Namnet är en sammanslagning av ”quick” och ”bites” och sammanfattar pedagogiskt om än tråkigt den nylanserade strömningstjänstens innehåll. På Quibi handlar det uteslutande om snabba kalorier: korta avsnitt, högst 10 minuter men ofta en bit under, som man kan sätta i sig på stående fot i tunnelbanan, liggande i badkaret eller medan man sitter på dass. Formatet är anpassat till mobilen, med en rotationsfunktion där det är möjligt att välja mellan att titta i antingen ett klassiskt horisontellt eller ett för en smartphone bättre anpassat vertikalt skärmläge. ”Vertical cinema”, som för ett par år sedan fick lite uppmärksamhet efter att Pusha T släppte en innovativ musikvideo i formatet, har här hittat sitt kommersiellt mest polerade uttryck hittills.

Tjänsten är en syntes av två idéer: Youtubes tillgänglighet och Netflix kontrollerade innehåll. Den dimper ner på marknaden som en polerad produkt, färdig att lanseras till den breda massan och tillräckligt sandpapprad för att inte släppa ifrån sig några otrevliga stickor. Där skiljer den sig markant från just Youtube, som är ett kaotiskt och till synes decentraliserat (om än kommersiellt muterat, med prenumerationer och annonser) flöde av videoklipp som sätter likhetstecken mellan avsändare och mottagare: här har man kunnat – och kan fortfarande – titta på roliga djurklipp, nazistpropaganda, mjukporr, liveupptagningar från konserter, akademiska konferenser, filmtrailers och så vidare. Jämfört med Youtubes oformliga och motsägelsefulla samling fragment och skärvor, påminner upplevelsen av Quibi mer om ett färdigcurerat Netflixflöde.

Till synes vitt skilda intressesfärer kombineras i en infallsrik och färggrann kulturkaskad. Matlagningsprogram, komediserier, actionthrillers och nyhetssändningar dyker upp som skräddarsydda förslag, anpassade för mig personligen. Men det är oklart vilken information appen baserar det skräddarsydda flödet på, eftersom jag vid registrering inte uppgav några uppgifter om min person – utöver kön och ålder – eller vad för intressen jag har. Är detta en cynisk kommentar om hur socialt predestinerade mina intressen är i egenskap av att vara en man i trettioårsåldern? Eller har ett nytt subjekt dykt upp i världen: Netflixaren? Streamaren? Ett subjekt vars smak under 10-talets contentboom har nötts ner till en enkel uppsättning motiv och troper?

Tillgänglighet har hur som helst tydligt företräde framför originalitet. Realityserier som Chrissy’s court (där en rolig Chrissy Teagan dömer i riktiga men sällan särskilt allvarliga rättsfall), en återupplivning av MTV-serien Punk’d och tv-spelsprogrammet Speedrun delar utrymme med den fjantiga quirk-komedin Flipped (med Will Forte och Kaitlin Olson) och thrillerdramat Most dangerous game (med Liam Hemsworth och Sara Gadon, baserad på Richard Connells litterära förlaga som tidigare i år även har filmatiserats som skräckfilmen The hunt). Man har i alla fall inte sparat in på produktionsstandarden.

Quibi har ekonomisk och kreativ backning från jättelika namn inom filmindustrin. Jeffrey Katzenberg, en av krafterna bakom Dreamworks, är grundare. Filantropen och politikern Meg Whitman, som en gång ansågs vara en potentiell framtida presidentkandidat, är vd. Steven Spielberg och Sam Raimi bland flera är knutna till tjänsten. Men i nuläget är Quibi alldeles för polerad och feg för att erbjuda något som inte Netflix eller Youtube redan har ståtat med i över ett decennium. Samtidigt har det vertikala formatet faktiskt potential att – i framtiden – komma med något nytt. Idag är det på sin höjd en praktisk men rätt intetsägande funktion, som knappast har några självständiga estetiska förtjänster, och som för tankarna till de korta snuttarna på Instagram stories.

Läs också: Vilket bildformat kommer att rädda biografen från skärmväldet?