Josefine Frida Pettersen, känd för sin roll som Noora i tv-serien Skam, spelar den frikyrkliga Mirjam, en flerfaldig världsmästare i discodans. Men efter tiotalet pokaler är hon redo att kasta in handduken: hon befinner sig vid utbrändhetens brant, hennes bulimi är värre än någonsin och hon kan inte längre uppträda utan att kollapsa. Men värst av allt är att hon har drabbats av religiösa tvivel – djupa, kvalfulla tvivel som håller henne vaken om nätterna.

Disco är den norska regissören Jorunn Myklebust Syversen andra långfilm. Det är ett lågmält psykologiskt drama om hur en ung gudstroende efter en personlig kris blir mottaglig för destruktiv religiös påverkan, i detta fall i form av en kristen domedagssekt – där bland annat skendrunkning är en metod för att ”rena” syndare.

Mirjams radikalisering sker dock gradvis. I början tillhör hon en ungdomlig frikyrka som kallar sig för ”Friheten”, där dans- och musikföreställningar försöker locka yngre besökare. Även om banden som uppträder uteslutande sysslar med andäktigt gudfruktig schlagerpop verkar eventen utgöra ett omistligt dragplåster bland hippa norska ungdomar. ”Friheten” drivs av Mirjams karismatiska styvpappa, en orubbligt trosviss pastor som menar att Mirjams plötsliga sammanbrott i själva verket har att göra med hennes bristande tro. Hon – menar han – klär ju sig som en slampa (”män får för sig saker”), och hon borde utan tvekan umgås mer med hans tungomålstalande bibelpolare från den nordamerikanska alt-right-högern. Men detta är inte radikalt nog för Mirjam, vars gudtvivel det snart visar sig delvis beror på hennes toxiska omgivning i hemmet.

Det tragiska – om än något absurda – slutet kommer inte oväntat. Pettersens tonsäkra porträtt av den fragila, vilsna Mirjam etablerar tidigt känslan att saker kommer att gå åt pipsvängen. Discodansens glammiga, yuppieanstrukna estetik kontrasterar starkt – men också övertydligt – med det ångestsvarta vrålhål man redan från första rutan anar dväljs inuti Mirjam.

Syversens regi håller dock inte måttet. Istället för att utnyttja skådespelarens färgglada uttryckspalett – som vi stiftat bekantskap med i Skam – väljs här en enklare, mer passiv väg i gestaltandet av Mirjams gradvisa kollaps ner i fundamentalismens grumliga vatten. Hon ligger vaken om nätterna, nedbäddad i sin säng, och tittar på youtube-klipp med väckelsepredikningar från USA. Publiken får krypa ner bredvid, kika över hennes axel, suga åt oss av innehållet som hon streamar på sin smartphone. I scen efter utdragen scen är det som att tvingas titta på en camversion av Gospel channel.