna sliter hårt, för att kunna möjliggöra ett bra liv för sina barn.
Filmen I am Dublin, som Ahmed Abdullahi gjorde tillsammans med Sharmarke Binyusuf, Anna Persson och David Aronowitsch, skrev jag också om för fem år sedan. Filmen visar hur somaliska flyktingar kämpar mot stela byråkratiska system och hur det som någonstans börjar som längtan för ett bättre liv, under vägen förvandlas till en mardröm. Filmen handlar om Ahmed som anländer till den italienska ön Lampedusa och lämnar sina fingeravtryck i Italien, vilket enligt Dublinförordningen gör att det är Italien som ska hantera hans asylansökan. Ahmed tycker att livet i Italien är för tufft, åker till Sverige och gömmer sig där. När filmskaparen David Aronowitsch hittar honom har han varit gömd i tre år. Aronowitsch ber Ahmed att spela rollen som en ung asylsökande kallad Daoud, huvudpersonen i hans korta fiktionsfilm Dublin. Daouds berättelse är en återspegling av Ahmeds egen berättelse. Vad den fiktiva Daoud går igenom har Ahmed genomgått i verkliga livet. I en scen berättar Ahmed för filmteamet vad som krävs för att fräta bort fingeravtryck, för att man ska kunna söka uppehållstillstånd och inte bli tillbakaskickad. Han berättar det på somaliska för sin namne och vän Ahmed Abdullahi, som är filmens medregissör. Processen smärtar även i ord. Olika syror och sandpapper ska användas för att få bort översta lagret av hud. I scenen sitter duon och diskuterar denna fruktansvärda handling som kanske hjälper till i asylprocessen.
Dessa filmer är bara några exempel på sådant som borde vara självklarheter: att det inte går att prata om enhetliga kollektiv på det sättet vissa politiker gör. Att klassfrågor trängs undan för etnocentrisk populism är inget nytt, men pandemier är transnationella. Vi tvingas inse att vi trots vår instängdhet tillhör den stora världen. Vi ser mobilfilmer från Spanien, Italien eller USA och följer ständiga förändringar i digitala smittkartor. Rörliga bilder överlag kan här bidra till unika identifikationsprocesser men också kunskapsinhämtning. Vi får en annan förståelse för det som pågår i Wuhan, Wien och Washington och hur det avspeglar sig hos oss. Därför vore det inte helt fel att ta till sig rörliga bilder som svensksomalier gjort, för att möjligen upptäcka något som går bortom populistiska klichéer.
Läs också: Varför låter svenska medier Jimmie Åkesson lajva utrikeskorre?
