It takes a family är en film som handlar om hemligheter och förtryckta minnen. Den handlar om en kollektiv familjeamnesi som växt sig större ju längre man hållit tyst om den. Regissören Susanne Kovács är barnbarn till ungerskjudiska förintelseöverlevande och dotter till en tysk mor och en dansk judisk far. Det visar sig också att hennes älskande morfar varit soldat i Nazityskland. Susanne är till en början i sina farföräldrars ögon ett barn av fienden och en ständig påminnelse om deras tragiska förflutna. Många år senare börjar Susanne ställa de svåra frågorna bara för att upptäcka att kriget aldrig riktigt tagit slut i den plågade familjen. På något sätt har det förflutna alltid varit närvarande som ett icke-uttalat trauma.

Filmen erbjuder bara bräckliga skisser till svar. Misshandlades Susannes pappa Peter av sin pappa för att denne hade överlevt förintelsen och därför bar en desorienterad ilska inom sig, eller hade han alltid varit elak och frustrerad, även utan det stora spökande traumat? Frågor om arv och miljö är i dessa sammanhang viktiga då de provocerar fram nyanserade porträtt av människor av kött och blod. Får judiska söverlevare skildras som elaka monster? Är de präglade av det faktum att hela deras familjer suddats ut, och kan det faktum mildra omständigheterna för de drabbade, som exempelvis Peter? Vad kan mellangenerationstrauman berätta om det våldsamma och ohyggliga 1900-talet, där en och samma familj kan bestå av judiska överlevare och tyska nazisoldater? It takes a family kan naturligtvis inte erbjuda några givna svar på dessa ofantliga frågor. Men för Susanne Kovács är de livsviktiga. Hon försöker förstå, är nyfiken, ställer raka frågor och konfronterar familjemedlemmarna.

Filmens centralgestalt är regissörens farmor Eva, en ungersk judinna som överlevde Mauthausen. Hon är ibland öppen och vid andra tillfällen avvisande gentemot sitt barnbarns frågvishet. Eva vill inte prata om förintelsens fasor och säger att Susanne omöjligt kan fånga på film effekter av den skräck som koncentrationsläger hade skapat, eftersom skräcken fortfarande existerade inuti henne. Det här är filmens utgångspunkt. Är personliga upplevelser och minnen av trauman i slutänden bara personliga, eller överförs dessa på olika sätt på andra familjemedlemmar? Påverkar detta inte Susannes liv och i förlängningen hennes egna barns liv också?

Den kanske mest smärtsamma delen av filmen kommer från intervjuerna med Susannes pappa Peter, som blev så fruktansvärt misshandlad av sin far. Susannes farmor Eva har tydligen spelat en betydande roll i dessa sammanhang eftersom hon aldrig konfronterade sin man kring behandlingen av deras son. Peter bär på svåra sår och på frågan om han tror att misshandel hade något att göra med det förflutna, svarar han att det är omöjligt att veta, och att fruktansvärda människor kan ha existerat även utan att ha utsatts för massmord och krig.

Filmen rör i hög grad flergenerationsberättelser, i den meningen att narrativet handlar om hur ett visst trauma kan överföras inom en familj. It takes a family visar också hur olika generationers uppfattningar om dessa frågor kan variera mycket, beroende på perspektivet och trots familjetillhörigheten.