Yosuke Mikura (Gorô Inagaki) är en framgångsrik författare till pekoraldeckare och lukrativ smörja, böcker som – enligt en läsare – är fantastiska eftersom man ”inte behöver använda sin hjärna”. Iförd solbrillor och svart polotröja, med jazz brölande från vinylen, en limpa cigaretter och ett obegränsat förråd med långlagrad whisky ägnar Yosuke nätterna i sin centralt belägna lyxvåning åt att svettas över sina usla men likväl bästsäljande bokmanus. Han, som en gång var en brat pack-författare i stil med Bret Easton Ellis, har efter för många linor gratiskokain snurrat in sig i den kommersiella bokbranschens trassliga nystan. Och desperationen växer för varje ögonblick han måste tillbringa inuti sitt eget huvud, bland alla de spöken han lyckats skriva fram genom hela sin författarkarriär.

En natt, när Yosuke är ute på en av sina oroliga rundor kring kvarteret, snubblar han över den karismatiska men stupfulla uteliggaren Barbara (Fumi Nikaidô). Han tar med henne hem och skriver i ett inspirerat rus en porrnovell medan hon tar en dusch. När hon sedan försöker förföra honom kastar han ut henne naken i trappuppgången. Men han blir inte av med sin manic pixie nightmare girl i första taget. Nästa gång de ses räddar hon sin författare från att bli våldtagen av en demonisk skyltdocka som ser ut som Louise Brooks och, vid ett senare tillfälle, från att ligga med en hund som förvandlats till en glamourmodell. Allt till tonerna av flängd modaljazz och i en neondränkt noir-estetik som i bilder signerade Christopher Doyle för tankarna till Seijun Suzukis popkonstthrillers Märkt för mord och Mannen från Tokyo.     

Tezuka’s Barbara är en surrealistisk häxbrygd som Makoto Tezuka kokat ihop av den skabrösa mangan Barbara av serietecknaren Osamu Tezuka – regissörens pappa – som framför allt är känd för den mer barnvänliga Astro Boy. Det episodiska erotikäventyret om den eteriska Barbara, en femme fatale av excentriskt Nikkatsu noir-snitt, som egentligen har sitt ursprung i Jacques Offenbachs 1800-talsopera Hoffmanns äventyr, är däremot allt annat än barntillåtet. Inledningsvis påminner filmen om Brian De Palmas Hitchcock-pastischer från 80-talet, med tonvikt vid den paranoida Body double. Men trots att filmen börjar starkt – om än med en viss förkärlek till det fåniga – går den snart in i ett huvudlöst repeterande av samma typer av grundpremisser: författaren är ledsen, Barbara dyker upp, författaren blir ännu ledsnare, båda dricker sig stupfulla och har sex, Barbara försvinner, författaren tänker att han bara inbillat sig allt, han blir ledsen, Barbara dyker upp. Och så vidare. Kanske har detta episodiska stilgrepp blivit kvar från den litterära förlagans ursprung som månatlig seriestripp. Översatt till film är det däremot mindre lyckat, och efter bara två enträgna rundor börjar strukturen kännas daterad. Saker friskas upp en smula när Barbaras ockulta mamma introduceras, men det dröjer inte länge innan filmen återigen slinker in i samma uttjatade mönster. Det bisarra slutet för tankarna till Takashi Miikes realitysåpaparodi Visitor Q, men helt utan den rått punkiga provokationen. Här, i Tezuka’s Barbara, blir det mest misogyn nekrofiliporr där ett naket kvinnolik utgör höjden av erotisk njutning.

Även om den självmedvetet leker med skitfilmens klyschor är det en skitfilm.