”Nej, nej, nej, nej. Detta är inte rätt. Detta är ingenting. Detta är skit! Var är känslan? Detta är ju bara en jäva bisonoxe!” Dalton Briggs (Harry Schulz) står framför Reno Millers (Abel Ferrara) konstverk, ett stycke tavla – som föreställer en bisonoxe – som Dalton beställt av Reno för dyra slantar men som på grund av konstnärens slarviga tillvaro aldrig blir klar. Dalton försöker på olika vis pressa Reno. Inga mer pengar! Inga mer förmåner! Leverera det du lovat, Reno! Den snäva deadlinen får det att spilla över för konstnären. Han kilar iväg till järnaffären, köper sig en batteridriven borrmaskin och ger sig ut på Manhattans gator om natten för att ta ut sina uppdämda aggressioner.
Bland den relativt homogena samling genrefilmer som utgör den brittiska filmcensurens lista över ”video nasties”, sticker Ferraras The driller killer från 1979 ut som en förhållandevis obestämbar film. Även om den med lite välvilja går att benämna som en skräckfilm, är den både för långsam, våldsbefriad och anti-dramatisk för att verkligen platsa bredvid betydligt mer genrespecifika filmer som Zombie flesh eater (1979) eller Cannibal ferox (1981), två filmer som fortfarande håller jämna steg med dagens teknologiskt mer avancerade splatterfilmer.
Ferrara debuterade som regissör med porrfilmen 9 lives of a wet pussy (1976). The driller killer var hans andra film, och liksom den pornografiska debuten gjordes den med amatörskådespelare och på en trådsmal budget. Den spelades in hemma i hans lägenhet vid Times Square, ett dåvarande och idag kultförklarat tillhåll för biografer som specialiserade sig på sensations- och porrfilm.
Filmen består av den typiska uppsättningen klichéer som sensationsfilmer då använde sig av för att trycka upp sitt nihilistiska budskap i trynet på den våldstrånande besökaren: grafiskt skildrat våld, explicit sex och ett nattsvart samhällsporträtt. Men även om det förekommer våld i filmen är The driller killer snarare ett drama som skildrar en psykiskt instabil konstnär i en högljudd och konkurrensmättad amerikansk storstad. Den glamorösa metropolen – New York – omvandlas här till ett mörkt och nedgånget råtthål, befolkat av crustpunkare, hemlösa och prostituerade. En bild som går att hitta i lågbudgetfilmer från 40- och 50-talets film noir, och som även förekommer i filmer som Basket case (1982), The New York ripper (1982), Fear city (1984) och så vidare.
Taxi driver (1976) – som även den utspelar sig på ett rått och ruggigt Manhattan, ljusår ifrån det pittoreska vykort Woody Allen skildrar i Annie Hall och Manhattan – skildrar våld betydligt mer explicit än Ferraras film. Men där Scorseses skapar förutsättningar för tittaren att begripa Travis Bickles motiv och därmed möjligen förlåta honom, framstår Ferraras Reno Miller som oförståelig, vilket också gör hans handlingar till stor del oförlåtliga. Kanske blir våldet svårare att smälta om det saknar motiv? Reno är också – i likhet med John Landis huvudperson i En amerikansk varulv i London – omedveten om sina nattliga aktiviteter: när natten lägrar sig över staden är det som om han omvandlas till ett monster, ett slags urtida odjur som törstar efter oskyldigt blod. Det är först i filmens avslutande akt som det börjar gå upp för honom att han kanske – han är inte helt säker – springer runt på Manhattan om natten beväpnad med en borrmaskin.
Men det finns ett motiv. Ett punkband flyttar in i grannlägenheten och använder dygnets alla timmar till att repa med förstärkarna uppskruvade till elva. Att borra hål i skallen på en uteliggare löser dock inte Renos sömnlöshet eller hans huvudvärk. Det är anmärkningsvärt att han – till skillnad från Scorseses betydligt mer samvetsgranne Bickle, som drivs av ett slags hat mot kriminella despoter och korrupta presidentkandidater – tar ut sina aggressioner på samhällets olycksbarn. Det är ju medelklasspunkarna, som marscherar bland gentrifieringens förtrupper, som utgör hans egentliga irritationsmoment. Bickle tar död på samhällsparasiter, som torskar och hallickar, med avsikten att hjälpa en prostituerad flicka att hitta tillbaka till sin familj. Reno däremot ger sig på slumpmässigt utvalda offer ur redan utsatta samhällsklasser. Han drivs inte av ett rättvisepatos, bara en onämnbar ilska. Till skillnad från Bickle är Reno också en gapig person. Han har inte direkt den där tysta, stoiska auran kring sig: han skulle lika gärna kunna avyttra sig genom att skrika på någon i trafiken som att borra hål i huvudet på en uteliggare.
Filmer om den ”ensamme galningen” är mer än någonsin på modet. Vansinnesdåd – eller kallhamrat politiska våldshandlingar – har blivit ett alltmer utbrett problem i samhället. Todd Philips Joker skildrar en liknande verklighet som The driller killer: ett slags nedgången, råttinfekterad metropol, där de eskalerande klassklyftorna har upprättat ekonomiska raviner mellan människor. Den ger oss också en minst sagt läskig inblick i hur ett psyke långsamt destabiliseras för att slutligen, när alla andra alternativ verkar ha uttömts, ta till våld. Men till skillnad från Joker och Taxi driver verkar The driller killer ha uppstått i samma värld – befolkad av punkare, hemlösa och trasiga individer – som den skildrar. Här saknar våldet ett tydliggörande motivet eller en bakomliggande förklaring som gör det hanterbart. Här finns det likheter mellan Ferrara och Michael Haneke, som också gärna gör motivet publikens ansvar. Handlingarna på vita duken är tomma – men är anledningen till att du tittar på underhållningsvåld lika tomt?
Ferrara har fortsatt göra provokativa filmer sedan debuten, och hans kompromisslösa användning av genrefilm förblir en vagel i ögat på många finsmakare. Han slutade dock att casta sig själv, med det anmärkningsvärda undantaget som ”1st Rapist” i Ms. 45, som skulle kunna betraktas som Reno Millers påminnelse till världen om att han fortfarande finns därute på gatorna om natten.
Läs också: Ferrara fäller storvilt
https://www.youtube.com/watch?v=Br41CET0jbo
