Åtminstone sedan de blivande filmskaparna på Cahiers du cinéma på 1950-talet korade honom till det perfekta exemplet på en auteur – regissören som konstnär – har Alfred Hitchcock haft en särställning inom filmen. Men varför har just hans konstnärliga arv levt vidare när så många andra framstående regissörer förpassats till mediets historiska fotnoter? Det går förstås att peka på spänningselementet i hans filmer, populariteten bland publiken, fascinationen från filmteoretiskt håll, och uppmärksamheten kring hans publika persona. Men det som framförallt grundlagt Hitchcocks position är en unik visuell begåvning – genom filmhistorien har han få likar när det kommer till bildberättande. Så handlar många av hans filmer, som Vertigo och Fönstret åt gården, också om seende i sig, som metafilmiska kommentar till den voyeurism som alla biobesökare utövar från sin privilegierade position i det mörklagda rummet.

Som en av de första visningarna i 2020 års icke-kronologiska mastodontserie med regissören på Cinemateket återfinns De 39 stegen från 1935. Det är en lättviktig historia jämfört med hans senare mer omdiskuterade och psykologiskt komplexa amerikanska filmer. Och samtidigt – ett övertygande tidigt mästarprov i inspirerat filmskapande, och ett typexempel på vad som utmärkte regissörens oeuvre före emigrationen till Hollywood. Bland det första som slår åskådaren är kanske just det brittiska – vardagshumorn och känslan för understatements, preferensen för buss och tåg över bil, inslagen av gentlemannaäventyr och detektivroman. En lätthet och finess i berättandet som bara nästan uppnås i amerikanska filmer som I sista minuten och Ta fast tjuven.

För Hitchcock är dialog ett element att tillgripa endast i nödfall, det är bilderna som i allt väsentligt ska föra berättelsen framåt och skapa de laddade tillstånd av spänning som får hans filmer att vibrera av energi. Redan i inledningen till De 39 stegen visar han prov på sin distinkta visualitet. Det första vi ser är en neonskylt – ”Music Hall” – följt av en hand som köper en entrébiljett. Ett par damskor möter ett par herrskor och vänder om. Vi ser ryggtavlan på någon som sätter sig bland åskådarna. Vår uppmärksamhet vänds mot scenen, där en viss Mr. Memory svarar på publikens frågor om alltifrån sportprestationer till historiska årtal. Vi har ingen aning om vad eller vem filmen ska handla om, men det finns en tydlig energi och framåtrörelse i bilderna.

När så dramatik uppstår framträder filmens huvudperson ur massan, en ung mustaschprydd kanadensare vid namn Hannay, som lyckas med att bli både indragen i en internationell spionhistoria och oskyldigt anklagad för mord. Det senare är ett för regissören typiskt motiv som återkommer i alltifrån The lodger till Fel man, och visar på ett ambivalent förhållande till den så kallade rättvisan. Motivet är också ett bra exempel på hur regissören låter den ”vanliga” människan utsättas för extraordinära prövningar. Och även om Hitchcocks filmer aldrig är vardagliga, är de fyllda av vardagliga detaljer. Ett exempel på hur detta kan formuleras med folklig ironi inträffar när Hannay försöker övertala ett mjölkbud att låna ut sin uniform som förklädnad. Mjölkbudet avfärdar den sanna versionen – att Hannay måste fly undan hemliga agenter som nyss mördat en kvinna i hans lägenhet – men är mer än villig att hjälpa till när han istället får höra att det rör sig om en otrohetshistoria.

En hotande känsla av våld och krig vilar över Hitchcocks 30-talsproduktion och avspeglar det världspolitiska läget, men regissören tacklar det med ett temperament som är helt hans eget. De 39 stegen är berättad i halsbrytande fart, där den ena osannolika sekvensen elegant leder in i nästa. Men trots att handlingen som sådan kan verka långsökt, framstår karaktärerna och situationerna som äkta. Allt är påtagligt – paranoian och den krypande spänningen ombord på ett tåg mot Skottland, och den plötsliga humorn när Hannay misstas för en politiker som ska upp i talarstolen. Eller den sexuella spänningen mellan hjälten och en skeptiskt inställd kvinna fastkedjad vid honom genom ett par handbojor. Nyckeln ligger i omsorgen om detaljer, som i slutändan gör att historien varken känns som pastisch eller bagatell. Men snarare än att transcendera materialet, omfamnar regissören det fullständigt och överbryggar därmed det föregivna gapet mellan underhållning och konst. Och där någonstans, finns åtminstone en del av Hitchcocks briljans.