En film som verkligen stack ut i fjolårets festivalskörd var britten Mark Jenkins klassdrama Bait, som belönades med ett debutpris på senaste BAFTA-galan. Dessförinnan kammade den hem Aluminiumhästen för bästa regi på Stockholms filmfestival, enligt motiveringen för att Jenkin genom rytmen skapat ”ett imponerande filmverk, som är fräscht, oberoende och känns helt fritt”.

Fräscht? Fritt? Nej, snarare är det ett filmverk som stinker av fiskrens och vinägerdrabbad filmhistoria. Vilket alltså inte behöver vara fullt så negativt som det låter.

I egenskap av manusförfattare, regissör, klippare och fotograf har Jenkin haft kreativ kontroll i flera led. Inspelningen har skett med svartvit 16mm-film i handvevad Bolex-kamera, vars oförmåga att ta upp ljud inneburit att röster spelats in i studio och synkats i efterhand. Ihop med klippningen – inte sällan enligt den sovjetiska montagekonstens alla regler – stärks filmens egendomligt udda och distanserande effekt.

Det daterade bildspråket är kongenialt med skildringen av ett slags postindustriellt samhälle, där huvudpersonen gått från hårda dagars hederliga arbete till att från socioekonomisk avbytarbänk se sin värld köpas upp och förvandlas till ett slags shabby chic-dekorerad kuliss i den lantlighetslajvande medel- och överklassens instagramflöden.

Medan formen i Bait skriker av ett så uppenbart då, utspelas berättelsen i detta uppenbara nu. Som en fånge mellan imperfekt och presens försöker Martin bara leva i en fiskeby i Cornwall, norra England. Barndomshemmet har köpts upp och renoveras av rika storstadsbor med bed & breakfast-ambitioner. Storebrorsan har sålt ut och sadlat om till turistbåtskapten, som vid ett sorgligt tillfälle ses underhålla svinpackade grabbgäng som firar en svensexa till havs. Av ekonomiska skäl har Martin tvingats sälja sin båt. Med ett nät, några trötta fiskartricks och en smått hjärndöd medhjälpare försöker han få ihop minimala dagsfångster som kan säljas till den lokala puben.

Bait må vara gjord med cinefil kärlek av varmaste slag, men sett till dess uttryck är det en film som fullkomligen exploderar av ilska. Jenkin har tagit diskbänksrealismen, kölhalat den genom analog sumpmark och inte ansträngt sig något vidare för att snygga upp efter sig. Emellanåt smittar energin av sig, nästan så att man är redo att dra för höga växlar och bli fartblind för de uppenbara bristerna. Skådespeleriet, till exempel. Det psykologiska samspelet är i nivå med Bullens brevfilmer. I huvudrollen är Edward Rowe så arg att han likna en sur emoji, medan Simon Shepherds överklassexploatör är så sinistert självbelåten att han blir ett slags nidbild. Dynamiken dem emellan bjuder på en nyansrikedom i stil med filmens svartvita foto.

Man skulle generöst kunna tala om stilisering, men det mesta tyder på att Jenkins fokus legat på de mer tekniska bitarna. Eller om han snarare i sin kreativa multiroll bara tagit sig vatten över huvudet? De aparta inklippsbilderna tyder på det. Många av dem är så meningslösa att det snarare än intellektuella montage liknar rena utfyllnader för att limma ihop lösa scener.

Bait är en kontrasternas film, för all del. Men vissa inslag av mjukt drömlika, abstrakta ögonblick går i störande klinch med realismen och dess hårdare kanter. Den rätt konturlösa strukturen framstår därför mer som en kompromiss än resultatet av en tydlig vision. Mest påtagligt blir detta när en av Martins senare konfrontationer, så tät och nervpirrande och fylld med närvaro, får det mesta runtom att likna utfyllnad.

Som bioupplevelse bryter Bait mot vår tids färgstarka skärmmyriad av strömmade bilder i fönster och flikar som tävlar om vår uppmärksamhet. Visst är Jenkin en intressant filmskapare och Bait så uppfriskande att man blir nyfiken på nästa film, utan att jag riktigt vågar räkna med att denne nya filmskaparstjärna kan lysa starkare. Med all filmkulturell motståndskraft som analogt hantverk idag utstrålar är det så lätt att bli förälskad på ett ytligt plan. Man vill förlåta bristerna, nöja sig med det fulsnygga och fetischera skönhetsfläckarna.

Det hade bara varit så mycket lättare om Bait var en bättre film.

Läs också: Bitande kyla i Taylor Sheridans thriller Wind river