FILM. Under the silver lake (David Robert Mitchell, 2018). Se filmen här.

De dyker upp med jämna mellanrum. Unga, manliga amerikanska regissörer som är så kramglada i sina referenser att deras verk fungerar lika mycket collage över barndomens kulturkonsumtion som speglingar av deras världsbilder. Eller om det är just så de ser världen: en serie pratbubblor som väntar på att fyllas med personliga parafraseringar.

Är det nostalgi? Nej, snarare än att lamslås av vemodig längtan till det förflutna drivs dessa romantiker av elektrifierad lust att väcka det gamla till liv. Quentin Tarantino blev 90-talets cinefila karaokemaskin med De hänsynslösa och Richard Kelly ett slags 00-talsmotsvarighet med Donnie Darko. Sedan dess har de kultvurmande videobutiksauteurerna blivit så många att man knappt kan hålla reda på dem.

En av senare års överraskningar heter David Robert Mitchell, som visserligen hade hunnit fylla 36 när han långfilmsdebuterade med The myth of the American sleepover. Filmen från 2010 var ett coming-of-age-drama som lockade fram så skönt magkittlande tonårsfjärilar att det kändes som Sofia Coppola på lyckopiller. I den vibrerande könssjukdomsskräckisen It follows talade referenserna ett mer kommersiellt språk, med vilket Mitchell klev fram som en gedigen stämningsskapare.

Hans senaste film, Hollyweird-sagan Under the silver lake, syr Mitchell ett lapptäcke så stort och ambitiöst att han knappt själv verkar veta hur påslakanen ska sättas på. Av resultatet att döma har han fått göra exakt den film han velat – mer svävande än kompromisslös, för metamorfisk för att sammanfattas med en hisspitch.

Ett tillspetsat alter ego återfinns i Sam (Andrew Garfield), en gräsrökande slashas som ägnar dagarna åt att smygtitta på grannar och avkoda subliminala budskap. Kärleksfullt kisande kommer han nära den förföriska, Hur man får en miljonär-besatta Sarah (Riley Keough) som bor i samma bohemiska fastighet i någon sömnig del av Los Angeles. Deras första kyss avbryts när hennes rumskamrater, i sällskap av en otäck man i rockig piratklädsel, sätter euforin på paus med en smällande ytterdörr. På besök nästa dag inser Sam att möblerna är borta och att tjejerna stuckit. I den tomma lägenheten kvarstår bara en väggmålad symbol som eggar fantasin.

Detta inspirerar Sam till att ge sig själv huvudrollen som amatördetektiv i ett neo-noir-mysterium med hög THC-halt. Sökandet efter Sarah tangerar det otäckt ockulta, det Cormanskt rebelliska och ibland rent snedtrippade. Om Paul Thomas Andersons Inherent vice fick en att tänka på Robert Altmans Långt farväl känns Under the silver lake mer som resultatet av en brainstormande serietidningsnörd som försökt läsa klart Kenneth Angers Hollywood Babylon medan Cheech och Chongs Upp i rök repriseras i bakgrunden.

Under den stökiga resans gång avslöjas Sams personliga brister och strategiska misslyckanden, bakbunden av konspiratoriskt sinnelag som komplicerar tillvaro. Han vill så gärna få användning för hemodlade kunskaper och bevisa sitt värde, men finner sig vilsen på mytbildningarnas scen där allt strålkastarljus reserverats sminkade rockstjärnor, mystiska sekttjejer och kokainsnortande festprissar. När är det den nördige slackerkillens tur?

De smarta telefonerna framstår som större anakronismer än filmens vinylspelare, samlarobjekt och 8-bitarskonsoler. Tidsperioderna smälter ihop i en drömskapt verklighet där hamstringen av barndomsreliker är så narrativt inbyggd att den växer bortom retroflörtande rekvisita. Villospår, besvikelser och frustration radas upp när Mitchell väger upp avtagande spänning med sin ostyrigt masochistiska utforskning av en manligt kodad fantasi – mer cirkulär och mindre kontrollerbar än vad en självupplevd hjälte gärna vill tro. Domen över fanboys blir hård, med Sam som representant för ett släkte som konsumerar mer än vad de producera. Sådana som investerar hjärta och själ i att identifiera sig med monomytens protagonister medan de själva allt som oftast är en i mängden.

Under the silver lake är en psykoaktiv uppgörelse med konstnärlig parasitism tillika en desperat jakt efter originalkällor i en värld byggd på fabricerade citat. Efter hyllade It follows levde den inte riktigt upp till omgivningens förväntningar och snuvades till exempel på svensk biopremiär. Och som publikgåva är filmen inte lätt att älska, men betraktad som en ivrig samplares självterapi skänker den ändå hopp om nyttiga insikter för nästa film.

Läs också: Cold in july är en fullträff till John Carpenter-hommage